Nu har jag nyss gjort nåt som åtminstone får mig att må riktigt riktigt bra.
Sonen kom hem och hade fått köpa ett upphittat badkort (gäller till simhall mm hela sommaren) av en kompis som hittat det någonstans.
Min första reaktion var tveksamhet, jag tänkte direkt på den som tappat det men insåg samtidigt att det kanske knappast går att spåra ägaren.
Sen när jag får se det så STÅR DET JU ETT NAMN PÅ KORTET som alltså gäller för ett barn.
"Självklart måste vi lämna in det "
"Ja men jag har ju betalat för det "
Nu har jag precis spårat upp den lille killen via hitta.se och ringt hans mamma som blev jätteglad.
Hon hade ingen bil och frågade om jag kunde skicka det men eftersom jag har bil så erbjöd jag mig att åka över med det.
Jag vill betona att det är ju ingenting för mig, det kanske tar 10 minuter att åka dit, vad spelar det för roll ?
Det var så himla lätt att göra någon glad, att liksom göra det rätta och nu ska jag ringa till kompisen som hittade kortet och hade fräckheten att sälja det och berätta för honom.
Jag ska ta med mig sonen när vi lämnar kortet så att han verkligen får känna hur bra det känns att göra någon glad.
Det här blir en bra dag !
Uppdatering:
När vi lämnade tillbaka kortet så var familjen inte hemma men de hade satt en lapp på sin dörr med 50 kronor i hittelön. Det kändes lite konstigt, det var ju egentligen inte sonen som hittat det men å andra sidan var det ju vår förtjänst att det kom tillrätta. Helst hade jag inte velat ta emot det men förmodligen kändes det bra för den familjen att visa tacksamhet så jag behöll pengarna trots allt. Jag gav pengarna till sonen och han satt tyst hela vägen, jag såg att han var försjunken i djupa funderingar, förmodligen hade han själv lite svårt att reda ut alla turer i detta. Tror och hoppas att han lärde sig något viktigt på det här. Han var ju helt med på att vi borde lämna det till den som tappat det, det blev bara så krångligt för honom med hela historien.
Sen ringde mamman till den kille som sålt kortet och berättade att han var på väg till oss med pengarna plus en ursäkt och oj vad han såg dämpad ut när han kom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du är en bra ,människa du, och sonen får ett kanonexempel.
Plus i karma-ligan ;)
Samtidigt tycker jag att man ska vara klar över att man på något sätt är den som vinner mest på alltihop. Man får en känsla av välbefinnande, det är väl därför så många människor ägnar sig åt välgörenhet helt enkelt. Så himla märkvärdigt är det ändå inte.
Å vilken bra lektion :D Heja dig!
Vad underbart att se en förälder med kurage och känsla för vad som är rätt!
Tack för snälla omdömen men jag känner ändå att man kan ju liksom bara göra på ett sätt, eller hur !
Ja, det är underbart att få njuta av känslan att man hjälpt någon! Härligt att det finns fler som tänker så!!
Skicka en kommentar