söndag 20 december 2015

Första natten

När båda barnen flyttar på samma dag och jag sover ensam den där första natten, då vaknar jag i gryningen med en oro i kroppen som inte vill släppa.
Kanske vaknar jag för att det på minuten är exakt 24 år sen mitt första barn föddes, kanske var det bara så enkelt.

onsdag 16 december 2015

Hon vann

Men hon har förlorat så mycket.
Hon vann, min fantastiska dotter vann hela Poetry Slamtävlingen med bl a en oerhört smärtsam dikt om sin pappa. Den blöder, den smärtar men jag är också samtidigt så oerhört stolt över henne, hennes förmåga att sätta ord på det svåra och tunga men också hennes storhet, hennes värdighet.
Ja hon vinner tävlingar, hon är enastående.
Men en lycklig barndom hade hon inte.

lördag 7 november 2015

Distraktion

Vad skulle jag göra utan alla dessa nonsensspel på nätet ?

lördag 31 oktober 2015

Ditt liv intill mitt

Skrev det precis nyss till någon och tyckte det kändes så fint.
Jag vill känna ditt liv intill mitt.

Vilken slags människa vill jag vara

den tanken har snurrat länge i mitt huvud.
Varje gång jag ser en tiggare har den varit där, den där tanken, så jobbig, så krävande.
Jag har värjt mig, beslutat mig för ett förhållningssätt. Tänkt att jag är förnuftig och vill alla väl, långsiktigt.
Tänkt att tiggeri inte ska uppmuntras för då tar det aldrig slut, att människor måste hitta ett värdigare sätt att försörja sig, att det i vissa fall även finns risk för att någon annan skor sig på de stackars tiggarna.
Och jag har som så många andra slagit ner blicken när jag gått förbi. Jag har tänkt på allt annat jag ger till varje månad, tänkt på mina fadderbarn runt om i världen. Tänkt att jag är en god människa ändå.
Men plötsligt har dessa människor som sitter runt mitt lokala ica flyttat in i mitt huvud. Jag ser deras ansikten hela tiden, milda vädjande ansikten.
Och jag tänker att det inte hjälper nånting att just jag inte ger dem något.
De kommer att fortsätta sitta där.
Han och hon, deras små barn långt bort.
Det är så djävla sorgligt att människor tvingas leva så och det blir verkligen inte bättre av att jag slår ner blicken och går förbi.

Korridorsfest

Alla som pluggat på universitet eller bott i studentrum vet ju vad en korridorsfest är.
Igår sa storasyster till lillebror att hon var bjuden på korridorsfest och att han gärna fick följa med.
Då började en konversation som jag på rikigt funderar på om den inte borde bli en bok.
"Hänger man i korridoren alltså ?"
"Men på riktigt, hur går det till ?"
"Låter bara skumt"
Nu återgav jag bara några få av sonens kommentarer och jag förstår verkligen hur han ordagrant översätter korridorsfest och att det då blir något helt obegripligt.
Stundtals låter han exakt som Saga i "Bron", alldeles exakt som hon faktiskt.

onsdag 21 oktober 2015

Att längta bort

bort från ett jobb som hotar att knäcka mig.
Bort från en koncernchef som är helt överdjävligt dum i huvudet.
Men vad finns att längta till ?
Vad återstår ?
Var hos en rekryterare häromdagen för ett högt uppsatt chefsjobb och efteråt funderade jag över varför jag kände sådan olust.
Kände mig kränkt, ifrågasatt, som om jag var någon han skulle slå hål på, som om jag låtsades vara något jag inte är.
Djupt obehagligt.
Vill bara överge den rekryteringsprocessen men behärskar mig och tänker att det inte är varken hos eller med honom jag ska jobba.
Men detta hårda arbetsliv med dess hårdnande villkor.
Vill inte mer.
Längtar till pensionen.

fredag 16 oktober 2015

Höstens lugn

en underbar helg med det enda jag har inbokat är middag hos en fin vän.
Vilket oerhört lugn.
Njutning.

torsdag 15 oktober 2015

En godhjärtad man

har jag nu i mitt liv.
Kommenterar det till dottern med anledning av att vi pratar om hennes pappa som aldrig någonsin varit godhjärtad. Hon vet det nu av egna smärtsamma insikter men också av sådant jag aldrig trodde jag skulle berätta men som blev tvunget efter hennes egna smärtsamma upplevelser.
Och hon blir så rörd av det jag berättar och hon önskar så starkt ett godhjärtat liv för mig.
Vad som än händer så ska jag hålla fast vid all denna godhet jag nu har i mitt liv.
För det har ju verkligen inte varit så mycket av den varan tidigare.

tisdag 13 oktober 2015

Alltså ni som tror ni har problem

ni är välkomna hem till mig på lite studiebesök så kanske ni omprövar er situation.
Min älskade son har just duschat i tre timmar, dvs haft en ångestattack typ megastor.
Innan han duschade i tre timmar spelade han dataspel i två timmar och lät då så mycket att jag var tvungen att gå ut och gå. Vad grannarna gjorde vet jag inte, ja alltså bortsett från att klaga till bostadsrättsföreningen.

fredag 9 oktober 2015

Frestelsen knackar på

Och jag blir lite svag ett tag.
Vill inte känna mig så sårbar så jag tänker ett tag att det är bra att hålla fler dörrar öppna.
Att han inte är värd min hängivelse.
Att troligtvis ingen man någonsin kommer att vara värd den för att ingen man någonsin kommer att vara trogen.
Ja, så har jag sagt det högt också.
Det mitt hjärta tänker.
Inte konstigt alls.
Större delen av mitt liv har jag varit bedragen så statistiken talar verkligen sitt tydliga språk.

söndag 4 oktober 2015

Livet livet livet

Man är aldrig beredd på det värsta fast man borde.
Särskilt jag borde väl alltid vara beredd på det värsta.
Tusen turer kring att barnen skulle åka med sin pappa på stort släktkalas i Spanien slutade i total katastrof.
Sonen tog till slut sitt förnuft till fånga och sa att jobb går före nöje TROTS hans pappas puckade försök att få honom att följa med.
Dotter gav till slut vika för hans oerhörda tjat.
Hon skulle åka med
Blev hämtad i morse, hann bara sätta sig i bilen så började attacker och anklagelser, inte minst gentemot mig. Hon vägrade ta skit, försvarade sin mamma,  grälet urartade, de stannade på en bensinmack. Dottern försökte ta sig därifrån.
Pappan fick vansinnesutbrott.
Blev oerhört hotfull.
Människor kom springande till hennes undsättning.
En vänlig människa tog hand om henne och skjutsade hem henne.
Och jag har nu tillbringat hela dagen med att trösta och prata.
Hemska barndomsminnen har kommit fram.
En del jag vetat om, en del inte.
Mitt livs stora misstag, att skaffa barn med en psykopat.

tisdag 29 september 2015

Men behovet av hämnd lämnar mig inte

och nej det har absolut inget alls att göra med min nuvarande kärlek.
Däremot med en gammal.
En som lurade och bedrog mer än en människa kan klara av.
En som förstörde flera år av mitt liv.
Och jag har försökt terapeuta bort det där hämndbehovet men det går liksom inte.

Du är min prinsessa

är det bra eller inte.
Först tänker jag att det är alldeles ljuvligt, att vara någons prinsessa.
Sen läser jag en artikel (på franska) om hur vi speglar oss, om hur vi vill ha uppmärksamhet och att det får oss att känna oss älskade.
Och så tänker jag att jag måste se mitt eget värde i mina egna ögon och inte bara i någon annans.
Men vänta nu, det gör jag ju.
Jag är inte beroende av en mans uppmärksamhet alls men jag tycker om den.
Jag tycker om att han tycker att jag är den vackraste kvinnan, att jag är hans prinsessa.
Men jag har ett värde även i mina egna ögon.

lördag 19 september 2015

Jag har en plan

Ja äntligen har jag en plan för mitt liv framåt.
Framförallt handlar den om var jag ska bo.
Nu flyttar jag till storstaden, dit jag varit på väg så länge.
Nu öppnar sig ett fönster, bäst att passa på.

torsdag 17 september 2015

Precis som vanligt

så vet jag inte vad jag vill.
När allt känns bra och tryggt så är det min gamla vanliga orosklocka som börjar ringa.
Eftersom jag vuxit upp med att kärlek=drama så tror jag aldrig att något är på riktigt när det är lite lugnt.
Jag som måste ha brinnande passion för att känna mig levande.
Så djävla dumt bara.
Skärp dig.

lördag 12 september 2015

Är det sorgligt eller är det bara jag

Ikväll är det Kulturnatten i Uppsala och jag sitter som vanligt hemma. Jag har ca 200 meter till närmaste eventplats men går inte dit.
Jag ser på facebook hur folk är ute och ser oh upplever en massa spännande. 
Eller nej, jag tycker ju inte att det är spännande. 
Har skrivit om det här förut vet jag.
En känsla av utanförskap men också en känsla av att inte vilja höra till. 
Jag vill ju inte vara där, då skulle jag ju vara det, eller ? 

Det här med barn

blev inte riktigt som jag tänkte mig en gång.
Idag är de 24 och 22 men det är ju som att de aldrig blir vuxna och kanske är det tuffare när man varit ensam med dem jämt men nu har jag verkligen fått nog.
Fått nog av vuxna barn som fortsätter bo hemma.
Kanske ännu mera nog av de som flyttar och sen kommer hem och tror att hemmet blivit ett hotell där man kan komma och gå som man behagar.
Fått nog av vuxna barn och deras kompisar som tycker att vi har bästa lägenheten att ha förfest i eftersom vi bor mitt i stan.
Jag vill bara vara i fred, jag vill verkligen inte ha mina barn omkring mig längre.
Det har varit så tungt med allt så länge, för länge antagligen.
En granne var just här och skällde ut mig för att jag har en son som saknar omdöme, som aldrig tycks bli vuxen eller förstå att man måste visa hänsyn.
Jag var på väg ut men backade hem igen, satt mig ner och grät, skämdes, vill inte gå ut, vill inte möta någon.
För några blixtrande sekunder så kände jag att jag faktiskt fått så nog att jag inte orkade mer.
Och det skrämde mig, den där känslan av att vilja ge upp för alltid.
Att min ork faktiskt kan ta slut på riktigt en dag.
När jag precis fått mitt första barn sa en god vän till mig att det är tur att de som inte får några barn inte vet vad de går miste om. Då höll jag med, då när jag hade en gosig bebis i min armar.
Numera är jag inte alls lika säker på det.


onsdag 9 september 2015

Det är lite som din födelsedagspresent

Säger kärleken när han berättar om överaskningshelgen som kommer.
Han planerar och verkar så genuint lycklig med det.
Och jag bara njuter av att ha en man som gör allt detta för mig.
Han skickar packningsinstruktioner och jag bara ler.

tisdag 1 september 2015

Livet ut

jag har en man i mitt liv som pratar om "livet ut" och jag känner en så oerhörd innerlighet, en stark kärlek till denne ömsinta godhjärtade man.
Vi pratar om hur vi vill leva när vi går i pension, helt galet egentligen, det är ju en evighet dit, hmm eller nåja sådär en 8-10 år.

lördag 1 augusti 2015

Tänker på hur barnen vågat lämna land

Så stolt över vad jag lärt dem.
Ser hur de upplever världen, livet, inte bara stannar i ett hörn och ängsligt funderar.

Om man aldrig vågar lämna land....

kan man aldrig se någon ny horisont...
Allt enligt Robert Broberg.
Och jag tänker på nya kärleken...
som lämnar land och tar mig med sig....

Jag minns alla mina älskare...

och hur de brukade ta på mig....
Ni minns väl Kerstin Thorvall.
Men jag minns verkligen inte.
Gör ni ?
I morse vaknade jag extremt utvilad efter obegripliga elva timmars sömn.
Kärleken sov fortfarande och jag låg kvar och lät minnena fara hit och dit.
Tänkte på älskare ungefär sen bloggen startade och herregud vilket virrvarr...namn, ansikten...minns inte alls allt.
Så hur skulle jag minnas hur de tog på mig....

tisdag 28 juli 2015

Lockigt hår

har jag av naturen, har aldrig gillat det, bara varit i vägen mest.
I alla år har jag på olika sätt gjort våld på det självlockiga med olika redskap,
Min favoritfrisyr de senaste tio åren har varit att platta ut allt det där tjocka självlockiga håret.
Jamen gissa hur mkt tid det tar....
Och hur helt omöjlig den frisyren är när det är varmt.
Jag fönar, blir svettig, håret krusar sig....suck.
Och så en kväll låter jag håret självtorka, nyaste kärleken bara stirrar och säger att jag är finare än någonsin.
Han säger om och om igen att jag är absolut finast med det där lockiga håret.
Så på vår semester låter jag det vara så och det är ju helt sjukt bekvämt, inget fix alls. Tvätta...check.
Och idag åkte jag runt på stan i min nya helt ofixade frisyr och blev fan helt golvad av alla män som flirtade med mig.
Känns faktiskt aningen tokigt allt detta.

lördag 25 juli 2015

Jag är inte rädd längre

Dags att skriva det nu.
När jag började skriva för snart tio år sen så kände jag mig just ganska rädd och ängslig.
Lite svårt att förstå när jag ser tillbaka på mitt liv.
För om jag varit rädd så vet jag inte vad de andra varit, vettskrämda kanske ?
För i jämförelse med de flesta framstår jag som rätt modig.
Och äntligen känner jag mig så också.
Frankrike hjälpte till kan man väl säga.

fredag 24 juli 2015

Närmare och närmare

kommer vi varann.
Frankrike var fantastiskt, vi inte bara klarade av att vara tillsammans så länge, vi älskade att vara det.
För varje dag kom vi varann närmare, vi upptäckte varann mer och mer, lärde oss saker.
Och framförallt upplevde vi saker tillsammans.
Sånt som binder oss samman som skapar minnen.
Som att stå fyra timmar i gassande sol för att se finishen på en Tour de France etapp eller att våga vara på nakenstranden i Cap D'Agde....
Han är vågad, jag är vågad och tillsammans är vi helt galna och det är alldeles alldeles underbart att vi medelålders människor kan och vågar leva våra liv utan rädsla.
Jag är verkligen ingen rädd människa längre.
Jag är en stark och modig människa !

tisdag 7 juli 2015

Underbara man

som gör mig nyfiken, intresserad och ibland helt trött.
Som aldrig är ointressant eller förutsägbar.
Nu åker vi till Frankrike på lite äventyr och han fortsätter att överraska.
Känner mig som en pirrig tonåring, är lyckligt lottad igen.

söndag 28 juni 2015

Slump eller vad ?

Anmäler mig till golftävling, får inte ihop helt lag. De som ordnar säger, inga problem, vi ordnar.
Mail kommer om vilket lag jag ska spela med.
Och där står namnet på första riktiga pojkvännen.
Han från gymnasiet, största kärleken, första riktiga kärleken, vi var tillsammans i fem år.
Gjorde massor ihop, bl a flera långa resor.
Men jag som är uppvuxen med (har jag lärt mig nyligen) att kärlek är samma sak som stort drama tröttnade på denna snälla trygga man och lämnade honom.
Och jag vet på olika sätt att han liksom aldrig kom över mig, det tog flera år, t o m hans stockkonservativa föräldrar pratade om det med goda vänner och det sipprade fram till mig.
Sen gifte han sig med en av stadens scandal beauties och blev nog aldrig mer lycklig.
Så många gånger jag tänkt att gud skickade en riktigt bra kille i min väg och när jag inte förstod det utan övergav honom så övergav gud mig. As simpel as that, ungefär.
Tänkt tusen gånger hur annorlunda mitt liv varit om jag stannat med honom.
Den bästa killen jag någonsin känt.
Och nu ska vi spela golf om några dagar.
Kanske slumpen ger oss en ny chans.

onsdag 24 juni 2015

Han gör mig glad och glad och glad

han ordnar, planerar, överraskar och jag säger bara jatack till allt.
Det är så njutningsfullt med någon som låter mig följa med, jag älskar känslan av att bli omhändertagen, ompysslad. Njuter av att slippa ta hand om allt.
Nu blir det Frankrike i sommar med en massa spännande inslag.
Han vet, han har varit där förut och jag, jag bara följer med och njuter av att slippa vara reseledare.

måndag 22 juni 2015

Får panik av att tvingas vara social

Är på golfkurs igen.
En sån där med gemensamma middagar, jag åker själv.
Allt blir bara värre med åren, jag vill liksom inte mer.

Gör sånt jag gjort så ofta tidigare

Och inget är sig likt.
Åker på golfkurs med okända människor.
Brukar gilla det, eller brukade kanske jag ska säga.
För det är så annorlunda nu.
Saknar kärleken, blir överrumplad av känslan.
Jag har någon i mitt liv som jag vill vara med och just nu känns golfkurs med okända bara som ett slöseri med min tid, med mitt liv.

lördag 20 juni 2015

För vi har inte all tid i världen

för vem vet när livet tar slut.
Vem vet vad som väntar.
Det kanske är idag och i morgon och sen ingenting.
Den största sorgen är att inse att man väntat för länge.

torsdag 18 juni 2015

Jag älskar dig

ja så är det.
Du är en enastående människa på så många sätt.
Jag förstår dig inte alltid, vi gapskrattar inte alltid ihop men du har en grundkänsla som är så stark för mig.
Och du är en av de sannaste mest naket uppriktiga människor jag någonsin mött.

måndag 15 juni 2015

Vi kanske ska ta en paus

säger kärleken apropå att han nu tänker ägna de närmaste månaderna åt att finnas vid sin cancersjuka fd sambos sida när hon ska genomgå behandling.
Och jag förvånas över hur saklig och tydlig jag kan vara.
Aldrig i livet säger jag.
En paus då är det slut, jag tänker inte sätta mig i något väntrum säger jag.
Han försöker förklara hur han tänker, att det är en tillfällig lösning för att jag ska känna mig friare att göra det jag vill och inte sätta mitt liv på hold för att han ska tillbringa större delen av sommaren på ett sjukhus.
Jaha säger jag, vilka regler har du tänkt ska gälla då ?
Han tittar bara helt oförstående på mig.
Om du inte tänker träffa mig på flera månader så kommer jag att träffa andra, jag kan inte leva utan fysisk närhet. Jo jag kan men jag vill inte. Så enkelt är det.
Jag kan men vill inte.
Efter några timmars prat ändrar han sig och säger att han inte heller kan vara ifrån mig någon längre tid.
Dumt förslag bara.
Djävligt dumt.



fredag 12 juni 2015

Men så drog exet cancerkortet

Ja hans ex alltså.
Kärlekens ex som han fortsatt ha en (alltför) nära relation till.
Och som varit en issue för mig hela tiden.
Nu drog hon till med cancerkortet och hur ska jag vinna över det ?
Det gör man såklart inte.
Jag är inte kall och cynisk, det är sorgligt med sjukdom men det händer varje dag och det här är en människa jag inte känner alls.
Det blir så konstigt.
Kärleken är bedrövad och jag vet verkligen inte hur jag ska förhålla mig till att han verkar tycka att han är den som måste stötta, är den som står henne närmast.
Jamen visst han är en bra man, en sån man vill ha faktiskt.
Men i det korta perspektivet så påverkar det mig och oss ganska mycket.
Är jag småaktig ?

Bathinas skilda världar

är ett tv-program som gått på svt.
Jag har helt missat det men hittade det av olika skäl på svt play.
Det är ett fantastiskt program, hon är så underbart sig själv, spontan, rolig, ja allt, en människa man skulle vilja umgås med.
Dessutom är det helt underbart att se hennes mamma som får rätt mycket plats i programmet.
Jag har nämligen umgåtts med hennes mamma i ett mycket särskilt sammanhang.
När sonen fick sin diagnos för många år sen så var vi med i samma föräldragrupp på Bup. Det var så coolt när mamman tog av sig slöjan en kväll när vi bara var mammor där.
Jag har ofta tänkt på henne, hon berörde mig. Och nu är hon på tv.

Man måste akta sig för vad man önskar

Den där rubriken är en direktöversättning från engelskan och den funkar inte riktigt.
Men tror ni fattar vad jag menar.
Ibland önskar man nåt så starkt och så backlashar det.
Jag längtade så mycket efter att sonen skulle åka iväg igen och att jag fick lugn och ro.
Så jag köpte ny flygbiljett och liksom lite knuffade iväg honom dit igen.
Mindre än 24 timmar efter att han landat är han med i en motorcykelolycka, han klarar sig ganska bra, killen som körde är svårt skadad. Han har helt enkelt överlevt med minsta marginal.
Och jag tänker att jag aldrig mer får lugn och ro.

lördag 6 juni 2015

Det tar aldrig slut

och mitt eget liv får jag nog aldrig mer tillbaka.
Helt uppgiven nu, vi snubblade på mållinjen igen.
Sonen skulle skjutsas till Arlanda idag för att åka och jobba utomlands åtminstone ett par månader.
Flygbiljett betald, boende betalt två månader framåt.
Ändå skulle han ut på krogen igår, jag bad honom låta bli, ta inga risker men nej sen när började han lyssna på mig.
Det blev istället skallskada, akuten, röntgen, hjärnskakning och förbud att flyga.
Och luften gick ur mig helt.
Jag skrek åt honom, han skrek tillbaka och slog sönder lite saker.
Så om någon tror att jag överdriver det minsta, det gör jag inte, det är snarare så att jag cencurerar rätt kraftigt.
Jag brukar inte ägna mig så mycket åt självömkan men just nu i den här stunden gör jag faktiskt det.

Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till för att få leva mitt eget liv.

lördag 30 maj 2015

Snygg vinner över duktig

ja enligt min mamma alltså, inte alls enligt mig.
Skulle kunna lägga till att snygg vinner över bra och god med, allt enligt henne.
Alltid dessa kommentarer ekande i huvudet om alla dessa människor och hur de såg ut.
Om huruvida man var brunbränd eller inte (rent vansinne) och just det, om man var för tjock.
Föör smal kan man absolut aldrig vara, inte ens när man snart är 80 och tunn som en fågel, mer rynkig än de flesta.
Då kan man fortfarande kritisera de som har lite hull, de som äter lite för mycket och förmodligen skrattar lite mer också.
Enligt henne var jag aldrig särskilt snygg.
Idag har jag en man som kallar mig för sin diamant och säger saker som " jag bara sitter här och njuter av att du går omkring här och är så otroligt vacker..."
Och av någon anledning har jag nu lite svårt att tro på sånt....man undrar ju varför, eller typ inte alls.

tisdag 26 maj 2015

I terapisoffan

inser jag med terapeutens hjälp att jag vuxit upp i ett hem med en flodhäst i vardagsrummet.
Alltså det där extremt obekväma som alla ser men ingen pratar om.
Och att där finns förklaringen till att jag inte litar på min magkänsla.
För jag har vuxit upp med att min magkänsla tokvrålat att något är fel samtidigt som alla omkring med ett leende låtsats som att ingenting alls är fel.
Signalen till mig har varit att det är helt i sin ordning att det jag känner inte alls har någon grund.
Förstår plötsligt mer än jag orkar ta in.

måndag 25 maj 2015

Och så vaknar jag upp

När sonens bästa kompis och en så himla gullig kille berättar om sin kontaktfamilj, alltså familjen han bott hos i sådär en 5-6 år så vaknar jag till lite och rycker upp mig ur min självömkan.
Det är verkligen inte mig det är synd om.
Det finns tusentals barn därute som har och har haft det lika tufft som min son men de har inte haft en mamma som han.
Så är det, jag vet det, jag bara glömmer det ibland.

Sonen kom hem

Och vemodet kom tillbaka.
Lugnet försvann och sorgen klistrade sig fast i håret.
Jag kämpar, jag ler, jag skakar på huvudet, låtsas vara glad, låtsas vara stark, går sådär.
Eller visst, utåt sett är allt ok, som vanligt kan man väl säga.
Men inom mig gråter jag och undrar igen hur jag överlevt alla dessa år.
Försöker klappa lite på mig själv och säga att jag är bra, att jag är ok, att jag klarat så mycket men ändå, gråten bubblar upp, kan inte hejda den bara.

Någon att göra roliga saker med

Så uttryckte sig kärleken för ett tag sen när vi pratade relationer.
Och jag som absolut aldrig någonsin är nöjd med något tänker att jag vill ha någon att klara av de tråkiga sakerna med...också.
Men jag ska inte vara orättvis, han är definitivt ingen ytlig person, han vill nog vara ett stöd också men allvaret tror jag han har nog av hos sig själv.
Lite som jag då.

söndag 10 maj 2015

Det förlorade livet

Tittar på Parneviks (ja ja jag skäms lite för att jag gör det men det finns kopplingar dit som gör att jag måste)
Och gråter när jag ser deras oerhört tajta familj. Deras glädje med varandra.
Hur deras barn får växa upp med två föräldrar som så uppenbart är glada i varann.

Ibland är det lättare att skriva

Och vem försöker jag lura här.... alltså av alla mina hundratals läsare, very funny. Ni är ju inte ens tio nuförtiden.
Nåja.
Till ämnet.
Man får ju hålla stilen även när man talar för döva öron.
Allra oftast är det lättare att skriva än att säga.
Det har varit ett närvarande bekymmer hela mitt liv, detta att jag har så svårt att säga, prata om svåra saker.
Tänker mycket på hur mitt liv förmodligen varit väldigt annorlunda (=mycket bättre) om möjligheten att skriva funnits tidigare.
Pratar i telefon, tänker att jag vill säga något viktigt men får det liksom inte ur mig. Direkt efter kan jag formulera mig glasklart i skrift. Men inser att det är en dålig ide. Blir lätt lite mästrande på något sätt.
Min största utmaning är just att klara av att prata om svåra saker irl.

fredag 8 maj 2015

Kärlek och gapskratt

För ca 30 år sen träffade jag en man som för första gången lockade fram gapskrattet i mig.
Vi pratade i telefon i timmar, vi kunde aldrig sluta och ofta låg jag på golvet och skrattade helt hysteriskt. Jag hade aldrig tidigare mött någon som han. Han fick mig att prata om sånt jag aldrig ens tidigare tänkt högt. Det kändes som om han gav mig livet i gåva. Han gjorde mig så oerhört lycklig.
Åtminstone en kort tid.
Sen hände sorgliga saker ganska snabbt men jag levde kvar i känslan av att han var unik och höll mig fast trots de mörka molnen.
Till slut blev han mina barns far och det var ju inte alldeles lyckat.
Efter honom träffade jag en man som jag visste aldrig skulle kunna såra mig och det gjorde han inte heller men vi skrattade inte särskilt mycket heller och till slut sårade jag honom.
Ytterligare en sån man kom in i mitt liv och vi hade det fint ihop men inget gapskratt.
Och längtan efter det där befriande skrattet fanns där och en dag för 7 år sen träffade jag återigen en man som gav mig den där fantastiska känslan igen, skratt, glädje, igenkänning...och sen mer sorg än en människa kan bära.
Så nu undrar jag ju vad det är jag vill ha ?
Nu när jag träffat en man som är som jag, lite allvarlig med stort behov av egen tid.
Då känner jag att jag inte skrattar tillräckligt mycket.
Men tidigare har ju det där skrattet liksom fastnat i halsen.
Tur att jag börjat i terapi igen.


onsdag 29 april 2015

En hisnande känsla

Ibland när han skriver nåt till mig så kan jag känna en hisnande känsla av att han är så blixtrande intelligent och jag, herregud vad är jag...  Och jag älskar på något vis känslan av att inte befinna mig i överläge. Jag trivs inte i överläge alls.
Kanske kan han behålla mitt intresse för resten av livet.
Jag hoppas det.
Finns inget enkelt gapskratt i det här alls dock.
Det som jag alltid prioriterat och uppskattat och....sen gråtit över.

lördag 25 april 2015

Snubblat över en skandal på jobbet

Så vad gör man då ?
En av de högsta cheferna på jobbet (sitter i koncernledningen) är uppenbarligen en billig djävla sexmissbrukare och har haft relationer med hur många kvinnor som helst på jobbet. Samtliga yngre och i lägre position än honom.
Men är inte det nåt slags brott, ja förutom det uppenbart oetiska i det hela.
Gift är han också det svinet.
Kollar man hans facebooksida så har han en familjebild som profilbild.
Äcklad är jag.
Och nej jag har inte haft ett dugg med denna man att göra.

Så ömsint

Det är något med det där ordet ömsint som jag tycker så mycket om. Kanske helt enkelt för att det är sånt jag vill ha i mitt liv.
Någon som är ömsint mot mig.
Som när han mitt i natten byter ut min kudde och säger att "det såg inte bra ut det där".
Jag hade lyckats välta ut min vattenflaska över kudden på hotellet och då återstod en gigantiskt hög kudde, det går bra sa jag, inga problem, vilket inte var sant alls. Jag vaknade om och om igen. Plötsligt märker jag att han går upp och kollar statusen för den tidigare blöta kudden, lyfter försiktigt på mitt huvud och byter kuddar. Jag halvsover och sjunker bara ner på den nu torra och mycket bekvämare kudden.
Blev lite kär där tror jag.

söndag 19 april 2015

Kvällens Babel

presenterar som vanligt fantastiska människor och böcker.
Men också denna gudomligt vackra, intelligenta man, Roland Paulsen, suck, #kännersiggammal

lördag 18 april 2015

Vi närmar oss sakta

Vi bygger något fint tillsammans.
Så känns det och det är så annorlunda så nytt för mig.
Vi pratar och pratar, ja vi gör det nu när vi inte kan vara aktiva tillsammans.
Han pratar om sitt jobb och jag sitter tillbakalutad och tänker att herregud han är så dj-a snygg och intelligent och så oerhört framgångsrik med det han gör.
Men mest av allt är han så ömsint, så omtänksam så godhjärtad.
Och han säger så mycket fint om närhet, om längtan, om oss.
Tror jag håller på att bli kär.

fredag 17 april 2015

Sonen kommer hem

och det känns faktiskt bra.
Han kommer hem om en månad ungefär och det kanske är vad han klarar av.
Då har han varit borta i fyra månader, kämpat på, jobbat, och framförallt lärt sig att klara sig på egen hand. Lärt sig vad man måste göra för att få vardagslivet att fungera. Allt från tvätt till matlagning.
Saknar honom också.
Det är så tyst och tomt här hemma.

söndag 12 april 2015

Saknar verkligen det gamla blogglivet

Mest av allt saknar jag alla gamla bloggare som skrev med eftertänksamhet och allvar blandat med skratt,
Det känns lite som att de som finns kvar är de som kommersialiserade sig på olika sätt.
Av de kanske 15 bloggar jag en gång i tiden följde, levde med, kommenterade hos och hade ett otroligt stort utbyte av finns ca 5-7 st kvar (beror på hur man räknar, ska den som uppdaterar en gång per år räknas ?)  och av dem så har några förvandlats till något jag numera behöver en skämskudde nära tillhands för att orka läsa (titta på).
Det är bara trams och trams och trams.
Ja jag vet, ta bort dem då, borde göra det men min lilla blogglista är så tunn så tunn.
En av få bloggar på min lista som fortfarande både är seriös och uppdaterar ofta är Epinone, all heder till din oerhört seriösa och underhållande blogg !!
Men jag saknar er andra så mycket.

Alla bara längtar och längtar

efter sina barn.
Sina vuxna barn.
Alla dessa oändliga statusar på fb om längtan hit och dit.
Jamen jag längtar inte så himla mycket.
Jag tänker på dem varje dag, jag hoppas de har det bra, helst att de är lyckliga men bra går bra.
Jag behöver inte ha mina barn i knät för att vara lycklig.
Jag är lycklig när de mår bra.
Inte mer än så.
Vi pratar mycket och ofta, vi skickar hälsningar och hjärtan, jag blir varm och lycklig av att de mår bra.
Det räcker så.
Så ni andra, ni som ska ha dem i knät för att vara nöjda, er tycker jag lite synd om faktiskt.

fredag 10 april 2015

Ny terapeut

Det var oundvikligt.
Jag var tvungen att ta tag i det trauma som drabbade mig för snart ett år sen.
Det jag undvikit skriva om här.
För att jag skäms så mycket.
För att alla andra förstått utom jag,
För att jag, bortsett från att jag är så kränkt som någon kan bli, skäms nåt så oerhört över att jag lät det hända.
Min terapeut skrev så här efter att vi träffats första gången:
"Jag är förvånad att Du trots den enorma kränkning det innebär att bli förd bakom ljuset i åratal, ändå lyckats gå vidare såsom Du gjort. Att bli så i grunden lurad av någon som vi trott stått oss nära räknas som en av de värre händelser man kan råka ut för. Hela ens omdöme och vilka vi är sätts ju helt i gungning. Det tillhör ju inte det normala att vi tror att vi skall kunna bli behandlade så illa. Smärtan det innebär är ofta så svår att vissa inte alls klarar att gå vidare med sina liv. "

Så där...nu har jag inga fler hemligheter av vikt. 
Nu vet ni alla vilken ynklig och lättlurad stackare jag är. 


måndag 6 april 2015

Det här med att hata sitt ex...

som Maja skriver.
Och jag önskar att jag kunde få känna som hon gör.
Att jag gjorde något rätt.
Men det är ju inte så.
Jag gjorde bara alla djävla fel.
Och det borde vara över, han och jag borde vara över nu när barnen är vuxna.
Men jag gjorde misstaget att be honom hjälpa till, betala en skuld åt sonen som just nu är helt pank där borta i Australien och bara vill åka hem.
Och han tar till brösttoner, börjar moralisera om att saker ska svida och gud vet allt och jag vill ärligt talat bara döda honom. Eller åtminstone stänga av för han har ju ingen aning om nånting.
Han vet inget om all den ångest sonen brottas med, allt självförakt han nästan drunknar i.
Nej men visst, lite svida så blir nog allt bra sen.
Och det är smärtsamt att veta att man är den enda föräldern, den enda barnen kan räkna med, den enda som faktiskt älskat och brytt sig om dem.
Och det mest smärtsamma är att de också vet det.

Vänner eller vänner som är bra att ha

Vissa människor jag känner tycks ha nån slags radar inbyggd som de använder till att välja vänner utifrån den nytta de kan ha av dem.
För vissa tror jag verkligen att det går av sig självt, de har använt den här radarn hela livet, de utvärderar alla människor de möter utifrån framtida "nytta".
Med sånt som facebook skulle det nästan gå att verifiera rent statistiskt om man ville det.
Men det vill jag inte, för helst vill jag inte tänka så alls, att jag har människor omkring mig som lever och väljer på det sättet. Jag kallar dem inte vänner, de får möjligtvis passera som bekanta, inte mer.
För jag väljer inte mina vänner, jag är glad för de jag har och får och jag tänker verkligen aldrig på om de kan komma till nytta. Jag tänker bara på om det känns bra i magen och hjärtat när jag tänker på den personen. Och om det gör det, om det är en människa jag känner värme inför, då är det en vän för mig.
Men dessa väljarmänniskor, hur känner de, hur tänker de ?
Hur kan man vilja leva så ?

Sharing and caring

Det låter så rart, så gulligt och fint.
Skrev det nyss på facebook om en fantastisk plats i Melbourne som heter Lentils as anything.
Det är en underbar ide, share a meal, pay as you feel.
För det första är det en oas, ett gammalt kloster, en stor park. Tyst och lugnt.
Här finns inga notor men lådor utplacerade lite varstans där man lägger så mycket pengar man vill avvara. Antingen betalar man inte alls, ingen kommer att se det, eller så betalar man för sig själv eller för fler som behöver mat.
Det finns en stämning av godhet och kärlek där som stannat kvar hos mig.
Jag kan verkligen längta dit.
Längta efter att sitta där i timmar med min lika fantastiska dotter och prata om allt, lyssna på henne, se på henne och tänka att ingen kärlek är större än så. Att hon kan lära mig så mycket om vad som betyder något, att hon är så oändligt klok.

Men egentligen skulle det här ha handlat om något helt annat.
Ibland skriver sig texten av sig själv.
När jag skrev rubriken hade jag tänkt skriva om det motsatta.
Alltså det som verkligen inte är varken sharing eller caring.
Om barnens pappa.
Om det så totalt idiotiska i att det är jag som uppfostrat och försörjt våra gemensamma barn helt ensam.
Hur han kommer undan med precis allt hela tiden.
Hur han bara skrattar bort allt och rycker på axlarna.
Det är inte bara så att han inte betalar för dem utan han utnyttjar dem, använder dem som målvakter i diverse tvivelaktiga sammanhang. All deras post kommer till mig eftersom de är skrivna här och jag måste faktiskt öppna den och vidarebefordra det som är viktigt till Australien.
Och därför ser jag saker och blir helt vansinnig.

söndag 5 april 2015

Babel

Detta fantastiska program som absolut aldrig är tråkigt.
Läser programtablån, tänker att ja, kanske ska jag titta, inte helt säker men nåja, jag gör det.
Och sen sitter jag där helt stum, tystad liksom och funderar över varför jag tvekade.
Och Jessika Gedin är ju bara helt gudomlig.
Divine liksom.

fredag 3 april 2015

För som barn tar man kärleken för given

Ser dokumentären om Afzelius och gråter om och om igen.
När han sjunger "Ikaros" där texten i rubriken är hämtad ifrån så gråter jag över att livet inte alltid är så.
Men allra allra mest gråter jag när hans dotter Rebecka säger "det är så konstigt att ha en mamma och en pappa som inte har nåt med varandra att göra" och hur rörd hon var över att hon för första gången i sitt liv ha fått en present där det stod på kortet "från mamma och pappa" och det var när hon tog studenten.
Och jag gråter över att det är precis så mina barn fått växa upp.

onsdag 1 april 2015

Man får tillbaka

En god vän predikar alltid för mig att "du får mer av det du tänker på" och lite allmänt om karma och så. Och ja ni hör att jag inte riktigt köpt hennes snack, lite flummigt för mig även om jag kan se logiken med att tänka på det man vill ha mer av, som kärlek t ex och mindre på det man inte vill ha, som svek och sjukdom kanske. Det är är ju samma sak som att fokusera på det positiva. Istället för att  säga "jag kan inte springa för mina onda knän" så kan man vara glad åt att man fortfarande både kan gå och cykla.
Nåja, flummigt eller ej, just nu känner jag av lite karma.
Väldigt dålig karma tyvärr.
Har sen flera månader tillbaka försökt ha en relation med en man där grunden för vår relation var vårt gemensamma intresse för idrott och särskilt golf.
Vi började där och det var ju för mig helt annorlunda, jag som alltid brukar börja i helt fel ände, med galen passion typ.
Men vänskap blev mer och plötsligt kändes det rätt att ha det gemensamma livet, viljan att leva på ett visst sätt. Vi ville samma saker och såg nog varandra som perfekta kandidater för att bli den där partnern man vill dela sitt liv med.
Det var alltså inte nån galen passion, inte ens särskilt sansad passion, om nu det finns.
Det var ömsinthet, längtan, känsla av att höra ihop, sånt jag saknat och längtat efter i flera år.
Men i slutet av året blev han sjuk/skadad, han som definierade sig själv som en idrottskille, vars hela liv handlat om sport på hög nivå blev plötsligt oförmögen att leva det där extremt aktiva livet han var van vid. Inte för alltid men för lång tid.
Hans rädsla för svaghet gjorde det väldigt jobbigt för honom.
Han hade väldigt svårt att acceptera sin situation.
Vi träffades inte så mycket, han ville nog inte visa sin svaghet men också för att han hade mycket smärtor och behövde få vara själv. Men jag har varit hans stora ovärderliga stöd enligt honom själv, alltid lyssnat, kommit med kloka (hans ord) råd, muntrat upp osv.
Jag funderade väldigt mycket över vad som var vad i vår relation.
Den kändes för ny och för grund på något vis för att hålla för en sån påfrestning som svår sjukdom är. Samtidigt kändes det helt galet att tänka att nej jag vill inte ha honom längre pga sjukdom. Som att reklamera en icke felfri vara.
Men tankarna har funnits där. Jag har tänkt fula ovärdiga tankar.
Styrka och svaghet.
Och nu slår den dåliga karman tillbaka på mig, den starka. Från ingenstans drabbas jag av en skada som kan ta lång tid att läka. Det är lite som att en stor sten bara ramlade ner i huvudet på mig.
Man får tillbaka det man tänker.
In a way.

lördag 28 mars 2015

Jag har alltid ratat män utan barn

På min checklista har det varit en viktig punkt.
Men nåja, vi blir äldre, livet ser annorlunda ut och ja, jag har omprövat.
Om absolut allt annat känns bra och rätt så varför inte.
Barnen är ju lika viktiga men tar inte lika mycket plats i livet längre.
Men jag har ju tänkt att man förhåller sig helt olika till livet om man har barn eller inte.
Och min erfarenhet säger ju att han som hade egna barn tokratade mina medan han som inte har några egna visar upp en helt annan förståelse för mina och faktiskt ett mycket större intresse.

Dan Hylander = kärlek

I samma program (om Totta) är Dan Hylander med och pratar om hur han skrev låtar för honom.
Jag minns en massa konserter med Hylander och särskilt en helt nyligen där han spelade i tre timmar och kärleken fullkomligt flödade. 
En av de största artister jag vet.

Underbara Håkan

Hellström förstås.
Han är med i programmet om Totta Näslund (som för övrigt är grymt sevärt).

Och jag minns en argsint mormor som utöver allt annat hon alltid retar sig på plötsligt också fick frispel och tokretade sig på Håkan Hellström.
Och ärligt talat jag tror att där och då fick jag bara nog.
Nog av henne och hennes hat mot allt och alla, hennes eviga dissande av allt som vi andra tycker om.

Ett liv utan barn

Så svårt att föreställa sig.
Hur känns det ?
Det kan man aldrig veta.
Kan man sakna barnet som aldrig kom ?
Är det skillnad på kvinnor och män.
Ja det är jag övertygad om.
Jag tror kvinnor saknar mer.
Jag minns bara min egen längtan.
Den var så oerhört fysisk.

Så stark var längtan efter barn.

Jag tror verkligen inte den är lika stark för en man.


Min bästa tid är nu

Ja så känns det verkligen.
Mitt liv är nästan bara mitt eget efter över 23 år som mamma.
Jag är så klart fortfarande mamma och jag kommunicerar med mina barn varje dag men skillnaden mot att ha dem boende hemma är nästan svår att förstå.
Jag kan göra vad jag vill när jag vill.
Smaka på den meningen.
Jag har dessutom ett riktigt bra jobb, en underbar chef och mer pengar än jag någonsin haft.
Jag har nästan total frihet på jobbet, kommer och går som det passar mig.
Prioriterar bland arbetsuppgifter helt enligt eget huvud.
Jobbar hårt men inte jämt eller hela tiden.
Presterar men sliter inte ut mig.
Känner mig starkare och friskare än någonsin.
Kan springa långt, tycker om att springa långt framförallt.
Älskar att lyssna på musik och har en hel hög konserter inbokade.
Nej nu räcker det.

Jag ville ju egentligen bara berätta att min bästa tid är nu.

fredag 27 mars 2015

Vill inte ägna livet åt att längta

Inser att jag ägnat alltför stor del av mitt liv åt att längta.
Längta efter kärlek.
Kärlek som tagit för mycket och gett för lite.

En mycket ensam människas död

Fick veta att en kvinna jag hade en del kontakt med för flera år sen nu gått bort.
Jag ser henne framför mig, mager, sliten, så uppoffrande för allt och andra.
Tyckte redan då, för kanske femton år sedan att hennes liv verkade så tomt, så bara fyllt av allt hon gjorde för andra, inte av glädje utan av för mycket plikt.
Jag förstod henne aldrig riktigt.
Det var en ovanlig relation, hon hade varit anställd hos min pappa i många år, blivit (god) vän med min mamma genom det. Borde nog satt även vän inom parentes men vi låtsades ändå som om det var så då.
HON låtsades om det mesta tror jag.
Varför kommer jag aldrig att förstå.
Hennes drivkraft föreföll vara att finnas till för andra.
Helt bakvänt även för mig som ju var hennes arbetsgivares dotter och delägare i det företag där hon var anställd.
Men hon var mammas goda vän, det var så jag såg det.
Hon brukade vara barnvakt åt mina barn ibland men det gick inte så bra för de tyckte inte om henne.
Jag tror de var rädda för henne, jag var nog också lite rädd för henne.
Hon var aldrig någonsin naturlig, alltid forcerad, alltid på helspänn.
Och mycket mycket olycklig tror jag.
Och nu är hon död.
Känns tomt och sorgligt.
Ett liv.

torsdag 26 mars 2015

Kärlek

Jag vill ha någon som jag kan säga "jag älskar dig" till och känna mig helt trygg i det.
Känna att det är sant och besvarat.
Så enkelt.

Han ger upp

och vill bara hem.
Hem till vad frågar jag.
Jag vill bara inte må så här dåligt, vara orolig hela tiden för att inte ha pengar till hyran.
Han är så särskild min son.
Han bär på så mycket ångest för allt och det går liksom inte över.
Min lilla sköra son med det stora hjärtat, jag önskar jag visste hur jag skulle vara det bästa möjliga stödet för dig.

måndag 23 mars 2015

Melbourne

Längtar tillbaka.
Tittar på bilder och känner en längtan till den där kärleksfulla platsen.
Tror faktiskt jag kan tänka mig att leva där.
Och det handlar inte alls bara om mina barn.

Glömde ju svärdottern

För en sån fanns ju också där i Melbourne.
En underbart söt och tuff tjej som framförallt kramade sonen så ofta hon kunde och såg på honom med en kärleksfull blick.
Det är detta jag önskar för mina barn.
Någon som älskar dem mer än allt annat.
Inte en karriär eller någon annan framgång.
Bara denna kärlek.

torsdag 12 mars 2015

Idag mötte jag min blivande svärson

Eller vad man nu ska kalla honom.
Denna underbart trevliga mysiga kille som säger att han vill gifta sig med min dotter.
Bara den lilla detaljen att han, precis som hon, dejtar killar...
Precis, hon tänker gifta sig med sin bästa kompis som är gay bara för att få stanna här i Melbourne.
Och jag sa till honom att jag bara kommer att välsigna det om han flyttar till Europa...och då föll ju hela poängen med alltihop.


tisdag 3 mars 2015

I'm losing her

Nej jag vet att jag inte förlorar henne, det kan jag aldrig göra.
Men jag känner så starkt att jag kommer att förlora henne till Melbourne, Australia.
Hon är så lycklig här, hon passar så bra här, det är liksom hennes land.
Och det är så smärtsamt att vara här med henne, att sitta i många timmar och bara prata och prata, känna att det inte finns någon annan som intresserar mig så mycket som hon. Att jag kan lyssna på henne hur länge som helst utan att tröttna. Att uppleva hur lika vi är och framförallt att känna hennes innerliga kärlek till mig och till lillebror.
Hur ska han kunna leva utan henne nu när de kommit varann så oerhört nära. Det kanske han inte kan så då stannar han väl också, och kanske är det så det ska bli till slut, att vi alla bor här i denna så oerhört genuint vänliga stad.
För hur ska jag kunna bo på andra sidan jorden om mina barn bor här ?

tisdag 24 februari 2015

Självklart backlashar vi

Fem minuter innan ett megaviktigt möte ringer sonen från Australien och gråter. Och plötsligt känns livet alldeles vanligt igen. Jag tvingas säga just det, att jag har ett möte som inte kan nonchaleras och det finns massor av möten som kan just det, nonchaleras. Det här var viktigt för många människor. Ibland går det bara inte.
Fick iväg ett nödrop till storasyster.
Hon svarar trött att ja, visst, hon ställer in allt och goes in emergencymood.
Vad trodde jag ?
Att livet ändrade sig på riktigt ?

torsdag 19 februari 2015

1,3 mil

Sprang jag häromdagen med rätt så lätta steg.
Jag springer längre och längre, blir starkare och starkare.
Känner mig i bättre form än när jag var 25 faktiskt.
Oklart dock om jag springer ifrån eller till något.
Det mesta i mitt liv är oklart, höljt i dunkel kan man också kalla det.

Men springa är bra, rörelse är bra. Stillastående är dåligt.
Livet fortsätter ju, bättre att hänga med än att stanna kvar.

fredag 6 februari 2015

Livsförändring

Inte bara har sonen rest med storasyster till andra sidan jorden. Han har dessutom helt slutat ha ständig onlinekontakt med mig. Jag sitter på möten, vanemässigt kollar jag privatmobilen var femte minut men det är inget där längre. Vi befinner oss inte bara i olika tidszoner, vi befinner oss uppenbarligen numera i helt olika liv.
Och detta är den stora revolutionen i mitt liv, inte att han är borta, det har han varit förut, men att han inte kommunicerar oavbrutet är så totalt nytt och ovant, tjugoett års vana bryter man inte så lätt.

Men det är ett lugn jag inte ens minns.
Förmodligen oerhört hälsosamt för mig.

söndag 25 januari 2015

När livet inte längre fyller sig självt

Så känns det plötsligt.
Barnen har rest till andra sidan jorden.
Tiden har på sätt och vis stannat eller den går åtminstone väldigt sakta.
Jag saknar dem inte än men vet att det kommer förstås.
Men framförallt denna insikt om att inget längre sker av sig självt, buller och slammer, stök och bök, ständig jakt på lugn och tystnad.
Nu är det omvänt, nu är det tyst och lugnt hela tiden och jag får söka det andra.
Hur ska jag som levt i en tornado i över 20 år hantera det ?
Skriver listor, förstås, men sen då ?
Hur tyst kan det bli ?
Jag kan ta ur hörlurarna ur öronen nu, behöver inte fly bort från ljudet omkring mig längre, för där finns inget ljud alls utanför mig själv.

tisdag 20 januari 2015

Att våga visa svaghet

har jag alltid sett som en dygd när det gällt mig själv men aldrig i en man.
Jag har slagit ner på tecken på svaghet som en hök, huggit direkt, i strupen.
Jag har haft så mycket förakt för svaghet att jag många gånger skämts nåt oerhört men inte förmått ändra på det.
Nu rörs jag i mitt inre för att mannen i mitt liv skriver att han också gråter när han ser idrottsgalan på tv. Men kanske är det för att han är så stark och ändå vågar visa sin svaghet som jag blir rörd. Inte alls för att jag ändrat uppfattning. Och framförallt är nog inte att gråta någon svaghet i min värld, det är nog helt tvärtom en väldig styrka i att våga berätta att man gör det. Och kanske är det snarare den styrkan jag berörs av.
Lite rörigt kanske eller för vissa alldeles glasklart.

måndag 19 januari 2015

Snart reser barnen

Båda barnen reser långt långt bort och tänker stanna där länge.
Hon, jag, mamman som till och med hade en egen hashtag #visomvillbosjälva på twitter ganska länge känner mig just nu ganska bräcklig. Snart är här tomt och tyst. 
Den äldsta har jag vant mig vid att vara utan men den yngste har jag bara varit borta från i tre veckor sammanlagt någonsin. Nu är det båda samtidigt.
Men precis när jag skriver det här så sladdar den yngste ner i soffan och börjar äta tårta, drälla, slaska och stöka till som bara han kan och jag tänker att det nog blir rätt bra ändå det här.

lördag 10 januari 2015

Hur väljer man rätt ?

Och herregud, hur många har ens en valmöjlighet ?
Jag menar verkligen inte att jag har någon kö heller, bara att jag faktiskt tror att det kommer fler möjligheter.

Men om man väljer någon utifrån gemensamma intressen, att man vill göra saker tillsammans, spela golf, träna och sånt som faktiskt förutsätter att man är frisk och kan göra allt det. Vad händer då om någon blir sjuk eller skadad, om det fysiska hamnar i bakgrunden.
Tänk om man inte har något att prata om då ?
Och ändå är det väl precis så det ska vara, att man väljer någon man har gemensamma intressen med.

Funderar så mycket på det här.

torsdag 8 januari 2015

Längtan

Ja vad är det vi längtar efter.
Någon att älska kanske.
En mening.
Ett svar.
Jag skriver att jag längtar efter någon i ett sms men tänker samtidigt att jag inte vet om det är sant.
För att jag inte vet om det är honom jag längtar efter eller om det bara är så att jag längtar efter någon som älskar mig.
Hur vet man sånt ?
Hur vet man vad som är vad ?
I flera år längtade jag så förtvivlat efter någon som så uppenbarligen inte alls älskade mig.
Då längtade jag efter den jag trodde att jag älskade, nu har jag förhoppningsvis lärt mig något.
Hur kan man vara så gammal som jag och inte ha en aning om vad kärlek eller längtan är ?