söndag 7 februari 2016

Alltid är det något som inte stämmer

Och det är väl bara jag som tror att det perfekta finns.
Där allt faller på plats och känns så där filmiskt självklart.
En gång när jag hade en man som jag var otroligt svartsjuk på så var jag besatt av att vi skulle flytta ihop för då skulle ju svartsjukan försvinna. Han skulle ju vara med mig hela tiden och alltså skulle jag sluta vara svartsjuk per automatik.
Så blev det nu inte.
Så blev det verkligen inte, det blev bara värre.
Nu handlar det inte om svartsjuka utan mer om att jag inte tycker att vi når varann, att vi inte pratar på djupet utan mer om vardagliga ting.
Och jag vill ju ha det där djupa allvarliga samtalet, känna hur samhörigheten bottnar djupt därnere.
Och så tänker jag sådär dumt igen, att det blir annorlunda (bättre) om vi flyttar ihop. 
Jag tror faktiskt att mitt problem är just att jag alltid ser problem som nåt som ska lösas.
Jag ser aldrig problem som tecken på att något kanske inte ens ska lösas, något kanske inte ska lagas och fixas. Det kanske bara ska kastas bort eller tillåtas vara som det är.
Nej då, jag kommer springande med min jättestora verktygsväska och ska laga, fixa och rätta till.
Önskar jag bara kunde låta saker och människor vara som de är och nångång bara vara nöjd.