bort från ett jobb som hotar att knäcka mig.
Bort från en koncernchef som är helt överdjävligt dum i huvudet.
Men vad finns att längta till ?
Vad återstår ?
Var hos en rekryterare häromdagen för ett högt uppsatt chefsjobb och efteråt funderade jag över varför jag kände sådan olust.
Kände mig kränkt, ifrågasatt, som om jag var någon han skulle slå hål på, som om jag låtsades vara något jag inte är.
Djupt obehagligt.
Vill bara överge den rekryteringsprocessen men behärskar mig och tänker att det inte är varken hos eller med honom jag ska jobba.
Men detta hårda arbetsliv med dess hårdnande villkor.
Vill inte mer.
Längtar till pensionen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar