måndag 28 maj 2007

Hypnose




Bakpå turistbussarna i Paris satt denna oemotståndligt (och ja visst har han en hypnotisk blick !!) vackra man, Clive Owen.

Och trots att jag hade en alldeles egen vacker man att titta på så måste jag erkänna att det var tur att jag inte körde bil i Paris för då hade det kunnat bli lite nya krockar.
Dessutom har de ju en del helt obegripliga trafikregler, de stannar när de är inne i rondellen och släpper fram dem som ska in (kanske att det styrdes av nåt trafikljus också men i alla fall) detta såg vi när vi stod uppe på Triumfbågen och tittade ner på Place Etoile.
Det var spännande att se hur fransmännen kör, inte så strukturerat svenskt om man säger så.

Vi åkte en sån där turistbuss, ganska enkelt, man ser bra och man får veta lite allt möjligt men på slutet av turen tyckte jag nog att det var lite tunt med information och när vi stannade och tog ur lurarna ur öronen så sa jag; "de pratar ju inte ihjäl sig precis", "nej men om du stoppar in kontakten i uttaget så blir det nog bättre" sa han, och sen skrattade vi hur länge som helst åt det, så där som man antagligen bara skrattar när man är nyförälskad och precis ALLT är roligt och charmigt.

Hypnose.

Precis !!


Packningsutvärdering

Ja det blev fyra par skor !!

Och förstås så använde jag bara två av dem.
De två högklackade finskorna kom aldrig på, det gick bra ändå.

För att inte tala om packningen i övrigt.
Varför kommer jag aldrig ihåg hur det går till när man väl är där.

Jag tror fortfarande att man kliver upp tidigt på morgonen, är ute och promenerar/åker buss/båt osv hela dagen, landar på hotellrummet med dagens alla chica inköp, duschar, byter om och gör sig fin.

Ha !!!

Det händer ju bara inte.
Till att börja med så började ju dagen vid 12 ungefär, när vi äntligen ramlade ut på gatan och började jakten på nånstans att äta frukost eftersom alla frukostställen då hade stängt, eller snarare börjat servera lunch (Paris är INTE Berlin !!).

Inte åkte vi tillbaka till hotellet för att liksom byta om, nej vi fortsatte ju bara runt i Paris och plötsligt var klockan 8 på kvällen och vi tog dagens kanske tredje glas vin och började bli lite hungriga.

Så alla mina fina ombyten ligger kvar i väskan och nästa gång ska jag bara ha handbagage !!

onsdag 23 maj 2007

Karaoke mitt i natten och jag blir galen

Försöker packa försöker få ordning på alla tankar men herregud....

Sonen som är helt uppspeedad har nu sjungit karaoke i över en timme, han vägrar gå och lägga sig och jag, jag har en eldsvåda i huvudet.

Ska åka jättetidigt, direkt på möte på morgonen, med resväskan i släptåg, kul kul.

Har fortfarande inte löst hur jag ska ta mig därifrån till kontoret, nollkoll på bussar och sånt har hon som mest kör bil.

Tre dagar - fyra par skor - är det ok eller helt nojigt ?

måndag 21 maj 2007

Bara så gulligt (och jag börjar bli tramsig)

Tänk att han som faktiskt är värsta businessmannen med sånt himla märkvärdigt jobb just nu skickar pussar och kramar via sin jobbmail till mig.

Det är ju så gulligt och charmigt så jag nästan dör.

Men det är ju sån han är, precis så, inte ett dugg fyrkantig bara för att han har ett jättefyrkantigt jobb och är chef över en förfärlig massa människor.

En av väninnorna sa ju faktiskt nåt snällt också, "HUR har du hittat honom ?" och "finns det fler ? "

Ja hur jag hittade honom eller hur han hittade mig har jag skrivit om, det var magiskt, det är fortfarande magiskt.

Och det förflutna ska jag hålla ifrån mig.

Och nu ska jag packa för Paris !!

söndag 20 maj 2007

Har ni glömt ?

Har ni glömt hur ljuvligt det kan kännas att ha någon annans armar omkring sig ?

Att stå där, som vi gjorde häromkvällen, i ett iskallt Kungsträdgården och värma sig intill en annan människas kropp, känna en hand i nacken, en hand som sakta stryker över håret, en hand som värmer min hand i sin.

Känna värme och närhet, ömhet och glädje.

Har ni glömt hur det känns vill jag säga till mina raljerande väninnor, eller har ni aldrig upplevt det ?

Är det kanske ni som är rädda och inte jag ?

Ensamhet som ideal ?

Givetvis passade väninnan på igår under middagen med ganska många cementerade singlar närvarande.

Det var ju ganska givet att hon skulle få allas stöd för sin teori om att jag BEHÖVER vara själv.

Att jag BORDE vara själv ett tag för att liksom bevisa att jag kan.

Är man verkligen en bättre människa om man är bra på att leva själv än om man är bra på att leva tillsammans med någon annan ??

Jag kan inte riktigt säga högt vad jag tycker eftersom där sitter några andra väninnor som varit själva de senaste 10 åren och jag jag är ju så f-b hänsynsfull jag.

Men för min personliga del så tycker jag att närhet och värme från en annan människa är bland det viktigaste som finns i livet.

"Vi är väl inte tillräckligt motiverade" skrattar cementsinglarna.

Det är helt ok för mig, de väljer själva och aldrig att jag försöker övertyga dem om att mitt sätt att leva är bättre.

Så varför är dom så provocerade av mig ?

lördag 19 maj 2007

Det förflutna knackar på

Nu är jag där igen.

Vet inte om jag tvekar för att det gör ont att falla eller om jag tvekar för att jag inte är precis så kär som jag tror att jag är.

Jag har aldrig koll på det känns det som.

Hör andra säga att man vet men tänk om det nu inte är så för alla ?

Tänk om en del av oss behöver tänka till några varv, fundera lite, pröva oss fram.

Eller måste kärlek vara pang och så var det klart !?

Idag har det förflutna knackat på två gånger.

Första gången gick alldeles utmärkt, det var ett lugnt stilla samtal med någon som kändes som en gammal vän, någon som var uppriktigt glad för min skull, värmen fanns där och jag gratulerade mig själv till att faktiskt ha ett så fint ex i mitt liv.

Men sen knackade någon annan på och hjärtat satt plötsligt nån annanstans än där det borde göra, eller är det verkligen hjärtat som hoppar runt ?

Jag vet sannerligen inte.

Och hur gör man för att få klarhet ?

Åh gode gud låt mig växa upp nångång !!!

fredag 18 maj 2007

Krock krock krock

Japp, under den senaste månaden har jag krockat med bilen tre gånger !!!

Dax att lämna tillbaka körkortet kanske ?

Är faktiskt lite oroad över det hela för två gånger har jag missbedömt avståndet till en stillastående bil när jag skulle svänga in på en parkering.

Alltså jag har lugnt och stilla svängt in och så bara "tjong" har jag kört på den andra bilen.

Det är som om min bil har växt utan att jag hängt med, den har liksom svällt lite på högerflanken.

Mystiskt !!

Finns det någon symbolik som jag borde uppfatta ?

Är det nån som försöker säga mig något ?

Förslag ?

Sitter fast i tuggummi

Har massor att fixa på min lediga dag så nu sitter jag fastnitad på köksstolen och känner hur kroppen inte fungerar alls.

Eller det är inte kroppen, det är hjärnan som helt enkelt inte kan hantera för många saker samtidigt.

Måste skriva en lista.

Det är mitt sätt att överleva, jag gör listor för allt och när jag väl skrivit ner det och har det framför mig så blir det hanterbart.

Jag måste också bli bättre på att inse att jag varit sjuk länge och kanske inte är alldeles frisk ännu.

Ja, jag har varit riktigt sjuk väldigt länge och kanske finns det en tendens hos mig att känna mig superfrisk för att jag inte direkt är jättesjuk längre.

torsdag 10 maj 2007

Hyreslägenhet någon ?

Snabbt gick det och dyrt blev det.

Ja, alla reparationer förstås.

Hämtade just gräsklipparen 680:-

Men absolut rekord på alla sätt slog ju tvätt- och torktumlereparatören, han kom samma dag som jag ringde och fakturan kom dagen efter !!! Herregud, är jag den enda kunden han haft på sistone eller ?

1735:-

Alltså jag förstår ju att han inte har några kunder, vem har råd ??

Så cyklarna kände jag fick vänta lite, det är inte helt akut eftersom vi har reservcyklar (dvs den stackars sonen får cykla på en cykel mer avsedd för en 8-åring men det går ju)

1735:- + 680:- = 2415:-

Beloppet påminner på nåt obehagligt sätt om en Parisresa jag just bokat.....

Vilken tur att jag redan betalat den med kreditkortet och att det inte är ombokningsbart !!

Så då MÅSTE jag ju åka fast jag inte alls har råd.

Hmm så det kan bli ibland då.

onsdag 9 maj 2007

Reparatör önskas !!

Så där ja !

Idag har jag;

- lämnat gräsklipparen till reparatören (det var INTE enkelt att baxa in den i bilen kan jag säga), "har du tur får du den i veckan..."

-ringt tvättmaskins- och torktumlereparatören eftersom BÅDA lagt av nu.....

-lämnat två cyklar till cykelreparatören

-ringt och bokat tid med husreparatören (ja ja jag vet väl att det inte heter så) som ska bryta upp ytterväggen i jakt på den läskiga fukten.

Det återstår att ringa datareparatören OCH bilreparatören.....men nu orkar jag inte mer idag.

Nån mer som har nåt trasigt ni vill slänga in ?

Förstå hur sanslöst mycket pengar händiga människor måste få över....

måndag 7 maj 2007

Paris Paris Paris

Ja det blir lite Paris i alla fall.

Bara några dagar, billigt med Ryan från Skavsta, helt ok, den vändan har jag åkt förut.

Ett inte så billigt hotell eftersom jag absolut vill bo på västra stranden och där är det dyrare men det är det värt tycker jag.

Äntligen en resa bokad i år.

Förra året vid den här tiden hade jag redan hunnit med en tripp till London och Paris var precis på gång, sen blev det Grekland, Berlin och Thailand så det var ett resrikt år.

Eller fullt av flykt.

På sätt och vis var det ju så också, jag var tvungen att planera resor för att liksom stå ut på hemmaplan.

Nu är livet inte så längre och drivet att resa inte lika starkt.

Det händer ju så mycket spännande här hemma så jag hinner knappt med att smälta alla intryck, finns inte så mycket utrymme kvar att resa för då.

Minns att jag skrev till en vän om Berlinresan att jag inte var säker på om jag reste till eller från någonting.

Men Paris, på våren med en alldeles ljuvlig förälskelse i kroppen.

Jag har varit i Paris många gånger men faktiskt aldrig med någon jag varit förälskad i.

Just nu känner jag mig som en mycket lycklig människa !!!

söndag 6 maj 2007

Samma utsikt hela tiden....

Men är det nåt seriöst fel på mig eller dom ??

Hur kan man vilja ha samma utsikt hela tiden, titta på samma trädgård, samma lilla gångväg, samma skittråkiga tegelvägg (grannens garage).

Klippa samma gamla buskar år ut och år in, för att inte tala om samma gräsmatta som ska klippas VARJE VECKA !!!

Jag är så uttråkad på detta så i helgen fick jag ett fullständigt vansinnesutbrott på alltihop (visserligen efter att jag brottats med grannens förbannade taggbuskar som nästan helt tagit över min garageuppfart) men ändå, jag avskyr allt det här, jag avskyr det tråkiga sömniga 70-talsområdet jag bor i, det finns inget vackert att titta på här.

Tänker på allt mysigt, trevligt jag skulle kunna titta på istället om jag inte var tvungen att ägna all min lediga tid åt häckar, gräsmattor, garagetak, trasiga gräsklippare, trasiga plattor, trasiga....you name it säger jag bara, nu centrifugerar inte tvättmaskinen heller.....åhh suck.

Tänker på vackra utsikter utan skymmande tegelväggar och torra löv som borde krattats bort för länge sen.

Tänker på.....kanske Paris.....eller förresten det räcker bra med en tur längs Stockholms vatten....ja det räcker långt.

fredag 4 maj 2007

Behöver barn vilket slags pappa som helst ?

Minnen som lyckligtvis bleknat kom upp när jag läste om flickan som försvann efter att hon lämnats ensam på hotellrummet.

Exakt så har nämligen mina barns far gjort.

Lämnat barnen ensamma hemma eller på hotellrum.

Mer än en gång.

Givetvis har han inte berättat det för mig utan det har på olika vägar kommit fram så förmodligen har det ju hänt fler gånger än jag vet om.

Vid ett tillfälle var barnen just så där utomlands med sin pappa och då hade han lämnat sin mobiltelefon på rummet (jag undrar fortfarande hur fan han tänkte) och självklart ringer barnen till sin mamma i Sverige och talar om att "det är lite läskigt för det är mörkt ute och klockan är ju halvtolv på natten och nu har pappa varit borta ganska länge..."

Så där satt jag och pratade med mina barn i telefon några timmar tills deras pappa behagade ramla in på hotellrummet igen.

Mina älskade SMÅ barn, flera hundra mil från mig, efteråt förstår jag inte hur jag orkat ta mig igenom alla dessa händelser med förståndet i behåll.

Undrar om han tänker samma sak som jag när han ser rubrikerna ?

Tror inte det.

Det är bara ett av otaliga tillfällen när jag seriöst funderat på det jag skrev i rubriken; "behöver verkligen barn vilket slags pappa som helst ?"

Är en pappa som ändå finns alltid bättre än en som försvinner ?

JAG är inte alls säker på det !!

Varför har jag inte stängt den där djävla dörren !!!

Han ringer från krogen, klockan är bara 22, det låter så där slamrigt och roligt i bakgrunden, man hör folk skratta, det är liksom lite glammigt.

Han säger snälla gulliga saker i mitt öra men vad hjälper det....vad hjälper det när den fasansfulla svartsjukelavinen börjar gå i mitt inre, den där välbekanta känslan av att jag faller fritt och det finns inget förnuft, det finns bara känslor, känslor av att bli övergiven som med sån kraft rycker fram i mig, bränner och svider i magen.

Och jag tänker idag när jag är ute och går att "varför har jag inte stängt den där djävla dörren för gott....??"

Så tänker jag när jag går där med tårarna rinnande och sorgen klösande i bröstet.

VEM skulle kunna tro att där går en kvinna som har någon som säger att han älskar henne oändligt mycket, vem skulle kunna tro att den där kvinnan egentligen borde vara jättelycklig just nu.

Skulle kunna vara lycklig, ja, om hon inte var så rädd för att bli just det.

Varför ska jag utsätta mig, varför är jag aldrig lyckligt förälskad, varför är jag alltid alltid olyckligt förälskad, olycklig därför att sårbarheten gör mig olycklig.

Därför att rädslan är större, alltid denna förbannade rädsla.

Den där rädslan som den modiga Tricky trodde att hon hade fått lite grepp på, men nej så var det ju inte, för den slags rädslan får man inget grepp om.

Den rädslan har greppet om mig.

Och just nu vill jag bara stänga dörren och säga, "nej kärlek är inte för mig, inte längre, jag är för rädd helt enkelt"

Men jag vill inte vara rädd för att leva

Men det är jag ju.

Innerst inne är jag ju vettskrämd.

torsdag 3 maj 2007

Nu spärrar jag upp ögonen

Önskar att jag någon gång skulle kunna närma mig någon med helt öppna ögon och inte blunda alls.

Blundar jag nu ?

Finns det något jag inte vill se ?

Har alltid varit en "blundamänniska", eller är det bara så att jag i efterhand sett exakt när det där lilla tecknet dök upp första gången, det där lilla tecknet som borde signalerat att det här nu inte var en människa för mig.

Men finns det inte alltid lite tvivel, små små stick av tvivel ?

Och eftersom alla mina relationer faktiskt tagit slut.... (DET lät ju sorgligt)
så känns det nästan fånigt att ännu en gång tänka att "nu, nu är det på riktigt", det har det ju faktiskt varit förut också men inte för hela livet uppenbarligen.

Har jag blivit cynisk eller är jag realist ?

Inte blunda bara, inte blunda.....