fredag 4 maj 2007

Behöver barn vilket slags pappa som helst ?

Minnen som lyckligtvis bleknat kom upp när jag läste om flickan som försvann efter att hon lämnats ensam på hotellrummet.

Exakt så har nämligen mina barns far gjort.

Lämnat barnen ensamma hemma eller på hotellrum.

Mer än en gång.

Givetvis har han inte berättat det för mig utan det har på olika vägar kommit fram så förmodligen har det ju hänt fler gånger än jag vet om.

Vid ett tillfälle var barnen just så där utomlands med sin pappa och då hade han lämnat sin mobiltelefon på rummet (jag undrar fortfarande hur fan han tänkte) och självklart ringer barnen till sin mamma i Sverige och talar om att "det är lite läskigt för det är mörkt ute och klockan är ju halvtolv på natten och nu har pappa varit borta ganska länge..."

Så där satt jag och pratade med mina barn i telefon några timmar tills deras pappa behagade ramla in på hotellrummet igen.

Mina älskade SMÅ barn, flera hundra mil från mig, efteråt förstår jag inte hur jag orkat ta mig igenom alla dessa händelser med förståndet i behåll.

Undrar om han tänker samma sak som jag när han ser rubrikerna ?

Tror inte det.

Det är bara ett av otaliga tillfällen när jag seriöst funderat på det jag skrev i rubriken; "behöver verkligen barn vilket slags pappa som helst ?"

Är en pappa som ändå finns alltid bättre än en som försvinner ?

JAG är inte alls säker på det !!

3 kommentarer:

Inga M sa...

Nej barn behöver inte vilken sorts pappa som helst. Inte som pappa och ansvarstagare. För en del pappor har diskvalificerat sig så som Du beskriver här. Barn ska naturligtvis inte lämnas ensamma på hotellrum.

Men jag tror att barn behöver ha kontakt med sin pappa. Annars riskerar han att bli en idealiserad dimfigur och när de väl träffar honom så går de på allt han säger. De har inte fattat vilket pucko han är!

TrickyTricky sa...

Ja jag håller med om det där med att de idealiserar honom, men det är och har varit en svår balansgång detta att barnen själva ska komma underfund med vilket pucko han är.
Det har gjort så ont att se dem gradvis förstå vad för slags pappa de har. Det har gjort så ont att se dem bli svikna gång på gång.

Inga M sa...

Ja, det är på något sätt valet mellan att låta dem gradvis växa upp med en sanning eller dölja den så länge som möjligt och låta den komma som ett dråpslag i vuxen ålder. Sanningen kommer i alla
fall i kapp, förr eller senare.

Och när den drabbar sent i livet så kan den också ta med sig tanken att vara sviken också av den närvarande föräldern som dolt sanningen och slätat över.

Viktigt är kanske att den andra föräldern kan finnas där när barn är ledsna över sveket oavsett när insikten kommer