lördag 12 september 2015

Det här med barn

blev inte riktigt som jag tänkte mig en gång.
Idag är de 24 och 22 men det är ju som att de aldrig blir vuxna och kanske är det tuffare när man varit ensam med dem jämt men nu har jag verkligen fått nog.
Fått nog av vuxna barn som fortsätter bo hemma.
Kanske ännu mera nog av de som flyttar och sen kommer hem och tror att hemmet blivit ett hotell där man kan komma och gå som man behagar.
Fått nog av vuxna barn och deras kompisar som tycker att vi har bästa lägenheten att ha förfest i eftersom vi bor mitt i stan.
Jag vill bara vara i fred, jag vill verkligen inte ha mina barn omkring mig längre.
Det har varit så tungt med allt så länge, för länge antagligen.
En granne var just här och skällde ut mig för att jag har en son som saknar omdöme, som aldrig tycks bli vuxen eller förstå att man måste visa hänsyn.
Jag var på väg ut men backade hem igen, satt mig ner och grät, skämdes, vill inte gå ut, vill inte möta någon.
För några blixtrande sekunder så kände jag att jag faktiskt fått så nog att jag inte orkade mer.
Och det skrämde mig, den där känslan av att vilja ge upp för alltid.
Att min ork faktiskt kan ta slut på riktigt en dag.
När jag precis fått mitt första barn sa en god vän till mig att det är tur att de som inte får några barn inte vet vad de går miste om. Då höll jag med, då när jag hade en gosig bebis i min armar.
Numera är jag inte alls lika säker på det.


Inga kommentarer: