fredag 26 januari 2007

Gamla eller nya vänner ?

Vad är det som säger att gamla vänner nödvändigtvis är bra vänner.

Detta överskattade begrepp.

Gamla vänner som kräver att man är den man alltid har varit, som inte välkomnar ngn förändring, som egentligen inte stöttar utan mest bara kommer med pekpinnar och ifrågasätter det jag gör.

Gamla vänner som fastnat i sina egna liv och bara blir skrämda när de ser andra förändras.

Jag är helt klart en annan människa idag och jag passar inte ihop med mina vänner längre .

Jag vill inte ha gamla vänner - jag vill ha nya vänner !!

Hur gör man då ?

torsdag 25 januari 2007

Gifta män på nätet

"En gift kille som söker lite spänning, gärna med en tjejkvinna i samma sits som jag.Jag ser bra ut, är social, har ett bra jobb och är lätt att umgås med."

Ja det är bara ett av otaliga exempel hur den nya otroheten ser ut.

Det är väldigt vanligt kan jag lugnt konstatera av alldeles egen erfarenhet.

Det finns dom som påstår att det är lika många gifta kvinnor som söker älskare nätet, om det kan jag inte säga mycket annat än att jag hört om en och annan men av förklarliga skäl söker ju inte dom upp just mig.

Jag vet inte hur de gifta männen egentligen motiverar all sin tid vid datorn, kanske med sina "viktiga arbeten som tvingar dem att jobba hela kvällarna..." eller surfar de jobbet.

Uppenbarligen har det ju blivit extremt lätt att numera skaffa sig en älskare om detta är vad man vill.
Det är inte som förr, när otrohet kanske "bara hände" för att tillfället plötsligt uppstod eller för att lusten blev övermäktig....

Nu är det beräknat, kalkylerat och liksom ingår i familjeplaneringen.

Och sen ?

Var hamnar vi till slut ?

Är det till och med positivt ?

Vi behöver inte skilja oss av triviala skäl som att vi inte längre har något gemensamt sexliv.
Vi har ju mycket annat gemensamt som skäl till att hålla ihop och sexet går ju lätt att fixa via nätet .....

Får vi färre skilsmässor eller får vi fler ?

Och är det önskvärt ?

måndag 22 januari 2007

Om kärlek och sorg



Just nu är du här hos mig.
Just nu och i morgon och en dag till.
Men sen reser du igen och vi kanske inte ses på flera månader.
Är kärleken verkligen värd det priset ?
Värd priset av inte bara timmar och veckor av saknad, sorg och längtan utan snarare månader.
Din jacka hänger här bredvid mig på köksstolen, jag känner din doft och den gör mig sorgsen.
Är kärlek värd priset om man mest är sorgsen ?



Om kärlek



"Kärleken är alltid ny. Det har ingen betydelse om vi älskar en, två eller tio gånger under våra liv - varje gång står vi inför en situation som är helt ny för oss. Kärleken kan föra oss till helvetet eller paradiset, men den för oss alltid någonstans. Vi är helt enkelt tvungna att acceptera den, för det är den som ger näring åt vår existens. Om vi vägrar kommer vi att dö av svält medan livets träd håller sina dignande grenar framför våra ögon utan att vi vågar sträcka ut handen för att plocka dess frukter. Vi måste söka kärleken där den finns, även om det innebär timmar, dagar och veckor av besvikelser och sorg."

Paolo Coelho

onsdag 17 januari 2007

Curlingmorsor

Curlingmorsa, tja det har ju en negativ klang.
Men för oss curlingmorsor så har det nu inte det.
OK vi vet att vi är curlingmorsor men vi trivs bra med det och våra barn trivs otroligt bra med det så vad är problemet ????

Nåja.

När jag i olika sammanhang stöter på curlingmorsornas absoluta motsats, de obefintliga morsorna eller de absolut ickenärvarande morsorna, då är jag inom mig väldigt glad att mina barn har denna curlingmorsa som går genom eld och vatten för dem och tamejfan inte låter ngn annan bestämma hur jag ska vara med mina barn.

En av min dotters klasskamrater har en mamma som inte orkar gå upp på morgonen och väcka sina barn eller göra frukost innan de ska till skolan.
Jag dömer inte henne men det finns så många andra som snörper på munnen och himlar med ögonen över denna "hemska värdelösa människa".

Jag tänker mkt på henne och vad som format hennes liv och har svårare att förstå alla de ”lyckade” snörpmunnade mammorna .

Vilka hemliga höghus släpar de på ? (Vinnerbäck igen).

söndag 14 januari 2007

Chatta på nätet

Efter ganska många glas vin började vi prata om att chatta på nätet.

”Men hur gör man då, rent praktiskt ?”

Samma kväll skaffade jag msn.

Chattade vilt och det var roligt, spännande, skrämmande och förstås helt livsfarligt för såna rookies som jag.

Ingen hade berättat att kombinationen chatta och dricka vin samtidigt kunde leda till totalt haveri, nej nej, det fick jag liksom komma på själv när jag ringde en kille från min hemtelefon utan att slå stjärna stjärna först eller hur det nu var för att numret inte skulle synas.

Jaha nu har han mitt hemnr och söker han på det får han upp hela mitt liv.

Skitsmart.

lördag 13 januari 2007

Kan man älska andras barn som sina egna ?

Och äntligen, äntligen säger jag bara, har någon tagit bladet från munnen och öppet talat om att man inte kan älska andras barn som sina egna.
Jag talar om styvpappan som skrivit i boken ”Uppdrag: Familj” där han faktiskt säger att han inte älskar sin styvdotter på samma sätt som han älskar sina egna barn.
Nej men det har jag vetat i 10 år och förtvivlat letat efter litteratur eller minsta insändare som skulle bekräfta mina egna svarta tankar.
Så mkt förtvivlan jag hade kunnat sparat om jag hade fått läsa detta då.

Alla dessa klämkäcka reportage om de ”nya familjerna” med en hel drös lyckliga ungar och föräldrar huller om buller och jag har bara känt; nänä försök inte, försök inte lura mig att det är så här, för det har aldrig varit så för mig.

Om jag fått börja om så hade jag inte valt att flytta ihop med en ny man och ge mina barn en styvpappa och styvsyskon och mig själv styvbarn, och som det känts; styvsvärföräldrar.
Bara det, smaka på ordet; styvsvärföräldrar, alltså det finns så klart inte på riktigt, vet inte vad det skulle vara men det har KÄNTS så eftersom de har fortsatt vara farmor och farfar åt mina styvbarn men såklart inte åt mina barn, inte på riktigt även om de försökt, mina barn har ju en egen farmor och farfar men dem träffar ju aldrig jag.

Och på nåt mysko sätt har det också känts som om jag inte är en RIKTIG svärdotter eftersom jag inte är mamma till något av barnbarnen, knepigt men SANT.
OK just detta har verkligen inte varit ngt stort problem eftersom det bara poppat upp då och då men det som varit det största problemet har varit känslan av min mans förhållande till mina barn.
I korthet har jag känt det som att de blir uppfostrade av ngn som inte älskar dem förbehållslöst sådär som bara föräldrar kan göra, och där blir något fel, det blir gränssättning utan kärlek det blir regler som ska gälla lika för alla barnen trots att åldersskillnaden är jättestor och det bara drabbar mina barn, typ alla barn ska gå och lägga sig samtidigt.
Flexibilitet finns bara när det gäller det egna barnet, man lyfter fram egenskaper hos det egna barnet som särskilt eftersträvansvärt och ignorerar färdigheter hos den andres barn.
Inte medvetet och utstuderat utan väldigt omedvetet och utifrån ett slags beskyddarinstinkt gentemot de egna barnen, de barn som finns invid hjärteroten, som försvaras med reptilhjärnan.

Och vad gör allt detta med kärleken mellan man och kvinna ?

Den överlever inte, den gör bara inte det, någon måste vika ner sig för att förhållandet ska leva vidare och då tar kärleken slut.

Och sen sitter man där med sin ångest över att man inte i varje sekund försvarat sina barn, känner sveket man utsatt dem för, även om det innebar någon som lärde dem snickra och meka med bilar, ngn som åkte med på fotbollsmatcher, de hade i alla fall en låtsaspappa, men var det bättre ?

Det kommer jag aldrig få veta.

fredag 12 januari 2007

Till Fredrike

Du var min vän som jag aldrig träffade i verkligheten.

Men en nära vän.

En del förstår precis och en del förstår inte alls.

Det spelar ingen roll.

Vi var vänner, vi betydde något för varann under en period i livet och jag saknar dig så mycket.

Tänker ofta att jag ska maila dig och berätta om nåt som hänt och så inser jag att du inte finns längre och jag känner sorgen komma som en våg i mig.

Du var en väldigt fin människa.

En människa som inte dömde andra.
En människa som visste vad det betydde att ha det svårt i livet.

Men som mitt i allt det svåra kunde vara alldeles underbart livsbejakande, som kunde dela med sig av det också, som ingav så mycket hopp, till oss andra, inte så mycket till dig själv har jag förstått.

Du lärde mig något viktigt.
Du lärde mig att alla känslor fick finnas oavsett om de passade in i mönstret eller inte.

Farväl Fredrike - jag minns dig - alltid !!

Jag gick inte på din begravning

Inte för att jag är rädd för sorgen utan för att jag, som inte var en av dina nära, inte ville sitta där i kyrkan och gråta.

Jag ville inte göra anspråk på mer sorg än de som verkligen stod dig nära.

Ville inte ta upp plats.

Kanske det var fel, kanske dina nära behövde se hur många det var som sörjde dig, jag vet verkligen inte men jag valde så.

onsdag 10 januari 2007

Om otrohet

Livet är i ständig förändring.
Jag har förändrat mitt synsätt på så mycket att ibland är jag rädd för att uttrycka åsikter för jag tänker att snart har jag väl svängt igen och då måste jag stå till svars för något jag inte längre håller med om.
Nåväl om otrohet tycker jag inte riktigt nu som då, då när jag skrev det här som en kommentar till en annan bloggare för snart två år sen.

"Jag lovar att du inte varit den människa du är idag om du levt med en notoriskt otrogen man som du dessutom betraktat som en "perfect match" och alltså älskat blint och passionerat.
Jag VET hur det känns, har levt med min perfect match, en karismatisk underbar notoriskt otrogen SKITSTÖVEL. Vi fick två barn skiljdes för 10 år sen och jag har fortfarande inte hämtat mig. Vilket loserliv !!!
Visst vill vi ha passion i livet, känna att vi lever men att bli bedragen är en outhärdlig kränkning som man liksom aldrig hämtar sig från.
Och du vet ju att han skulle göra likadant igen, du skulle aldrig lita på honom och vad är kärlek utan tillit.....?

Tror inte att det bara finns en "perfect match" tror det finns många men vi orkar väl inte leta hur länge som helst.

Hatar verkligen otrohet, rent principiellt men givetvis också för att det har förstört så mkt i mitt eget liv.
När jag skiljde mig så var jag 35, smart,snygg, rolig... ja jag hade "allt" utom självkänsla, så den person jag såg var den som skitstöveln förvandlat mig till; en förkrympt stackare utan tro på nånting framförallt inte på mig själv.
Jag menar, jag trodde på fullt allvar att killar som tittade på mig på krogen gjorde det för att de såg nåt fel på mig.
Så dumt. Så onödigt.


När allt rasade så hade mitt ex sånt otroligt behov av att lätta sitt hjärta så jag fick veta mycket mycket mer än jag hade velat.
Inte bara han förresten utan flera av hans kompisars fruar tyckte plötsligt att det var fritt fram att ringa och berätta både det ena och det andra. Och alla mina värsta farhågor infriades, allt jag någonsin misstänkt och varit rädd för stämde ju plus mycket mycket mer.
Han hade i princip varit otrogen från dag 1, inga skrupler där inte.
Och "alla" utom jag hade ju vetat....

Hur mycket är man värd när den man älskat och fått barn med visar sig ha svikit en HELA TIDEN.

Jag lämnade stan, jag återvände till min hemstad, kunde inte vara kvar där, kände mig så gräsligt utskämd, vi var ganska kända personer så jag var inte anonym alls.


Efter ett par år ville han att vi skulle försöka igen,.... och jag var på väg ...., mådde så dåligt dock att jag började i terapi och fick äntligen hjälp att se honom för den han är. Fram till dess tyckte jag som han att allt egentligen var mitt fel och hade jag bara varit lite snyggare, lite snällare, lite roligare.... så hade han inte behövt vara otrogen.

Det är precis som med män som slår, det är samma fenomen med de kvinnor som stannar kvar, de stannar av samma skäl som jag gjorde. Känslan av att vara så totalt värdelös och framförallt känslan av att vara skuld till allt dåligt gör att man inte förmår bryta sig loss.

När jag backade ur hans återföreningsprojekt så blev han helt galen, skrev självmordsbrev till mig och hela min familj där han anklagade mig för att ha förstört hans liv.
Han vägrade träffa barnen alls (de var 3 och 5) och när han sedermera träffade dem så sa han till dem att det var mitt fel att mamma och pappa inte bodde tillsammans.

Och vet du vad ?
Det finns fortfarande tillfällen när jag mycket väl förstår varför jag föll för honom en gång."

Och nej jag försvarar inte otrohet rent principiellt, jag vill inte behöva utstå det igen men idag är jag inte så tvärsäker längre på vad som är rätt och fel, ser inte livet längre i svart och vitt, tror mer på nån slags gråzon däremellan och jag tror inte längre på att just otrohet är det värsta sveket, det finns värre saker vi kan göra mot varandra.

måndag 8 januari 2007

Den vackraste

Min vackra man.

Som jag blev förälskad i långt innan jag ens sett dig på bild.

Jag blev förälskad i dina ord.

Jag ville ha dig i mitt liv innan jag hade en aning om vem du var.

Bara dina ord hade jag en aning om.

Vackra ord, starka känslor och många tankar.

Kan man bli kär i någon man inte ens sett ?

Ja, jag vet att det är så.

söndag 7 januari 2007

Annorlunda älskade barnet mitt

Min son som aldrig kommer att bli som andra.

Som är mitt hjärtebarn, min hjärtesorg, min älskade älskade son.

Nej han är ingen sorg för mig men det finns en sorg inom mig för honom, en sorg för att hans liv är så svårt ibland.
Han som tänker så på tvärs mot alla andra, som tolkar allt bokstavligt och tvingar mig att tänka på vad jag egentligen säger och menar.

Som när jag säger att du får väl hoppa över middagen då och han stannar upp och tittar på mig med den där gravallvarliga blicken och frågar "ska jag ställa den på golvet...?"

I hans värld betyder hoppa över just hoppa över.

Det blir ofta ganska roligt för om jag bara tar det lugnt och stannar i hans värld så har vi ganska roligt, men tyvärr inte alltid, ibland blir han så arg på mig.

Men jag försöker lära mig att inte bli arg tillbaka utan bara älska, älska, älska mitt annorlunda barn.

Fröken duktig

Det bor en annan människa inuti mig, ibland nån gång så tittar hon fram och säger, ”hallå jag älskar att dansa och skratta och ha kul, har du glömt det ?"

En gång bodde där en människa med drömmar om ett annat liv, ett sannare liv, ett vildare kanske svartare liv, inte så förbannat blekrosa i allafall.

En gång gick jag min väg mot solen och var alldeles ansvarslös och oplanerad, inte helt ansvarslös men i alla fall ganska sorglös.

Vet inte vad som hände, varför jag så nödvändigt var tvungen att bli ordningsam och fröken duktig igen.

Nuförtiden känner jag mig mest som fröken otroligt oduktig och tråkig.

Bara min egen osäkerhet

Om han skickade ett gulligt godnattsms som jag inte svarat på, HUR HUR kan jag då sitta här och känna mig övergiven för att han inte hört av sig i dag....??

Det är så galet, så korkat och ändå förmår jag mig inte till att ta kontakt bara för att jag är så fruktansvärt RÄDD för att bli avvisad.

Hur ska man kunna leva om man är så rädd hela tiden ?

Satsa eller softa ?

Brytningstid.

Ska jag satsa på ny karriär eller ska jag satsa på en softare tillvaro ?

Läser en artikel om "svenskön" Koh Lanta i Thailand, om alla de svenskar som valt att bosätta sig där och leva ett lugnare liv.

Känns som om jag grubblat över det i hela mitt liv.

Befinna sig i hetluften, vara viktig, fatta beslut, tjäna pengar, springa, stressa, känna livet försvinna ?

Eller är det det som ÄR livet ?

Vad är egentligen livet ?

Skulle jag vara lycklig på en paradisö ?

Är det så enkelt ?

Just nu ska jag fatta viktiga beslut om min egen framtid, måste känna att jag orkar satsa på detta nya om det ska vara ngn mening och då sitter jag och drömmer om en soft tillvaro på en paradisö istället.

Är det rädslan som knackar på igen, rädslan att jag inte ska räcka till, inte alls göra succé och därför kanske det vore så mycket enklare att inte satsa, inte våga utan istället lägga mig på stranden och bara softa....??

fredag 5 januari 2007

Nostalgichock

...fick jag nyss när jag såg Björn Afzelius TV i en konsert från 1989.
Påminner mig om min lyckligaste tid någonsin, "proggtiden" i mitten av 70-talet när allt var självklart enkelt, vänner överallt, tedrickande kvällarna, ändlösa diskussioner, kramar och vänlighet.
Av olika skäl lämnade jag den världen bakom mig och gick vidare (detta hemska uttryck) till helt andra omgivningar, bländad av ett starkt sken, ett sken av den tjusiga världen.

Men Afzelius fick mig faktiskt att gråta rakt upp och ner.

Över vad kan man ju fundera .

tisdag 2 januari 2007

En Horatio åt alla !!!




Åh jag bara älskar honom, han är som gud fader själv, en sån underbar trygg rättskaffens person som med sin lugna röst ställer allt till rätta.

Mmmm jag vet att det är på låtsas, så synd.

Horatio Caine i CSI Miami.

Egentligen heter han David Caruso och jag älskade honom i ”På spaning i New York ” också.

Han spelade samma typ där, en hederlig polis med integritet och empati.

Jag vet att det är som en tecknad film för vuxna, jaha, det är vilsamt i allafall.


Varsågod Coola Morsan !!!

Lite fler bilder på Coola Caruso

Alla bilder från CSI Miami.














Misslyckanden i livet

"Kan du tänka dig något så ointressant som en människa som aldrig haft ett misslyckande ? "

Marie Göranzon på radion i P1 idag.

Nej jag kan inte umgås med människor som aldrig misslyckats eller som Marie ville kalla det; "aldrig haft ett misslyckande".

Jag kan ibland ha lite svårt för människor som inte upplevt sorg heller, det fattas något helt enkelt, däremot kan jag ofta känna ett omedelbart släktskap med vissa människor, det finns i blicken eller i språket kanske, och ofta visar det sig senare att det finns erfarenheter som snuddar vid varann

Vackert och vemodigt

Av Gunnar Ekelöf

"Människa, du som ännu färdas
längs dessa vägar, sökande en människa
- kanhända är du den jag en gång sökte,
kanhända jag en gång var den du söker."

Jag önskar att jag var vacker men idag är det bara vemod.

Nytt år, nytt liv, nej inte nytt liv men jag önskar lite nytt mod och lite ny energi.

måndag 1 januari 2007

Mammor

Jag funderar ofta över vad som skulle hända om jag sa rakt ut vad jag tänkte till min mamma.

Hon är något så otroligt elak emellanåt så jag tappar liksom andan varje gång, tänker att jag hört fel, att hon inte menar så, att hon bara skojar.
Men hur många ursäkter jag än försöker hitta på så vet jag ju innerst inne att hon är helt osannolikt elak.

Men så mellan varven är hon så oerhört hjälpsam, inte snäll, men väldigt hjälpsam.
Och jag är inte dum, jag vet att hon är hjälpsam för sin egen skull och ändå kan jag inte få mig till att säga ifrån.

Mammor, mammor, varför denna fasansfulla makt och varför denna oerhörda elakhet mot framförallt sina döttrar ????

Har haft en helt "normal" barndom men hur jag än tänker och försöker minnas så minns jag inte att min mamma var snäll mot mig, att hon sa något snällt, att hon berömde mig eller sa att jag var söt.
Det enda jag minns är den massiva beundran hon och alla hennes väninnor hyste inför min otroligt vackra lillebror.

Jag var duktig och han var söt, gissa vem som vann den kampen ?

Än idag när han är 41 och jag 45 koketterar hon med hur otroligt snygg och populär hennes son är, hur alla tjejer hänger runt honom ute på krogen, hur de sms:ar mitt i natten trots att de är gifta och det är ju han med, allt detta berättar hon med en alldeles oslagbar glimt i ögat, hon är så stolt över detta, och jag jag bara kräks.

Hon är på fullaste allvar mer stolt över sin vackre men i övrigt alldeles misslyckade son än sin superduktiga men inte fullt så vackra dotter.

Och trots att jag är singel och han är gift så fortsätter hon att tala om för mig hur otroligt stort kvinnoöverskottet är och hur min vackre bror överöses med erbjudanden av alla de slag och hur kärvt det antagligen är för mig (som är så ful...) att överhuvudtaget skaffa mig nån karl.

Hur kan hon ?

Hur många gånger har jag inte funderat över vad som driver en mamma att säga såna saker till sin dotter.

Och lika många gånger har jag funderat över vad som får en vuxen dotter att INTE be henne fara åt helvete.

Riktiga levande människor

Just nu känns det bara som jag trasslar till livet så mycket att energin helt tar slut...så går det om man blandar vilt och helt omdömeslöst...spänning, bekräftelse, uppmärksamhet, sex....och tror att det är nån dj-a godisbutik man är inne i...och plötsligt upptäcker att det var livet...och att livet är på riktigt och att det är riktiga levande människor som bor där och att man faktiskt är en av dom och att det ...inte bara är kul och spännande längre utan jobbigt, ledsamt och ångestladdat...