Bara försvinna....

Är det ett typiskt manligt beteende ?

Eller är det jag som dras till de män som uppenbarligen inte klarar av att kommunicera på ett normalt sätt.

Eller finns det tillfällen i livet när det är ok att bara försvinna för att sen dyka upp långt senare och förvänta sig att förklaringen håller.

Vilken förklaring skulle duga när man som jag till och med gått in på DN:s hemsida och läst de senaste veckornas dödsannonser.... för tänk om....jag gick här och var arg och han samtidigt hade dött.....jaha som om det skulle göra honom nåt då ?

Ok jag vet redan att något väldigt besvärligt har hänt, han vet att jag vet det och tycker tydligen att det räcker som förklaring.

Jag har ingen av- och påknapp att använda vid sådana tillfällen, varken när jag är på den ena eller andra sidan.
Jag störs lika mycket av vetskapen om att jag inte hört av mig till nån jag borde höra av mig till.

Och minns plötsligt en förfärande liknande händelse i min ungdom.

En skräckupplevelse.....jag och min älskade på Sicilien.

Vi hade haft en relation ett tag, vi lånade en lägenhet där vi tillfälligt bodde tillsammans.
En eftermiddag kom han inte hem.
Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden, inget internet....herregud vi hade inte ens en vanlig telefon.
Jag liksom sprang omkring ute och letade efter honom.

Inget meddelande, inte ett ljud.

Dagen efter flyttade jag hem till en kompis, jag klarade inte av att vara ensam.

Tre dagar senare dyker han plötsligt upp igen... otroligt härjad, trött, sliten, ser ut som om han gått i närkamp med jag vet inte vad, sårig, en blick som flackar runt hela tiden.
Jag kände knappt igen honom så illa var det.

Och än idag vet jag inte vad som hände....hans förklaring var liksom inte riktigt trovärdig kan jag säga.
Det är över 20 år sedan och jag kan fortfarande fundera på vad som hade hänt.
Vem han egentligen var.

Och detta var på Sicilien.

Det är klart att fantasin skenat många gånger.