måndag 30 november 2009

Turboliv

Vi pratar framtid, vi pratar jul, vi pratar drömmar och resor.

Och så har vi ett par dagars ångest och ledsamhet när jag tänker att nu nu är det över, det går inte längre.

Så kommer vi igen och igen och igen....

Och pratar mer drömmar, framtid och t o m lite Winnerbäck.

Så gråter vi ett par dagar igen och livet är grått och meningslöst.

Just nu är det soligt och glatt, just nu är det Winnerbäck i Leksand på fredag.

Vi får väl se om formtoppen håller i sig till dess.

torsdag 26 november 2009

Vi bryr oss väldigt olika mycket om varandra

Så skrev jag nyss när han gav mig fullkomliga idiotsvar på mina sms.

Igår kväll ca 21 "jag går sönder...orkar inte mer"

Jag svarade, han svarade inte igen och jag var orolig.

Idag ca 08.00 kommer ett gulligt omtänksamt litet sms om en lägenhet han sett som skulle passa mig.

Ca 12 svarar han på en direkt fråga att "jag mår jättedåligt"

Jag skickar 3-4 sms utan svar, det sista helt dj-a bedrövligt krypande "vill hålla om dig, stannar i stan ikväll...."

Inget svar på 3 timmar, då skickar jag "jag blir orolig när du inte svarar"

"Jag är på hockey"

Jaha och jag blir skitförbannad för han växlar mellan att vilja ta livet av sig och vara på hockey.

Jag svarar bittert och under min värdighet "jag har just kommit hem efter att ha kört 70 mil idag....så du vet...och inte behöver oroa dig för mig...."

Då svarar ärkeidioten "var det inte jobbigt att köra ? "

"Är du dum i huvudet skriver jag, klart som fan att det var jobbigt, förstår du ingenting ??"

Så kärleksfulla är vi alltså.

Point of no return känns det som.

Nån som trodde det var över ?

De sista två veckorna i mitt liv har varit så intensiva och så fruktansvärt upponer att jag bara inte haft varken tid eller kraft att skriva ett enda ord om allt som hänt.

Jo jag avslöjade honom, jag ringde som sagt till hans flickvän och sen mailade jag eftersom hon absolut inte trodde mig och krävde bevis.

Det var dumt.

Det var dj-igt dumt helt enkelt, att jag mailade alltså.

För det som är nedskrivet kan spridas och kommer att bli ihågkommet för evigt.

Det hade räckt med ett telefonsamtal.

För det hade hon inte kunnat skicka vidare till sina barn som hon gjorde med mitt mail.

Hon lät dem se allt jag skrivit, hon berättade varenda liten detalj, sånt som bara var avsett för vuxna ögon.

Han hatar mig först tror jag, han skickar arga sms, han ringer och jag svarar inte.

Efter två dagar svarar jag i telefon och han frågar varför varför varför....

"För att det finns en gräns" svarar jag.

Och han berättar nu det han aldrig tidigare sagt om hur han varit pappa åt hennes pojkar i 7 år, att de inte har ngn kontakt med den biologiska pappan och att han nu förlorat dem för de är lojala med sin mamma och de skickar mail till honom där de tycker det varit bättre om han dött för då hade de haft sin fina bild av honom kvar....

Och jag tänker att livet är värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.

Efter tre dagars fullkomligt krig kapitulerar vi båda i ett flera timmar långt telefonsamtal där vi gråter tillsammans.
Han kommer till mig, vi känner glädje och kärlek i ett helt dygn och jag tänker att så här lätt kan det inte vara.
Dagen efter är han bottenlöst ledsen och skickar sorgliga sms igen, han gråter och kan inte förlåta, kan inte förstå.

Två dagar senare säger han förlåt och vi längtar båda så mycket efter varann, vi ses igen och har en underbar kväll och natt tillsammans och sen bryter helvetet ut dagen efter när han får total ångestattack och inte kan se någon anledning alls att fortsätta leva.

Ja sådär har det nu varit, fram och tillbaka. Jag inser någonstans att detta inte är möjligt, han kommer aldrig förlåta mig för att jag gjorde det jag gjorde även om han samtidigt säger att det är han som är upphov till allt från början.

Han sörjer förlorade barn, han sörjer inte henne alls men han är ledsen för det han gjort och det är väl ändå ett gott tecken.

Men hur ska vår kärlek överleva detta ?

lördag 21 november 2009

PINK

Maja som jag såg Pink med lägger ut favoriten nr 1 "Please don´t leave me" och jag vill att ni lyssnar på den här som är bland det starkaste hon gjort och just nu är texten exakt vad jag skriker ut i min ensamhet.

tisdag 10 november 2009

Jag avslöjade hans otrohet

genom att först ringa flickvännen och berätta.

Hon trodde inte på mig alls så jag frågade om hon verkligen ville veta för i så fall skulle jag skicka ett mail med alla bevis hon behövde.

Hon ville veta.

Jag skickade och det är bland det värsta jag gjort i hela mitt liv.

Hon svarade efter en timme att hon var helt förstörd men ändå glad att allt kommit fram.

När jag ringde hörde jag honom i bakgrunden sen ringer han mig från sin mobil, jag svarar inte, då kommer flera sms i rad där han hotar med att ta livet av sig och säger en väldig massa hemska saker.

Sen har jag inte hört ett ljud mer.

Jag mår illa och det känns som om jag aldrig mer kommer att bli glad igen.

Uppdatering:
Klockan är snart 13 dagen efter och hela förmiddagen har jag legat i sängen och "pratat" med flickvännen via mail och med honom via sms.

Hon skrev precis så här till mig: "Han kommer inte att ta livet av sig. Det är han alldeles för feg för och det vet han att jag tycker. Det är så enkelt att ta till det för att alla helt plötsligt ska tycka synd om honom mitt i allt. Du ska verkligen inte känna skuld.
Allt är hans fel helt och fullt. han har tagit egna beslut och fullföljt dem till 100 %. Ingen av oss kan ändra på honom. Men det är ngt fel , på riktigt, i hans huvud."


Allt det här påminner om en sång med Monica Zetterlund....helt absurt hur jag fått kontakt med henne och vi liksom reder ut saker oss emellan, hittar lögner och dubbelspel, tror vi skulle kunna varit vänner faktiskt.

Dessutom kontaktade jag en annan tjej vars namn jag sett fladdra förbi och som jag känt obehag inför, det visade sig vara en gammal flickvän från förr. Hon och jag har pratat i telefon länge och väl, underbar människa som tog sig tid för trasiga mig.

Plötsligt befinner jag mig i nån slags märklig kvinnogemenskap på en ytterst ovanlig grund men dock och jag känner mig stärkt av allt detta, det hjälper otroligt mkt.

lördag 7 november 2009

Klimakteriet eller tog livet slut nu ?

Vill inte verka dramatisk men det känns fan så just nu.

"Hur kändes det att fylla 50 ?" frågar folk och de som är yngre vill ju helst höra det där svaret att "absolut ingenting, allt känns som vanligt".

Men det känns inte alls som vanligt för två veckor innan jag skulle fylla år så vaknade jag på nätterna och var helt genomsvettig, tänkte förstås att jag var helt superstressad eller höll på att bli sjuk.

Men nej, glöm det för jag vaknar fortfarande på nätterna, typ en gång i timmen och måste byta sida i sängen, vända på täcket, ha en handduk att torka mig med, ja ni fattar.

I natt vaknade jag och var helt svettig i ansiktet också, det var lite nytt.

Jag vet inte hur det är för er andra men jag var så oförberedd på denna sjö som jag simmar runt i på nätterna.

Det är ju inte bara så att det påverkar hela livet när man sover en timme i taget och sen måste stöka runt i sovrummet innan man kan somna om det finns ju mer som blir jobbigt.

Typ att sova två personer tätt ihop, det känns inte aktuellt längre kan jag säga.

Googlade lite på klimakteriet och blev så dj-a deprimerad att jag grät i en timme minst.

Så totalt har jag förträngt detta att jag inte vet någonting, inte hört någon prata om det eller jag har väl inte lyssnat, inte velat ta in ett enda dugg av detta hemska.