Har ni glömt hur ljuvligt det kan kännas att ha någon annans armar omkring sig ?
Att stå där, som vi gjorde häromkvällen, i ett iskallt Kungsträdgården och värma sig intill en annan människas kropp, känna en hand i nacken, en hand som sakta stryker över håret, en hand som värmer min hand i sin.
Känna värme och närhet, ömhet och glädje.
Har ni glömt hur det känns vill jag säga till mina raljerande väninnor, eller har ni aldrig upplevt det ?
Är det kanske ni som är rädda och inte jag ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
För en del, åtminstone i perioder, är det kanske lättare att försvara det man har, t o m raljera för att hålla ifrån saknad och ensamhet. Ytterst få jag känner har själva valt sin ensamhet, men de kanske ändå gör val som gör att de blir kvar i den fast de egentligen inte vill. Och till slut kan det nog bli som du säger, en rädsla.
Annaa jag känner ju exakt så, att det sällan är självvalt och att de flesta innerst inne längtar efter närhet. Det som är jobbigt är just att de vägrar erkänna nåt sånt och istället ägnar tid åt att kasta skit på mig för att jag vågar erkänna min längtan och faktiskt gör något åt den också.
En del är väl värda att älskas, eller lättare att älska.
Nej men fy för att kasta skit. Men nog kan man bli beroende av allt möjligt.
Eftersom jag mest haft knasförhållanden som förstört flera år är jag nog rädd för att bli kär och galen, och kanske i någon som absolut inte vill någonting likadant som man själv. Frihetens pris får man betala med att det blir trist i längden utan passioner. Hoppas du har tur nu och har träffat nån som inte strular till det för dig.
Passioner kan man ju ha och ändå behålla sin frihet, så har ju jag försökt leva ett tag men risken är ju att en passion plötsligt blir mer och tvåsamheten tar över, då är friheten borta. Poängen är att friheten inte känns så värdefull just nu, annat känns mkt viktigare.
Skicka en kommentar