Ja så minns jag det ikväll när jag ser Peter LeMarc och obarmhärtigt slungas tillbaka till 1992 och en fantastisk konsert på Carlforsska gymnasiet i Västerås, en skolaula, en så liten lokal att Peter dansade runt i gångarna och vi kunde ta på honom om vi ville.
Det var en särskild kväll, det var vår första kväll "ute" efter att vi fått vår första barn. Vi älskade båda Peter LeMarc, spelade ofta hans musik, sjöng med i hans texter, berördes. Tyckte ofta de handlade om oss, på ett väldigt vemodigt kärleksfullt sätt. Vi borde förstått att det enda vi hade kvar var det desperata.
Men jag minns vem jag var då, jag minns hur jag kände, vad jag tänkte.
Och jag minns hur jag byggde mitt drömliv.
Allt var så perfekt.
Vårt fina hus, allt inom räckhåll, alla Västerås idrottsarenor på gångavstånd. Granne med en fin liten skola.
Vi hade så många drömmar om livet.
Sorgen den dagen vi döpte vårt andra barn och vi båda visste att allt var över.
Den ofattbara sorgen just den dagen är ett av mitt livs mest smärtsamma minnen.
Och Peter LeMarc kommer för alltid vara den som satte ord på vår hopplösa omöjliga kamp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är sant att man aldrig riktigt blir av med sina barns pappa, man är på något sätt för evigt sammanlänkade. Men trots det måste du få leva utan att bli skadad av honom, det låter hemskt att han fortfarande tar plats i ditt liv. Hej förrästen :) Länge sen, men nu snubblade jag in på min gamla blogg och hittade hit av bara farten. Kram
Hej Nike ! Blev så glad för din kommentar. Och ja man kommer aldrig undan och jag kämpar för att han inte ska kunna skada mig men varje gång han skadar barnen så skadar han ju mig,
Skicka en kommentar