söndag 30 december 2012

Störningsjouren

Så dj-a förbannad på min förening. Klaga klaga på min son. Ta in störningsjouren pga honom enbart. Men vafan vill ni ha krig så varsegod !
Skickade nyss det här mailet till ordföranden i brf.

"Just nu, klockan 00.45 vaknar jag av höga ljud från gården. Tittar ut och ser människor på en balkong i hörnet 1 tr upp, 32b, de pratar engelska, de skriker och skrattar högt och min nattsömn är störd !
Tidigare idag har jag pratat med grannar i min trapp och hur märkligt är det inte när grannen som bor vägg i vägg eller direkt under oss inte upplevt någon störning, hört musik men inte tyckt det varit något att haka upp sig på. Så olika kan det alltså vara. Så vem får ringa störningsjouren och vem får inte ? Skulle jag t ex gått ut på gården och sagt till nu innan jag ringde ? Är en störning avhängig hur länge den pågår ? Vem avgör det ?
Jag blev väckt och kan inte somna om, kanske det är en del av att bo mitt i stan ? Kanske det är sånt man får leva med eller ?"


Är det verkligen fred vi vill ha...till varje tänkbart pris ?

tisdag 25 december 2012

Italy calling

"Are you still as pretty ?"

Nej mest bara tricky som om jag minns rätt var det som var problemet för dig.

Borde jag kanske ha svarat men det gjorde jag ju inte, för det finns en skärva kvar, en skärva kärlek eller nåja snarare vänskap.

Vill ju komma tillbaka, vill ju vara där hos dig i din vackra trädgård igen. Sitta på terassen, titta på havet, lyssna på vacker italiensk musik och prata med dig.

Vemod, längtan och romantik.

All over again.

Min julafton

Är inget mindre än en golgatavandring.
Nej jag tänker inte låtsas.

Den tillbringades i år med två människor med funktionshinder, den ena, sonen med sin numera omedicinerade adhd/toruettes och så mormor som nästan är blind.

Om man sätter upp det som ett scenario, en ramhandling så kan åtminstone jag fantisera om att den icke-blinda sonen skulle visa lite extra omtanke t ex i form av att gå och möta mormor så hon inte halkar på vägen hit.
Nej, skulle inte tro det eftersom sonen då bestämde sig för att sova resten av julafton eftersom han just kommit på att han inte hade någon julklapp till sin mamma.

Sen följde scener som inte kan återberättas men som för min del bara gick ut på att hålla de andra lugna. En nästan blind och elak mormor som lyckades kalla den 19-åriga sonen för tjock, inte första gången hon kallar någon i min familj för tjock.
Sonen vägrade äta julmat i någon som helst ordning och skapade därigenom total oreda på julbordet. När han inte fick det han ville ha tillräckligt snabbt så sträckte/slängde han sig över bordet. Han for upp ur stolen och slog huvudet så hårt i lampan, som inte hängde rakt över bordet just idag pga iläggsskiva, så att det blev en buckla i lampan. Hans huvud vet jag inget om men givetvis var allt mitt fel.

Mitt i detta kaos som är värre än en dagisgrupp på utflykt så tänker jag att ingen, absolut ingen skulle tro sina ögon eller öron.

För mitt i allt skit sitter jag. Jag som betalat för allt, som handlat, släpat, lagat, ja kort sagt ordnat hela djävla julen.

Jag som inte vill fira jul, jag som avskyr alltihop tvingad ordna och hålla samman för andras skull.

För en mormor som aldrig blir snäll, som älskar att vara provokativ, som inte kan vara tyst förrän jag till slut skriker "lägg av nu", då går hon surt ut och röker och jag tänker på kuvertet med 5000:- hon strax ska få och att jag inte på något vis har förtjänat det här. Och att hon verkligen inte har förtjänat något alls.

För en son som utan medicin inte går att prata med längre, som kommer närmare och närmare något slags socialt sammanbrott.

Och vet ni, jag förstår verkligen inte hur jag orkar, hur jag knappt gråter längre. Jag liksom bara krigar på, går framåt, gräver, skottar, orkar. Har gjort det så länge att jag knappt vet något annat slags liv.


söndag 23 december 2012

Julafton i fängelse

En ny erfarenhet.

Nejdå, inte för mig.

För barnens pappa, den där skitskallen jag skrivit så mycket om här.
Han som aldrig funnits för sina barn , alltid djävlats med mig.

Ja så nu ger han oss det dät sista ultimata knivhugget.

Han sitter i fängelse sen en dryg månad tillbaka.

Mycket dramatik var det, han blev gripen av polis på Arlanda när han försökte lämna landet.

Så, dottern i Australien kommer inte hem till jul, hon orkar inte, vill inte dras in igen i hans trassliga liv. Hon behåller distansen och stannar därborta. Kanske hon aldrig tänker komma hem pga sin pappa.

När jag inte trodde att livet kunde bli värre, när jag trodde jag fått så mycket en människa kan bära i livet så kom detta.

Så den här julen sitter alltså barnens pappa i fängelse.

God Jul !

onsdag 8 augusti 2012

Som att vänta på julafton

Ja så skriver min älskare i Göteborg.

Ahh vilken egoboost, som jag behöver det.

Vi träffades för ca 6 år sen, har inte setts på 4 år och så hittar han mig på fb precis när det tog slut med kärleken. Nu har jag ju ny hjärtesorg så ja jag behöver något som distraherar mig.

Så vi ska ses nästa vecka när jag har möte i Göteborg. Tar tåg och övernattning istället för att flyga fram och tillbaka.

Blir bra det.

Julafton, jo jag tackar :-)

tisdag 7 augusti 2012

Men jag gick hem

Ja det är klart jag gjorde.

Åkte hem alltså.

Längtade lite hem, aningen trött på sysslolösheten.

Och hur kunde jag vara det ?
Det förstår jag ju inte nu.
Inte alls.

Nu är jag bara trött på jobb och hets och stress.

Längtar tillbaka.

Längtar tillbaka.

Åh om man någon gång kunde vara nöjd med det man har för tillfället.

söndag 29 juli 2012

Hur ska jag gå hem när allt är såhär ?

Som Winnerbäck sjunger i "Du hade tid".

Vemodigt, sorgligt och lyckligt på samma gång.

När man upplevt något fantastiskt som ändå måste ha ett slut.

Den starka känslan när Lasse W avslutat sina konserter med de raderna och vi stått där och gråtit, ja så känns det nu.

Hur jag ska gå hem när allt är så här...

Det är ju inte riktigt slut än men eftersom jag är som jag är så har jag ju börjat mitt avsked.

Trots att vi ska återses först i några dagar. Tror dock det kommer bli mycket vemod och mindre glädje. Vi är lika lagda åt dysterhet båda två.

Hur ska jag gå hem när allt är så här...

lördag 28 juli 2012

Jag är i Toscana

I en liten stad som heter Castiglioncello.

Men åk hit om ni vill uppleva det genuint italienska semesterlivet.
Här är bara italienare. Stora vackra villor omgjorda till hotell. Andra gamla vackra villor är fortfarande privatägda. Tjusigt, pampigt och mondänt.

Man kan sitta kväll efter kväll och bara titta och lyssna.

Och han både messar och ringer och undrar när jag kommer tillbaka och ja, jag längtar tillbaka till fina söta underbara lilla Riomaggiore och förstås till honom. Men stålsätter mig ändå och stannar en dag till.
Han säger att han är sugen på att ut och köra bil ikväll och jag säger "kom hit då" men vi enas sen om att det är för långt.

Han behövde nog bara höra mig säga det så kunde hans svartsjuka lugna sig lite tror jag.

fredag 27 juli 2012

Vardagsliv

Tror han testar mig. Ser om jag funkar i hans vardagsliv.
Vi åker tillsammans och handlar till hans bar.
Ja så är det, han är en barägare, inte vilken som helst dock, fin sådan där i finfina Cinque Terre.
Han är stolt över mig, säger att alla tittar på mig för att jag är lång och blond och...vacker, jo han säger sånt.
Vi åker till baren, jag frågar om han vill jag ska hjälpa till eller sitta kvar i bilen. Han blir arg och frågar varför jag tror han skulle vilja att jag satt kvar.

Så jag hjälper till att bära in, hejar på hans anställda, några har jag ju träffat eftersom det faktiskt var här vi träffades och några av dem var inblandade när vårt dejtande inte riktigt gick på räls och vi missuppfattat tider och gud vet vad.

Och han lagar mat åt mig, massor och sådär italienskt långsamt, typ minestrone som ska koka minst två timmar. Och jo jag förstår att laga mat är kärlek.

Men allt det där vardagslivet blir lite mycket för mig. Jag som behöver bestämma så mycket över mig själv, jag som är så otålig och har så bråttom jämt.

Så nu har jag åkt vidare igen.

Till Toscana, men mest längtar jag hem.

Hem till honom.

onsdag 25 juli 2012

Skildrar idyllen på facebook

Men skriver sanningen här.

Hur svårt är det då inte att kliva in i någons vardag. Någon som jobbar nästan hela tiden och jag som är här på semester.
Så jag åker iväg på egen hand några dagar. Tänker att det faktiskt mer är semester på riktigt.
Sitta på hans terass är fint men lite ensamt, för han jobbar ju.

Och han får sms hela tiden, han skrattar bort det men jag hinner ju se alla namn.
Plötsligt känner jag mig bara som en av många och det är så dj-a billigt så jag kräks.

Men jag är här för att han vill det, inte för att jag trängde mig på, nej så var det verkligen inte.
Jag åkte till en annan stad och han blev galen på mig för att jag gjorde så.

Han kom dit, vi gick på magisk underbar utomhuskonsert med en gammal idol från 80-talet, Franco Battiato. Sen tog han med mig tillbaka till sitt hus och avbokade mitt hotell.
Men denna vardag kan jag vara utan.

Så nu åker jag vidare till Toscana, har bara inte berättat det för honom än.

torsdag 12 juli 2012

Fly, flytta eller fäkta ?

Sonen har en egen lägenhet sen ett år men där vill han inte bo så han kommer hit mest hela tiden.

Han är nästan konstant otrevlig, hans tics och tvångstankar är helt överdjävliga.
Dök upp nyss och hävdar att bussarna inte går så jag måste skjutsa. Snabb koll säger att bussarna visst går så jag häller upp ett glas vin som jag viftar med och säger, nej jag kan inte köra.

Han sätter sig i soffan och börjar sparka på soffbordet, när jag protesterar så är det bara "tyst, förstör inte mitt liv, jag måste.."

Jag säger "varför kommer du hit ?" då blir han helt galen så nu har jag låst in mig i sovrummet emedan han fullständigt går bärsärkargång i lägenheten, den fina alldeles nystädade lägenheten där jag för en kort stund hittade ett lugn.

Nu trashar han den på alla sätt och jag inser att jag nog måste flytta härifrån. Jag kan inte längre bära honom på mina axlar. Jag vet att han är sjuk, han mår inte bra.
Men om jag också går under, vad blir bättre då ?

Vi pratar och pratar

Och han skickar underbara bilder från sin trädgård där i den osannolikt vackra delen av Italien där han bor.
Och han är försiktig men ändå lite hoppfull när han frågar om jag någon gång skulle kunna tänka mig att leva där.

Som jag kan !

Och jag tänker att romantik är mitt andra namn, naivitet och tillit förmodligen det första.

Och jag är lycklig för att jag fortfarande är sådan, att jag kan älska, tro och hoppas.
Att livet fortsätter och jag börjar om igen. Jag vet att jag kan, jag vet att det går och nästa gång ska det inte få ta lika lång tid.

Kanske ses vi när jag åker dit om en vecka igen, kanske inte. Allt beror på vad som sägs och jag åker till en annan stad ganska långt från hans och jag gör det inte alls för hans skull. Jag ska se andra städer och landskap, jag ska åka på äventyr. Vill han vara med så får han det, vill han inte så är jag lycklig ändå.

Jag är lycklig för att jag har ett Italien att åka till, jag är lycklig för att jag kan och vågar göra sånt.


söndag 8 juli 2012

Att vara mamma till ett barn med ett funktionshinder

Jag är mamma till en son med adhd och tourettes syndrom.

Adhd vet de flesta vad det är men tourettes är inte lika vanligt.

Tourettes är djävulens påfund skulle jag säga. Ett sätt att straffa sönder någon, som att plantera in ett dj-a monster i kroppen och i själen. Ett krälande vidrigt litet monster som styr och tar över min sons liv.

Tourettes är tics och tvångstankar/tvångshandlingar.

När jag skriver detta så har jag suttit instängd i mitt sovrum i exakt 50 minuter med sonen ticsande utanför. Jag får inte komma ut för då måste han "göra om allt". Så min söndag passerar, hjärtat värker och tårarna bränner.

"mamma skjut mig, jag orkar inte mer..." säger han plötsligt, och jag förstår att han inte orkar. Han har studsat runt, klappat händer, slagit i väggar, skrikit, låtit på alla sätt man inte visste fanns. Han är så utmattad men det dj-a tourettesmonstret ger sig inte. Det lämnar honom inte.

Och jag hatar, hatar denna orättvisa, detta straff som drabbat mitt älskade barn.

Nya jobbet

Är en annan del av allt som är så rörigt i huvudet.

Var blixtrande nära att säga upp mig häromdagen, det bara rann över.

Har ju bara varit där i drygt tre månader men när jag inser att jag beskriver situationen med ord som dödspilot, häxkittel, getingbo...ja ni fattar, det är ingen bra plats att vara på helt enkelt.

Med en spirande förälskelse och längtan till det där landet jag alltid velat återvända till så kan man inte fatta rationella beslut. Det förstår även jag och min otålighet.

Men jag är utmattad, det är för tungt, för svårt, för mycket som inte fungerar.

Jag sitter snäppet under koncernledningen och är alltså chef för en avdelning där man precis innan jag började helt hade ändrat på organisationen. Färre medarbetare och fler konsulter var tanken. Det var någon som tänkte dj-gt fel där kan jag säga. Nu har jag långtidssjukskrivna medarbetare, uppgivna medarbetare på gränsen till att bli sjukskrivna och själv är jag som sagt helt slutkörd.

Och jag vet inte, jag vet inte om jag orkar bestiga det här berget.

Jag tvivlar inte på min förmåga, jag har den, det vet jag, men vill jag, orkar jag och vad kommer priset att bli ?

Och samtidigt finns här en romantisk själ som helst bara vill följa sitt hjärta och åka tillbaka till Italien och sitta där på hans terass med den underbara utsikten över havet.

lördag 7 juli 2012

Italienresan

Var liksom skälet till att jag till slut orkade bryta upp. Jag hade en underbar resa med min dotter att se fram emot.

Glädje.

Och vi var där, livet var alldeles fjäderlätt och helt ljuvligt.
Jag kände mig stark och lycklig.

Fri.

Och plötsligt stod HAN där.

Inte alls min typ.

Men det var de där sorgsna ögonen, de där jag alltid faller för.

Och vi pratade och pratade, berättade nästan allt som var allvarligt, tungt och svårt.

Och nu är jag så helt förvirrad.

Sen åkte jag till Italien

Och blev förälskad... Bara några veckor efter uppbrottet.
Jo men visst, så nu är jag tillbaka med hjärtesorg på temat.

Eller det jag vet jag inte än, jag bara antar att mitt liv följer sitt mönster.

Först bröt jag äntligen upp

Från den där fullständigt hopplösa kärlekssagan som jag skrivit om här. Som varade i fyra långa år. Vin och vatten Glädje och sorg. Men jag lämnade till slut. Ja, jag lämnade, inte han. Med så mycket sorg och ledsamhet.

Passion

Ja men det var väl inget nytt.
Passion har väl varit ett återkommande tema här.

Nyss skrev jag så här till någon
"I want to be with you, I hate this longing and waiting. I want love in my life. I am so impatient, I know that. I want to be close to you, feel you in every way. Oh I am so romantic....and that is exactly how I want to be and how I want to live. I will follow my love, nothing else really matters. ❤ "

Here we go again liksom.

Mottagaren är som alla förstår inte svensk och jag kan berätta att han inte bor i Sverige heller. Nej men varför göra det lätt för sig ? Varför i herrans namn skulle jag börja med nåt sånt ?

Italien, jag säger bara Italien.

Dags att börja blogga igen

Så mycket som händer. Kanske att bloggen kan hjälpa mig få ordning på all rörighet i huvudet. Men allt är så nytt, känner inte igen mig alls. Testar att posta nu så får vi se.

fredag 24 februari 2012

Lycklig just nu

Ja, ikväll för sonen var här en stund och allt var bara trevligt.

Så nu kan jag vara lycklig en kväll eller två.

Och det räcker för mig.

Ni tror kanske att jag tycker synd om mig själv men det gör jag verkligen inte.

Jag är lycklig just nu och det är sannerligen inte alla som får vara det.

söndag 29 januari 2012

Är det möjligt att det vänder nu ?

Kan det vara så ?

Sonen har fått en inneboende, en kille i innebandylaget.

Åh vad jag önskar att det går bra, han får både en kompis och nån som ser till honom,

Han flyttade in i dag, jag kom dit på eftermiddagen för att säga hej och hämta smutstvätt (sonens alltså).
Då säger han, men jag kan fixa det där (tvätten alltså) och jag är nästan beredd att säga att han inte behöver betala en krona för att bo där, han kan få betalt istället.

Snälla gode gud, se till oss nu.

söndag 22 januari 2012

Plötsligt mår jag så bra

Det beror framförallt på att sonen verkar må bra, bor i sin egen lägenhet och går iallafall i skolan ibland.

Sen har jag dessutom umgåtts mycket med olika vänner och känner nån slags liten islossning där.

Ser livets möjligheter på ett helt annat sätt idag.

Tänk vad lite lugn och gapskratt kan göra.

Och jag lever, det är inte alla som gör det längre. Det finns all anledning att känna glädje över att vara vid liv.

onsdag 4 januari 2012

Insikter

Träffar väninnor som säger så många kloka saker och senare på kvällen tänker jag att det är jag som är den icke-kloka.
Det är jag som måste ändra mig, bestämma mig för att jag är värd mer och bättre.

Det är jag som måste måste måste....men samtidigt har jag så mycket sorg i mitt liv att jag inte orkar med mer just nu.