lördag 30 maj 2015

Snygg vinner över duktig

ja enligt min mamma alltså, inte alls enligt mig.
Skulle kunna lägga till att snygg vinner över bra och god med, allt enligt henne.
Alltid dessa kommentarer ekande i huvudet om alla dessa människor och hur de såg ut.
Om huruvida man var brunbränd eller inte (rent vansinne) och just det, om man var för tjock.
Föör smal kan man absolut aldrig vara, inte ens när man snart är 80 och tunn som en fågel, mer rynkig än de flesta.
Då kan man fortfarande kritisera de som har lite hull, de som äter lite för mycket och förmodligen skrattar lite mer också.
Enligt henne var jag aldrig särskilt snygg.
Idag har jag en man som kallar mig för sin diamant och säger saker som " jag bara sitter här och njuter av att du går omkring här och är så otroligt vacker..."
Och av någon anledning har jag nu lite svårt att tro på sånt....man undrar ju varför, eller typ inte alls.

tisdag 26 maj 2015

I terapisoffan

inser jag med terapeutens hjälp att jag vuxit upp i ett hem med en flodhäst i vardagsrummet.
Alltså det där extremt obekväma som alla ser men ingen pratar om.
Och att där finns förklaringen till att jag inte litar på min magkänsla.
För jag har vuxit upp med att min magkänsla tokvrålat att något är fel samtidigt som alla omkring med ett leende låtsats som att ingenting alls är fel.
Signalen till mig har varit att det är helt i sin ordning att det jag känner inte alls har någon grund.
Förstår plötsligt mer än jag orkar ta in.

måndag 25 maj 2015

Och så vaknar jag upp

När sonens bästa kompis och en så himla gullig kille berättar om sin kontaktfamilj, alltså familjen han bott hos i sådär en 5-6 år så vaknar jag till lite och rycker upp mig ur min självömkan.
Det är verkligen inte mig det är synd om.
Det finns tusentals barn därute som har och har haft det lika tufft som min son men de har inte haft en mamma som han.
Så är det, jag vet det, jag bara glömmer det ibland.

Sonen kom hem

Och vemodet kom tillbaka.
Lugnet försvann och sorgen klistrade sig fast i håret.
Jag kämpar, jag ler, jag skakar på huvudet, låtsas vara glad, låtsas vara stark, går sådär.
Eller visst, utåt sett är allt ok, som vanligt kan man väl säga.
Men inom mig gråter jag och undrar igen hur jag överlevt alla dessa år.
Försöker klappa lite på mig själv och säga att jag är bra, att jag är ok, att jag klarat så mycket men ändå, gråten bubblar upp, kan inte hejda den bara.

Någon att göra roliga saker med

Så uttryckte sig kärleken för ett tag sen när vi pratade relationer.
Och jag som absolut aldrig någonsin är nöjd med något tänker att jag vill ha någon att klara av de tråkiga sakerna med...också.
Men jag ska inte vara orättvis, han är definitivt ingen ytlig person, han vill nog vara ett stöd också men allvaret tror jag han har nog av hos sig själv.
Lite som jag då.

söndag 10 maj 2015

Det förlorade livet

Tittar på Parneviks (ja ja jag skäms lite för att jag gör det men det finns kopplingar dit som gör att jag måste)
Och gråter när jag ser deras oerhört tajta familj. Deras glädje med varandra.
Hur deras barn får växa upp med två föräldrar som så uppenbart är glada i varann.

Ibland är det lättare att skriva

Och vem försöker jag lura här.... alltså av alla mina hundratals läsare, very funny. Ni är ju inte ens tio nuförtiden.
Nåja.
Till ämnet.
Man får ju hålla stilen även när man talar för döva öron.
Allra oftast är det lättare att skriva än att säga.
Det har varit ett närvarande bekymmer hela mitt liv, detta att jag har så svårt att säga, prata om svåra saker.
Tänker mycket på hur mitt liv förmodligen varit väldigt annorlunda (=mycket bättre) om möjligheten att skriva funnits tidigare.
Pratar i telefon, tänker att jag vill säga något viktigt men får det liksom inte ur mig. Direkt efter kan jag formulera mig glasklart i skrift. Men inser att det är en dålig ide. Blir lätt lite mästrande på något sätt.
Min största utmaning är just att klara av att prata om svåra saker irl.

fredag 8 maj 2015

Kärlek och gapskratt

För ca 30 år sen träffade jag en man som för första gången lockade fram gapskrattet i mig.
Vi pratade i telefon i timmar, vi kunde aldrig sluta och ofta låg jag på golvet och skrattade helt hysteriskt. Jag hade aldrig tidigare mött någon som han. Han fick mig att prata om sånt jag aldrig ens tidigare tänkt högt. Det kändes som om han gav mig livet i gåva. Han gjorde mig så oerhört lycklig.
Åtminstone en kort tid.
Sen hände sorgliga saker ganska snabbt men jag levde kvar i känslan av att han var unik och höll mig fast trots de mörka molnen.
Till slut blev han mina barns far och det var ju inte alldeles lyckat.
Efter honom träffade jag en man som jag visste aldrig skulle kunna såra mig och det gjorde han inte heller men vi skrattade inte särskilt mycket heller och till slut sårade jag honom.
Ytterligare en sån man kom in i mitt liv och vi hade det fint ihop men inget gapskratt.
Och längtan efter det där befriande skrattet fanns där och en dag för 7 år sen träffade jag återigen en man som gav mig den där fantastiska känslan igen, skratt, glädje, igenkänning...och sen mer sorg än en människa kan bära.
Så nu undrar jag ju vad det är jag vill ha ?
Nu när jag träffat en man som är som jag, lite allvarlig med stort behov av egen tid.
Då känner jag att jag inte skrattar tillräckligt mycket.
Men tidigare har ju det där skrattet liksom fastnat i halsen.
Tur att jag börjat i terapi igen.