Jag funderar ofta över vad som skulle hända om jag sa rakt ut vad jag tänkte till min mamma.
Hon är något så otroligt elak emellanåt så jag tappar liksom andan varje gång, tänker att jag hört fel, att hon inte menar så, att hon bara skojar.
Men hur många ursäkter jag än försöker hitta på så vet jag ju innerst inne att hon är helt osannolikt elak.
Men så mellan varven är hon så oerhört hjälpsam, inte snäll, men väldigt hjälpsam.
Och jag är inte dum, jag vet att hon är hjälpsam för sin egen skull och ändå kan jag inte få mig till att säga ifrån.
Mammor, mammor, varför denna fasansfulla makt och varför denna oerhörda elakhet mot framförallt sina döttrar ????
Har haft en helt "normal" barndom men hur jag än tänker och försöker minnas så minns jag inte att min mamma var snäll mot mig, att hon sa något snällt, att hon berömde mig eller sa att jag var söt.
Det enda jag minns är den massiva beundran hon och alla hennes väninnor hyste inför min otroligt vackra lillebror.
Jag var duktig och han var söt, gissa vem som vann den kampen ?
Än idag när han är 41 och jag 45 koketterar hon med hur otroligt snygg och populär hennes son är, hur alla tjejer hänger runt honom ute på krogen, hur de sms:ar mitt i natten trots att de är gifta och det är ju han med, allt detta berättar hon med en alldeles oslagbar glimt i ögat, hon är så stolt över detta, och jag jag bara kräks.
Hon är på fullaste allvar mer stolt över sin vackre men i övrigt alldeles misslyckade son än sin superduktiga men inte fullt så vackra dotter.
Och trots att jag är singel och han är gift så fortsätter hon att tala om för mig hur otroligt stort kvinnoöverskottet är och hur min vackre bror överöses med erbjudanden av alla de slag och hur kärvt det antagligen är för mig (som är så ful...) att överhuvudtaget skaffa mig nån karl.
Hur kan hon ?
Hur många gånger har jag inte funderat över vad som driver en mamma att säga såna saker till sin dotter.
Och lika många gånger har jag funderat över vad som får en vuxen dotter att INTE be henne fara åt helvete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
oj - slog mig rakt i magen, jag känner igen det du skriver. Inte ordagrant, men känslan... Kram!
Hej...hittade just din blogg..Våra mammor måste vara syrror!! Förstår, har funderat en hel del på varför vissa mammor inte klarar vissa döttrar. Avundsjuka? Ett hot? En konkurrent? Gott Nytt År
Nike
Sara; så roligt att se dig här på min sida !!
Nike; välkommen du också, känns roligt att nån hittar hit.
Ja det är ett sorgligt kapitel detta med en del mammor och döttrar, det tar ibland ett helt liv att komma till rätta med den sorg det innebär att vara dotter till en sån mamma.
För mig var det så att jag blev medveten om min mammas avundsjuka gentemot mig redan i tonåren.
Idag när jag själv är mamma till både en son och en dotter så är det än mer obegripligt med denna avundsjuka.
Jag är nöjd med vetskapen att jag ALDRIG kommer att vara avundsjuk på min dotter eller försöka trycka ner henne på minsta vis.
Kom på att jag ska intervjua min mor. Hon ska få berätta hur det var när hon var liten, och vad som hände sen. Och låta bandet gå. Jag glömmer så lätt bort att jag kan spela in med mobilen, även telefonsamtal.
Det är en väldigt bra idé faktiskt, kanske att jag lättare skulle kunna försonas på nåt vis om jag kunde se henne tydligare, se henne som ung, försöka förstå.
Men samtidigt finns en vrede hos mig mig som inte vill lägga sig ner så lättvindligt.
Skicka en kommentar