I terapisoffan

inser jag med terapeutens hjälp att jag vuxit upp i ett hem med en flodhäst i vardagsrummet.
Alltså det där extremt obekväma som alla ser men ingen pratar om.
Och att där finns förklaringen till att jag inte litar på min magkänsla.
För jag har vuxit upp med att min magkänsla tokvrålat att något är fel samtidigt som alla omkring med ett leende låtsats som att ingenting alls är fel.
Signalen till mig har varit att det är helt i sin ordning att det jag känner inte alls har någon grund.
Förstår plötsligt mer än jag orkar ta in.