fredag 21 oktober 2016

Jag byggde mig ett drömliv

Ja så minns jag det ikväll när jag ser Peter LeMarc och obarmhärtigt slungas tillbaka till 1992 och en fantastisk konsert på Carlforsska gymnasiet i Västerås, en skolaula, en så liten lokal att Peter dansade runt i gångarna och vi kunde ta på honom om vi ville.
Det var en särskild kväll, det var vår första kväll "ute" efter att vi fått vår första barn. Vi älskade båda Peter LeMarc, spelade ofta hans musik, sjöng med i hans texter, berördes. Tyckte ofta de handlade om oss, på ett väldigt vemodigt kärleksfullt sätt. Vi borde förstått att det enda vi hade kvar var det desperata.
Men jag minns vem jag var då, jag minns hur jag kände, vad jag tänkte.
Och jag minns hur jag byggde mitt drömliv.
Allt var så perfekt.
Vårt fina hus, allt inom räckhåll, alla Västerås idrottsarenor på gångavstånd. Granne med en fin liten skola.
Vi hade så många drömmar om livet.
Sorgen den dagen vi döpte vårt andra barn och vi båda visste att allt var över.
Den ofattbara sorgen just den dagen är ett av mitt livs mest smärtsamma minnen.
Och Peter LeMarc kommer för alltid vara den som satte ord på vår hopplösa omöjliga kamp.

måndag 17 oktober 2016

Psykopatpappan

Det är 22 år sen vi separerade, barnen är vuxna, man tror att det är över.
Men det är aldrig över, kriget, vansinnet fortsätter.
Det kommer inte vara över förrän han är död, han eller jag.
Tittar på en engelsk deckare och tänker att mitt liv är som en riktigt vass engelsk deckare. Fullständigt fasansfullt.
Ondska, hat, vansinne.
Och jag har för länge sen gett upp försöken att skydda mina barn.
Jag försöker bara överleva honom nu.