onsdag 29 april 2015

En hisnande känsla

Ibland när han skriver nåt till mig så kan jag känna en hisnande känsla av att han är så blixtrande intelligent och jag, herregud vad är jag...  Och jag älskar på något vis känslan av att inte befinna mig i överläge. Jag trivs inte i överläge alls.
Kanske kan han behålla mitt intresse för resten av livet.
Jag hoppas det.
Finns inget enkelt gapskratt i det här alls dock.
Det som jag alltid prioriterat och uppskattat och....sen gråtit över.

lördag 25 april 2015

Snubblat över en skandal på jobbet

Så vad gör man då ?
En av de högsta cheferna på jobbet (sitter i koncernledningen) är uppenbarligen en billig djävla sexmissbrukare och har haft relationer med hur många kvinnor som helst på jobbet. Samtliga yngre och i lägre position än honom.
Men är inte det nåt slags brott, ja förutom det uppenbart oetiska i det hela.
Gift är han också det svinet.
Kollar man hans facebooksida så har han en familjebild som profilbild.
Äcklad är jag.
Och nej jag har inte haft ett dugg med denna man att göra.

Så ömsint

Det är något med det där ordet ömsint som jag tycker så mycket om. Kanske helt enkelt för att det är sånt jag vill ha i mitt liv.
Någon som är ömsint mot mig.
Som när han mitt i natten byter ut min kudde och säger att "det såg inte bra ut det där".
Jag hade lyckats välta ut min vattenflaska över kudden på hotellet och då återstod en gigantiskt hög kudde, det går bra sa jag, inga problem, vilket inte var sant alls. Jag vaknade om och om igen. Plötsligt märker jag att han går upp och kollar statusen för den tidigare blöta kudden, lyfter försiktigt på mitt huvud och byter kuddar. Jag halvsover och sjunker bara ner på den nu torra och mycket bekvämare kudden.
Blev lite kär där tror jag.

söndag 19 april 2015

Kvällens Babel

presenterar som vanligt fantastiska människor och böcker.
Men också denna gudomligt vackra, intelligenta man, Roland Paulsen, suck, #kännersiggammal

lördag 18 april 2015

Vi närmar oss sakta

Vi bygger något fint tillsammans.
Så känns det och det är så annorlunda så nytt för mig.
Vi pratar och pratar, ja vi gör det nu när vi inte kan vara aktiva tillsammans.
Han pratar om sitt jobb och jag sitter tillbakalutad och tänker att herregud han är så dj-a snygg och intelligent och så oerhört framgångsrik med det han gör.
Men mest av allt är han så ömsint, så omtänksam så godhjärtad.
Och han säger så mycket fint om närhet, om längtan, om oss.
Tror jag håller på att bli kär.

fredag 17 april 2015

Sonen kommer hem

och det känns faktiskt bra.
Han kommer hem om en månad ungefär och det kanske är vad han klarar av.
Då har han varit borta i fyra månader, kämpat på, jobbat, och framförallt lärt sig att klara sig på egen hand. Lärt sig vad man måste göra för att få vardagslivet att fungera. Allt från tvätt till matlagning.
Saknar honom också.
Det är så tyst och tomt här hemma.

söndag 12 april 2015

Saknar verkligen det gamla blogglivet

Mest av allt saknar jag alla gamla bloggare som skrev med eftertänksamhet och allvar blandat med skratt,
Det känns lite som att de som finns kvar är de som kommersialiserade sig på olika sätt.
Av de kanske 15 bloggar jag en gång i tiden följde, levde med, kommenterade hos och hade ett otroligt stort utbyte av finns ca 5-7 st kvar (beror på hur man räknar, ska den som uppdaterar en gång per år räknas ?)  och av dem så har några förvandlats till något jag numera behöver en skämskudde nära tillhands för att orka läsa (titta på).
Det är bara trams och trams och trams.
Ja jag vet, ta bort dem då, borde göra det men min lilla blogglista är så tunn så tunn.
En av få bloggar på min lista som fortfarande både är seriös och uppdaterar ofta är Epinone, all heder till din oerhört seriösa och underhållande blogg !!
Men jag saknar er andra så mycket.

Alla bara längtar och längtar

efter sina barn.
Sina vuxna barn.
Alla dessa oändliga statusar på fb om längtan hit och dit.
Jamen jag längtar inte så himla mycket.
Jag tänker på dem varje dag, jag hoppas de har det bra, helst att de är lyckliga men bra går bra.
Jag behöver inte ha mina barn i knät för att vara lycklig.
Jag är lycklig när de mår bra.
Inte mer än så.
Vi pratar mycket och ofta, vi skickar hälsningar och hjärtan, jag blir varm och lycklig av att de mår bra.
Det räcker så.
Så ni andra, ni som ska ha dem i knät för att vara nöjda, er tycker jag lite synd om faktiskt.

fredag 10 april 2015

Ny terapeut

Det var oundvikligt.
Jag var tvungen att ta tag i det trauma som drabbade mig för snart ett år sen.
Det jag undvikit skriva om här.
För att jag skäms så mycket.
För att alla andra förstått utom jag,
För att jag, bortsett från att jag är så kränkt som någon kan bli, skäms nåt så oerhört över att jag lät det hända.
Min terapeut skrev så här efter att vi träffats första gången:
"Jag är förvånad att Du trots den enorma kränkning det innebär att bli förd bakom ljuset i åratal, ändå lyckats gå vidare såsom Du gjort. Att bli så i grunden lurad av någon som vi trott stått oss nära räknas som en av de värre händelser man kan råka ut för. Hela ens omdöme och vilka vi är sätts ju helt i gungning. Det tillhör ju inte det normala att vi tror att vi skall kunna bli behandlade så illa. Smärtan det innebär är ofta så svår att vissa inte alls klarar att gå vidare med sina liv. "

Så där...nu har jag inga fler hemligheter av vikt. 
Nu vet ni alla vilken ynklig och lättlurad stackare jag är. 


måndag 6 april 2015

Det här med att hata sitt ex...

som Maja skriver.
Och jag önskar att jag kunde få känna som hon gör.
Att jag gjorde något rätt.
Men det är ju inte så.
Jag gjorde bara alla djävla fel.
Och det borde vara över, han och jag borde vara över nu när barnen är vuxna.
Men jag gjorde misstaget att be honom hjälpa till, betala en skuld åt sonen som just nu är helt pank där borta i Australien och bara vill åka hem.
Och han tar till brösttoner, börjar moralisera om att saker ska svida och gud vet allt och jag vill ärligt talat bara döda honom. Eller åtminstone stänga av för han har ju ingen aning om nånting.
Han vet inget om all den ångest sonen brottas med, allt självförakt han nästan drunknar i.
Nej men visst, lite svida så blir nog allt bra sen.
Och det är smärtsamt att veta att man är den enda föräldern, den enda barnen kan räkna med, den enda som faktiskt älskat och brytt sig om dem.
Och det mest smärtsamma är att de också vet det.

Vänner eller vänner som är bra att ha

Vissa människor jag känner tycks ha nån slags radar inbyggd som de använder till att välja vänner utifrån den nytta de kan ha av dem.
För vissa tror jag verkligen att det går av sig självt, de har använt den här radarn hela livet, de utvärderar alla människor de möter utifrån framtida "nytta".
Med sånt som facebook skulle det nästan gå att verifiera rent statistiskt om man ville det.
Men det vill jag inte, för helst vill jag inte tänka så alls, att jag har människor omkring mig som lever och väljer på det sättet. Jag kallar dem inte vänner, de får möjligtvis passera som bekanta, inte mer.
För jag väljer inte mina vänner, jag är glad för de jag har och får och jag tänker verkligen aldrig på om de kan komma till nytta. Jag tänker bara på om det känns bra i magen och hjärtat när jag tänker på den personen. Och om det gör det, om det är en människa jag känner värme inför, då är det en vän för mig.
Men dessa väljarmänniskor, hur känner de, hur tänker de ?
Hur kan man vilja leva så ?

Sharing and caring

Det låter så rart, så gulligt och fint.
Skrev det nyss på facebook om en fantastisk plats i Melbourne som heter Lentils as anything.
Det är en underbar ide, share a meal, pay as you feel.
För det första är det en oas, ett gammalt kloster, en stor park. Tyst och lugnt.
Här finns inga notor men lådor utplacerade lite varstans där man lägger så mycket pengar man vill avvara. Antingen betalar man inte alls, ingen kommer att se det, eller så betalar man för sig själv eller för fler som behöver mat.
Det finns en stämning av godhet och kärlek där som stannat kvar hos mig.
Jag kan verkligen längta dit.
Längta efter att sitta där i timmar med min lika fantastiska dotter och prata om allt, lyssna på henne, se på henne och tänka att ingen kärlek är större än så. Att hon kan lära mig så mycket om vad som betyder något, att hon är så oändligt klok.

Men egentligen skulle det här ha handlat om något helt annat.
Ibland skriver sig texten av sig själv.
När jag skrev rubriken hade jag tänkt skriva om det motsatta.
Alltså det som verkligen inte är varken sharing eller caring.
Om barnens pappa.
Om det så totalt idiotiska i att det är jag som uppfostrat och försörjt våra gemensamma barn helt ensam.
Hur han kommer undan med precis allt hela tiden.
Hur han bara skrattar bort allt och rycker på axlarna.
Det är inte bara så att han inte betalar för dem utan han utnyttjar dem, använder dem som målvakter i diverse tvivelaktiga sammanhang. All deras post kommer till mig eftersom de är skrivna här och jag måste faktiskt öppna den och vidarebefordra det som är viktigt till Australien.
Och därför ser jag saker och blir helt vansinnig.

söndag 5 april 2015

Babel

Detta fantastiska program som absolut aldrig är tråkigt.
Läser programtablån, tänker att ja, kanske ska jag titta, inte helt säker men nåja, jag gör det.
Och sen sitter jag där helt stum, tystad liksom och funderar över varför jag tvekade.
Och Jessika Gedin är ju bara helt gudomlig.
Divine liksom.

fredag 3 april 2015

För som barn tar man kärleken för given

Ser dokumentären om Afzelius och gråter om och om igen.
När han sjunger "Ikaros" där texten i rubriken är hämtad ifrån så gråter jag över att livet inte alltid är så.
Men allra allra mest gråter jag när hans dotter Rebecka säger "det är så konstigt att ha en mamma och en pappa som inte har nåt med varandra att göra" och hur rörd hon var över att hon för första gången i sitt liv ha fått en present där det stod på kortet "från mamma och pappa" och det var när hon tog studenten.
Och jag gråter över att det är precis så mina barn fått växa upp.

onsdag 1 april 2015

Man får tillbaka

En god vän predikar alltid för mig att "du får mer av det du tänker på" och lite allmänt om karma och så. Och ja ni hör att jag inte riktigt köpt hennes snack, lite flummigt för mig även om jag kan se logiken med att tänka på det man vill ha mer av, som kärlek t ex och mindre på det man inte vill ha, som svek och sjukdom kanske. Det är är ju samma sak som att fokusera på det positiva. Istället för att  säga "jag kan inte springa för mina onda knän" så kan man vara glad åt att man fortfarande både kan gå och cykla.
Nåja, flummigt eller ej, just nu känner jag av lite karma.
Väldigt dålig karma tyvärr.
Har sen flera månader tillbaka försökt ha en relation med en man där grunden för vår relation var vårt gemensamma intresse för idrott och särskilt golf.
Vi började där och det var ju för mig helt annorlunda, jag som alltid brukar börja i helt fel ände, med galen passion typ.
Men vänskap blev mer och plötsligt kändes det rätt att ha det gemensamma livet, viljan att leva på ett visst sätt. Vi ville samma saker och såg nog varandra som perfekta kandidater för att bli den där partnern man vill dela sitt liv med.
Det var alltså inte nån galen passion, inte ens särskilt sansad passion, om nu det finns.
Det var ömsinthet, längtan, känsla av att höra ihop, sånt jag saknat och längtat efter i flera år.
Men i slutet av året blev han sjuk/skadad, han som definierade sig själv som en idrottskille, vars hela liv handlat om sport på hög nivå blev plötsligt oförmögen att leva det där extremt aktiva livet han var van vid. Inte för alltid men för lång tid.
Hans rädsla för svaghet gjorde det väldigt jobbigt för honom.
Han hade väldigt svårt att acceptera sin situation.
Vi träffades inte så mycket, han ville nog inte visa sin svaghet men också för att han hade mycket smärtor och behövde få vara själv. Men jag har varit hans stora ovärderliga stöd enligt honom själv, alltid lyssnat, kommit med kloka (hans ord) råd, muntrat upp osv.
Jag funderade väldigt mycket över vad som var vad i vår relation.
Den kändes för ny och för grund på något vis för att hålla för en sån påfrestning som svår sjukdom är. Samtidigt kändes det helt galet att tänka att nej jag vill inte ha honom längre pga sjukdom. Som att reklamera en icke felfri vara.
Men tankarna har funnits där. Jag har tänkt fula ovärdiga tankar.
Styrka och svaghet.
Och nu slår den dåliga karman tillbaka på mig, den starka. Från ingenstans drabbas jag av en skada som kan ta lång tid att läka. Det är lite som att en stor sten bara ramlade ner i huvudet på mig.
Man får tillbaka det man tänker.
In a way.