Nostalgichock

...fick jag nyss när jag såg Björn Afzelius på TV i en konsert från 1989.
Påminner mig om min lyckligaste tid någonsin, "proggtiden" i mitten av 70-talet när allt var så självklart enkelt, vänner överallt, tedrickande på kvällarna, ändlösa diskussioner, kramar och vänlighet.
Av olika skäl lämnade jag den världen bakom mig och gick vidare (detta hemska uttryck) till helt andra omgivningar, bländad av ett starkt sken, ett sken av den tjusiga världen.

Men Afzelius fick mig faktiskt att gråta rakt upp och ner.

Över vad kan man ju fundera på.