Om otrohet

Livet är i ständig förändring.
Jag har förändrat mitt synsätt på så mycket att ibland är jag rädd för att uttrycka åsikter för jag tänker att snart har jag väl svängt igen och då måste jag stå till svars för något jag inte längre håller med om.
Nåväl om otrohet tycker jag inte riktigt nu som då, då när jag skrev det här som en kommentar till en annan bloggare för snart två år sen.

"Jag lovar att du inte varit den människa du är idag om du levt med en notoriskt otrogen man som du dessutom betraktat som en "perfect match" och alltså älskat blint och passionerat.
Jag VET hur det känns, har levt med min perfect match, en karismatisk underbar notoriskt otrogen SKITSTÖVEL. Vi fick två barn skiljdes för 10 år sen och jag har fortfarande inte hämtat mig. Vilket loserliv !!!
Visst vill vi ha passion i livet, känna att vi lever men att bli bedragen är en outhärdlig kränkning som man liksom aldrig hämtar sig från.
Och du vet ju att han skulle göra likadant igen, du skulle aldrig lita på honom och vad är kärlek utan tillit.....?

Tror inte att det bara finns en "perfect match" tror det finns många men vi orkar väl inte leta hur länge som helst.

Hatar verkligen otrohet, rent principiellt men givetvis också för att det har förstört så mkt i mitt eget liv.
När jag skiljde mig så var jag 35, smart,snygg, rolig... ja jag hade "allt" utom självkänsla, så den person jag såg var den som skitstöveln förvandlat mig till; en förkrympt stackare utan tro på nånting framförallt inte på mig själv.
Jag menar, jag trodde på fullt allvar att killar som tittade på mig på krogen gjorde det för att de såg nåt fel på mig.
Så dumt. Så onödigt.

När allt rasade så hade mitt ex sånt otroligt behov av att lätta sitt hjärta så jag fick veta mycket mycket mer än jag hade velat.
Inte bara han förresten utan flera av hans kompisars fruar tyckte plötsligt att det var fritt fram att ringa och berätta både det ena och det andra. Och alla mina värsta farhågor infriades, allt jag någonsin misstänkt och varit rädd för stämde ju plus mycket mycket mer.
Han hade i princip varit otrogen från dag 1, inga skrupler där inte.
Och "alla" utom jag hade ju vetat....

Hur mycket är man värd när den man älskat och fått barn med visar sig ha svikit en HELA TIDEN.

Jag lämnade stan, jag återvände till min hemstad, kunde inte vara kvar där, kände mig så gräsligt utskämd, vi var ganska kända personer så jag var inte anonym alls.

Efter ett par år ville han att vi skulle försöka igen,.... och jag var på väg ...., mådde så dåligt dock att jag började i terapi och fick äntligen hjälp att se honom för den han är. Fram till dess tyckte jag som han att allt egentligen var mitt fel och hade jag bara varit lite snyggare, lite snällare, lite roligare.... så hade han inte behövt vara otrogen.

Det är precis som med män som slår, det är samma fenomen med de kvinnor som stannar kvar, de stannar av samma skäl som jag gjorde. Känslan av att vara så totalt värdelös och framförallt känslan av att vara skuld till allt dåligt gör att man inte förmår bryta sig loss.

När jag backade ur hans återföreningsprojekt så blev han helt galen, skrev självmordsbrev till mig och hela min familj där han anklagade mig för att ha förstört hans liv.
Han vägrade träffa barnen alls (de var 3 och 5) och när han sedermera träffade dem så sa han till dem att det var mitt fel att mamma och pappa inte bodde tillsammans.

Och vet du vad ?
Det finns fortfarande tillfällen när jag mycket väl förstår varför jag föll för honom en gång."

Och nej jag försvarar inte otrohet rent principiellt, jag vill inte behöva utstå det igen men idag är jag inte så tvärsäker längre på vad som är rätt och fel, ser inte livet längre i svart och vitt, tror mer på nån slags gråzon däremellan och jag tror inte längre på att just otrohet är det värsta sveket, det finns värre saker vi kan göra mot varandra.