torsdag 30 juli 2009

Jag vill berätta för hela världen

Att min son som för några år sen inte fick gå kvar i den vanliga skolan utan blev tvångsdeporterad till en specialskola för vanartiga barn (nej så heter det förstås inte, det kallas resursskola och förr var det skoldaghem) nu går en mattekurs en hel vecka på sommarlovet... .

Dessutom sitter han och gör läxor på kvällarna (och måste jag tillstå plågar mig och storasyster som helst vill slappa och vara lite lediga).

Min (lilla) kille som ska fylla 16 och börja gymnasiet.

Jag är så stolt över dig min son och jag skulle vilja berätta för hela världen om den fantastiska prestation det är av dig att ha kommit hit och lyckats så bra med skolan och allt annat TROTS ditt handikapp i livet som heter ADHD och stundtals nästan tog dig bort från mig.

Det fanns en tid, en svart tid i mitt liv när jag på fullt allvar inte trodde att jag skulle kunna ta hand om min egen son, det fanns en tid när hans hat till vuxenvärlden var så starkt att han inte ville leva längre.

Men efter två år i specialskolan med alldeles fantastiska lärare, massor av gråt, svordomar och allmänt elände så vände det, du fick tillbaka självkänslan, du började lyckas med saker, du slutade hata alla vuxna i skolan, du märkte att det faktiskt fanns lärare som förstod dig, som trodde på dig och du började tro på dig själv.

Sen dess har du gått i en alldeles vanlig skola i en vanlig klass utan något som helst särskilt stöd och du har kämpat och klarat av.

Du fick byta skola halvvägs eftersom de som vi trodde var dina vänner inte var det men du klarade det också, du har åkt buss över hela stan, åkt klockan 7 på morgonen för att det varit så långt till nya skolan.

Nu ska du börja gymnasiet och du tycker att det är roligt att gå i skolan.

Och du kämpar med din mattekurs mitt i sommaren.

Du är min hjälte och min kämpe !!!

måndag 27 juli 2009

Jag har varvat ner nu

Tre veckors semester och plötsligt kände jag hur allt vände.

Jag är lugn jag har tid.

Ikväll har jag varit i stallet i typ 4 timmar, ridit ut i skogen, njutit nåt oerhört av detta, njutit av att gå runt i stallet och pyssla med allt möjligt utan att känna stressen.

Suttit ner med dottern och pratat om inget särskilt utan att bli otålig (bara det).

Människor kommer och pratar, jag stannar upp, lyssnar, pratar och tycker det är trevligt utan en tanke på att det går flera minuter av min tid, den där tiden jag aldrig har annars.

Gud så skönt !!!

söndag 26 juli 2009

Ekorre



Jag vet inte hur ni har det hemma men jag har fan ett helvete....

Ähh ni fattar, jag överdriver väldigt mycket nu men faktum är att jag är en obotlig ekorre, jag samlar och sparar på precis ALLT !!

Bilden visar det jag hittade i en gammal smyckegömma, en liten låda i en gammal sekretär som jag inte använt på 15 år, smyckena är mellan 25 och 30 år gamla !!

Det finns ingen räddning för mig, jag rensar och rensar men vafan har man sparat saker i snart 50 år så är det en uppförsbacke man aldrig hinner upp, det är som att åka blåa linjens rulltrappa åt fel håll, det hjälper inte hur fort man springer, man kan liksom inte slå den.

Den andra bilden är ju katastrofalt ännu värre eftersom den visar två gamla makulerade pass och fem gamla bankböcker....



Alltså finns det nån därute som spar på sånt här ?

Var inte så hård mot dig själv

Handlade middag och såg framför mig hur maten intas av barnen på respektive rum.

Fick skuldkänslor som vanligt och tänkte att "värdelösa morsa som inte kan ordna gemensamma måltider".

Och så tänker jag på hur vi var tillsammans hela förmiddagen, lillebror fick rida på dotterns väldigt stora häst, som en liten flugskit satt han uppflugen, stolt och glad.

Han var såå duktig, det är ingen lätt häst att hantera, stor och lite allmänt småbänglig.

Men lillebror var bestämd, modig och red alldeles själv där i skogen, jag och storasyster fick småspringa för att hinna med.

Det var en stund av gemenskap och glädje.

Så skitsamma att vi inte äter tillsammans, vi gör faktiskt en massa andra saker istället.

Good enough var det ja !!

torsdag 23 juli 2009

Facebook

Så uttjatat men still fascinerande.

Det tog ett tag för mig att hitta det roliga med fb, det krävs ett minsta antal vänner annars händer ju inget och kanske får det inte vara för många heller för då hinner man inte med.

Men just nu inser jag att jag har för många kollegor där och att jag nu inte kommer att kunna uppdatera min sida eftersom jag fånigt nog tänker låtsas att jag är utomlands i två veckor när jag i själva verket bara ska vara borta i en vecka.

Och varför detta ljugande då ?

Jo för att vi har sk synkade telefoner, alla mail skickas vidare och jag kan läsa dem, eller kan, jag förväntas läsa dem vilket är dj-igt irriterande helt enkelt. Jag vill vara ledig.


Självklart har jag ett frånvaromeddelande men det är ju alla interna mail jag retar mig på, alla vet att vi läser och agerar utifrån det, man skickar alltså frågor mm som man förväntar sig att få svar på även om personen ifråga har semester.

Vi är olika men jag kan inte ägna 5-10 min åt ett jobbärende och sen lugnt och fint återgå till min sköna semester, nej jag varvar upp hjärnan och sen jobbar den med en massa ärenden igen trots att jag har sagt åt den att låta bli. Så funkar jag och dessutom går det energi åt att reta upp mig på respektlösa kollegor.

Jag som vågar säga ifrån gjorde just det till en av dem vilket medförde ett surt svar som jag kommer få leva med framöver, nu ska jag ju sluta så skitsamma men det känns inget bra.

Jag hävdar om och om igen att "vi jobbar inte på brandkåren " .

Jag har inte betalt för att vara jour hela semestern, jag är inte en av de högsta cheferna med lön och ansvar därefter.

Så låt mig för fan ha semester i fred !!

Utomlands var det ja.

Ge mig lite utrymme !!

Dottern som jag tillbringat två intensiva veckor med dygnet runt meddelade just att hon inte ska åka bort som planerat nästa vecka.

Och det bara brast för mig då, brann i huvudet och jag hävde ur mig så mycket dumheter att jag inte förstår var allt kom ifrån.
Såg hur hon blev ledsen men kunde inte hejda mig.

Jag orkar inte ha henne omkring mig hela sommaren, hon är självgående och duktig, visst, men också väldigt närvarande, krävande på många sätt.

Jag orkar inte med det ständiga "finns det någon mat....vad ska du göra nu, sen, ikväll, i morgon...."

Känner mig barnsligt gråtfärdig men "JAG VILL INTE BEHÖVA TALA OM HELA TIDEN, JAG VILL INTE BEHÖVA PLANERA MINA DAGAR NÄR JAG HAR SEMESTER !!! "

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till nästa vecka, hade sett fram emot att hon var borta, att det bara var jag och sonen hemma som ska gå på kurs hela dagarna.

Jag måste fly nånstans, fly som jag alltid får göra eftersom jag aldrig får någon ro här hemma.

Fan också.

onsdag 22 juli 2009

Resa bort

Är nog min enda utväg att verkligen få vara ledig.

Känner mig jagad här hemma, för mycket trista vardagssaker hela tiden.

Jobbet hör av sig hela tiden, usch.

Så om jag åker utomlands så slipper jag en massa skit helt enkelt, ligga och läsa böcker, simma i havet.

Kan vara värt en del pengar.........mycket pengar upptäckte jag just.

Men men det har jag faktiskt råd med nu med mitt nya jobb, fan vad bra jag har det.

Och HAN HAN HAN kan ju sitta där på den där dj-a ön med någon som inte är jag och ruttna och längta ihjäl sig efter mig.

Längta på du, jag drar jag.

måndag 20 juli 2009

Att våga säga ifrån

Jag är en sån som vågar säga ifrån, eller vadå vågar, så känner jag det inte utan jag bara säger till när nåt är fel eller inte funkar.

Men några dagar tillsammans med väninnan och mina barn har faktiskt uppmärksammat mig på att jag är en djävel på att säga ifrån (eller att vara dödligt pinsam om man så vill).

När jag vände mig till väninnan för att söka stöd när barnen tyckte att jag var pinsam för att jag avfärdade diverse försäljare så att vi inte fastnade där vi inget ville ha så höll hon med mina barn... och sa saker i stil med "jag tycker lite synd om dom....och man kan väl stå kvar ett tag och vara artig...". Jag blev faktiskt både sur och ledsen för här liksom räddar jag dem ur den ena situationen efter den andra och så är de bara otacksamma.

Jag tycker inte att det är snällt att stå kvar för att vara artig, man slösar ju både sin egen och deras tid. Vad är det för fel på att vara uppriktig istället ?

Nej usch vad trött jag blir på människor som inte vågar stå för någonting utan ska glida undan och "vara snälla".

Och nu menar jag förstås inte mina barn, de är tonåringar och tycker per definition att allt föräldrar gör är pinsamt.

Men vuxna fegisar...nej inte kul.

torsdag 16 juli 2009

Han som jag älskar helt hopplöst

Inte blev det nåt "walk through pain" för mig inte.

Ja, jo i två dygn kanske.

Sen smalt jag ihop och föll handlöst igen.

Han ser ut ungefär som Petter men han är 10 år äldre och världens mysigaste kille....men gud ni hör ju.

Han tycker att jag är den vackraste som finns.... jag är på gränsen till ett psykfall snart.

Igår gick han upp 6 på morgonen och åkte 11 mil hit och 11 mil hem för att vi skulle kunna träffas och gå en promenad tidigt på morgonen när mina barn fortfarande sov.

Jag vet inte, men nog tror jag att jag betyder rätt mycket för honom, eller jag vet att jag gör det och han betyder hur mycket som helst för mig också.

Och ändå.

Och ändå är det så dj-a svårt hela tiden.

Jag vill ha en man som Petter

Jag bara älskar hiphopartisten Petter.

Just en sån man vill jag ha.

Ser cool och sexig ut men har ett budskap och ett engagemang.

Så dj-a banal är jag alltså och för gammal för just honom kanske, eller så är det nu inte alltid men just jag är faktiskt inte så road av alla unga pojkar.

Han är 35, jag är typ lite äldre och jag gillar faktiskt mest killar som är ungefär lika gamla som jag fast helst inte äldre då.

Nej då, jag är inte kräsen alls, och javisst, klart det vimlar av just såna killar, och självklart vill de ha mig också.

Typ lite ironi.

onsdag 15 juli 2009

13 (!) timmar musik

Ja säga vad man vill men gammal känner jag mig inte när jag avverkat 13 timmar sista dagen på festivalen och nästan varenda minut lyssnat på musik.

Vi såg bl.a Melody Club, Petter (gud så bra), Icecube (inte i närheten av Petter), Promoe (varför får han spela på Hawaii när Petter får spela på Pampas), Sahara Hotnights, bästa Winnerbäck igen, Thåström avslutade det hela.

Det har varit härligt på många sätt men nu har jag ont överallt, i öronen, i halsen, i ryggen och fötterna, det är ingen semester att vara på festival, mycket stå och hoppa, skrika och sjunga.

Men grymt kul !!

fredag 10 juli 2009

Walk through pain

Så har jag sagt till mig själv i kväll.

Just do it liksom.

Walk through pain.

Gå igenom och kom ut på andra sidan.

Get a life.

Men gör det nu innan livet runnit ut.

Jag är helt slut

Vi gav upp lite och tog en taxi hem till stugan.

Är helt slut.

Festival är jobbigt, längtar efter ett tyst rum och lite spakänsla.

Så jag skippade Timbuktu, lite synd men jag orkar hellre se Thåström i morgon kväll, och Petter i morgon eftermiddag.

Idag hann vi med Markus Krunegård, A Camp, Anna Ternheim, Winnerbäck igen, Mando Diao.

Och underbara MADNESS !!

Minns ni "Our House" på 80-talet, det är dom, så dj-a kanonbra.

Ett gäng gubbar som dansade och sjöng, en massa blås, ja det var kvällens höjdpunkt.

Jag är på Hultsfred !

Och hinner knappt göra annat än sova, äta och lyssna på musik.

Det är härligt bara.

Det regnar, området består av lera och vattenpölar, men vem bryr sig, vi har gummistövlar, regnkläder och det funkar hur bra som helst.

Men vi tältar inte, nej vi bor i stugor som enligt uppgift skulle ligga "på gångavstånd" från festivalen.
Jomenvisst man kan ju i princip gå hur långt som helst, om man orkar och inte direkt har bråttom.

Men 30 min är INTE gångavstånd för mig, inte för dottern heller, snarare absolut inte för henne men men vi har kämpat på ända till vi upptäckte att "det finns ju taxi i Hultsfred också".

WOW !!

The Killers
Kings of Leon
Winnerbäck
Winnerbäck
The Virgins
Takida
Regina Spektor
Hello Saferide

några vi sett hittills.

Snart dags att ge sig av, idag har vi ringat in minst 10 artister vi vill se, herregud hur ska jag orka ?

måndag 6 juli 2009

Skitförbannad

Ja jag bara är det.

Jag kanske veknar igen men just nu är jag bara less och skitförbannad på ja just det, ni vet redan eftersom jag skrivit om hockeymannen i ett år nu.

Så plötsligt bara kände jag hur allt började om med honom där i Skåne med barnen, där han var förra sommaren när vi just hade träffats och han skickade massor av bilder och jag kände det som om jag träffat HAN med stort H, han som faktiskt skulle ha kunnat bli min stora kärlek.

Han som överöste mig med kärlek och var bara så underbar som någon man kan vara.

Han som jag fortsatte träffa under sommaren och gjorde både härliga och galna saker med.

Han som inte förrän i mitten av augusti erkände att han inte riktigt var helt singel "men på väg att bli...." då i mitten av augusti skulle han bli det snart, bara han ordnat vissa saker i sitt liv.

Förra veckan bodde jag hemma hos honom och vi var ett kärleksfullt par tillsammans och hade några underbara kvällar där närheten var så total som den kan bara kan bli med någon man faktiskt älskar.

Och nu.

Är jag bara arg.

Jag vet inte vad som hände. Inget hände alls, det var bara nåt som kom över mig.

Som om det räcker med att han stulit ett år av mitt liv och att jag sitter här själv en sommar till.

Fan ta dig din djävla människa som lurade in mig i nåt jag inte hade en chans att försvara mig mot.

Ja jag vet, jag hade kunnat kliva av för länge sen, men så enkelt var det inte, jag var redan så fast hos honom, jag förmådde inte bryta mig loss, jag satt fast som i ett dj-a tuggummi.

Undrar om jag klarar det nu ?