Dottern som jag tillbringat två intensiva veckor med dygnet runt meddelade just att hon inte ska åka bort som planerat nästa vecka.
Och det bara brast för mig då, brann i huvudet och jag hävde ur mig så mycket dumheter att jag inte förstår var allt kom ifrån.
Såg hur hon blev ledsen men kunde inte hejda mig.
Jag orkar inte ha henne omkring mig hela sommaren, hon är självgående och duktig, visst, men också väldigt närvarande, krävande på många sätt.
Jag orkar inte med det ständiga "finns det någon mat....vad ska du göra nu, sen, ikväll, i morgon...."
Känner mig barnsligt gråtfärdig men "JAG VILL INTE BEHÖVA TALA OM HELA TIDEN, JAG VILL INTE BEHÖVA PLANERA MINA DAGAR NÄR JAG HAR SEMESTER !!! "
Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till nästa vecka, hade sett fram emot att hon var borta, att det bara var jag och sonen hemma som ska gå på kurs hela dagarna.
Jag måste fly nånstans, fly som jag alltid får göra eftersom jag aldrig får någon ro här hemma.
Fan också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag förstår vad du menar. Mitt enda hemmavarande barn, pojken 17, frågar aldrig om det finns någon mat, möjligtvis frågar han om det är något han ska handla när han ändå ska gå ut, han frågar aldrig vad jag ska göra eller om vi ska göra något tillsammans. Han är på sitt rum ensam eller möjligtvis med en kompis, han är mycket hemma hos en kompis, "två nördar och en dator". Ändå så är det så kolossal skillnad mot den veckan han var borta. Jag var så ledig, jag var så fri. Jag gjorde i stort sett ingenting annat än att sitta på balkongen och läsa böcker. Jag tror det här är en grej som man bara fattar när man är ensamförälder, när man är ensam om att bli "äten på" hela tiden.
Fast å andra sidan finns det ju andra tonårsföräldrar som skriver om hur de inte kan vara utan sina barn en dag utan att längta sig fördärvade och de får ju massor av bifall. Kanske är vi unika du och jag, eller bara unika på att våga berätta om även mörka sidor.
Skicka en kommentar