Lycklig just nu

Ja, ikväll för sonen var här en stund och allt var bara trevligt.

Så nu kan jag vara lycklig en kväll eller två.

Och det räcker för mig.

Ni tror kanske att jag tycker synd om mig själv men det gör jag verkligen inte.

Jag är lycklig just nu och det är sannerligen inte alla som får vara det.

Är det möjligt att det vänder nu ?

Kan det vara så ?

Sonen har fått en inneboende, en kille i innebandylaget.

Åh vad jag önskar att det går bra, han får både en kompis och nån som ser till honom,

Han flyttade in i dag, jag kom dit på eftermiddagen för att säga hej och hämta smutstvätt (sonens alltså).
Då säger han, men jag kan fixa det där (tvätten alltså) och jag är nästan beredd att säga att han inte behöver betala en krona för att bo där, han kan få betalt istället.

Snälla gode gud, se till oss nu.

Plötsligt mår jag så bra

Det beror framförallt på att sonen verkar må bra, bor i sin egen lägenhet och går iallafall i skolan ibland.

Sen har jag dessutom umgåtts mycket med olika vänner och känner nån slags liten islossning där.

Ser livets möjligheter på ett helt annat sätt idag.

Tänk vad lite lugn och gapskratt kan göra.

Och jag lever, det är inte alla som gör det längre. Det finns all anledning att känna glädje över att vara vid liv.

Insikter

Träffar väninnor som säger så många kloka saker och senare på kvällen tänker jag att det är jag som är den icke-kloka.
Det är jag som måste ändra mig, bestämma mig för att jag är värd mer och bättre.

Det är jag som måste måste måste....men samtidigt har jag så mycket sorg i mitt liv att jag inte orkar med mer just nu.

Genomskinligt på sociala medier

Allt detta roliga, givande, utvecklande och cirkelvidgande som sociala medier ibland är kräver dock en stark själ.
En god självkänsla sitter inte i vägen.

Men här hos mig är det dessa dagar en bristvara.

Jag vet att jag är för trött, för sliten, t o m alldeles utsliten.

Och i den tröttheten är det inte lätt att stå rak, orka vara stark och opåverkad av att bli bortvald, bortglömd.

Att se människor jag bjudit in till nyår knappt bemöda sig med att svara men samtidigt göra upp planer med andra gör mig faktiskt ganska ledsen.
Så just nu är jag ganska trött på det men loggar ändå tvångsmässigt in på fb och twitter hela tiden.

Självplågeri.

Stark men orkar ändå inte jämt

Jag har liksom inget skydd, inget hårt skal alls.
Jag är så mycket skörare än vad man kanske tror.
Jag är stark men min styrka ska räcka till så fruktansvärt mycket.
Jag vill inte vara stark jämt, jag vill få vara svag ibland också utan att världen ramlar sönder för det.

Mamma gråter på julafton

Hur många gånger har vi inte läst eller hört de patetiska raderna.

Vi ser framför oss en uppspeedad mamma som gråter över misslyckad knäck eller egentligen att inget lever upp till förväntningarna.
Att barnen inte är sådär glada att det väger upp allt slit.
Vi tycker inte synd om henne, hon har liksom satt sig själv där, där hon nu sitter och gråter,

Den här mamman gråter väl ungefär av samma skäl men på en helt annan nivå.
Men hon har inte satt sig själv där, hon har gjort allt för att komma därifrån, för att sänka alla förväntningar, skruvat ner, skruvat av.

Den enda lilla hon ville uppnå på julafton var en enkel julfrukost med de två barnen, 18 och 20 innan de for vidare till pappans stora glada släkt för att fira jul i tre dagar.
Inget hemlagat, inget som måste uppskattas och berömmas.

Köpt gröt som värms, ett bord som dukas vackert, tända ljus.

I 45 minuter försöker hon sen försiktigt och med finaste silkesvantar väcka sonen.
Köpegröten bränner fast i kastrullen.
Vanmakten kryper i kroppen.
Dottern ser allt och mamman ser och känner hur det sakta byggs upp en aggression mot sonen hos dottern så hon gör allt för att blidka en storasyster som för länge sen fått nog.

Hon säger med sin allra mjukaste röst "det är julafton hjärtat" men sonen skriker bara något hon inte kan tyda men som mycket tydligt ska tolkas "gå ut, stäng dörren, låt mig vara".

Mamman vill inte ge upp, inte just denna morgon, inte på julafton.

Hon känner hur det blöder inom henne nu, hur hon inte orkar stå emot sorgen som väller upp. Sorgen över detta omöjliga liv, sorgen över ett barn som alldeles för ofta slår sönder allt hon försöker vårda. Som bara en liten liten stund av gemenskap på julafton.

Efter en timme sätter sig mamman och dottern vid bordet och börjar äta.
Hur kan sorg göra så fysiskt ont ?
Hon vet nu att sorg verkligen kan värka i hjärtat.

Bakom ögonlocken rullar alla vidrigt sockerdrypande uppdateringar på facebook om alla dessa familjer som nu samlas på julen.

Sonen kommer upp och är arg för att de börjat utan honom, givetvis. Det visste hon att han skulle bli och hon visste också att det skulle fortsätta med en diskussion om att hon inte hade väckt honom. En helt omöjlig diskussion eftersom hans regler och verklighetsuppfattning inte delas av människor i allmänhet.

Dottern har fått nog nu och gör sig ett ärende till köksbänken där han står. Mamman vet att hon helst av allt vill slå till honom nu och hon förstår det också. Han är så grymt otrevlig i denna stund. Men hon ser också smärtan hos sonen, smärtan i att han inte är som alla vill att han ska vara. Den där smärtan han haft sen han var liten. Den där smärtan som flera gånger fått honom att inte vilja leva längre.

Och sorgen just då, på julafton, tar över med en sån kraft att hon inte förmår hejda den, trots all träning genom åren.

Hon sitter vid köksbordet och tårarna rinner ner i köpegröten.

Sonen ser och blir helt stilla. Han stillar sig för att hans skuld nu tar över, hans skuld för att mamma är ledsen, den hon oftast lyckats dölja för att han inte behöver mer skuld att bära.

Till slut blir det en liten liten stund av tyst sorglig skuldtyngd gemenskap på julafton.

Och för henne kan det minnet så småningom förvandlas till en fin liten stilla stund för så har hon gjort med minnen så många gånger.
Det är hennes sätt att överleva.

Men vad mammas gråt gör för barnens minnen, det vet hon inte.