måndag 4 april 2016

När man inser att man jobbat hårt på att vara det man inte är

Har läst flera böcker om den introverta personligheten och kommit till den hisnande insikten om att det är jag, så exakt jag.
Och hur bra jag än är på att spela extrovert så är det inte jag.
Det är inte då jag får min energi det är inte i den extroverta rollen jag mår bra.
Och allt faller på plats.
Vet att jag skrivit om det så många gånger utan att förstå, utan att ha ord för det.
Den märkliga känslan av utanförskap.
Den oförklarliga känslan av att vara fel fast det inte syns.
Alla olika namn jag gett det, gett mig själv.
Supersocial ensamvarg.
Och nu förstår jag ju.
Jag är grymt duktig på att vara social, jag kan ta plats, prata, skoja, skratta.
Jag kan vara mittpunkten i sociala sammanhang.
Men bara för att jag kämpat så hårt för att bli duktig på det, för att jag faktiskt trott att det var något bra med det.
Men det är inte där jag längtar efter att vara.
När jag får välja, då är jag ensam, då väljer jag tystnaden. Då går jag inåt och får min energi.
Ser den lilla flickan på lekis som bara ville sitta själv i läshörnan, som verkligen inte ville vara med och leka högljudda bråkiga lekar. Men som blev tvungen för att inte vara utanför. Och så har det ju fortsatt i en rasande takt. Jag är helt enkelt otroligt bra på det.
Men inom mig är jag någon annan.
Inom mig är jag jag.