lördag 9 juni 2007

Farligt farligt men härligt härligt

En bloggvän frågar mig i ett mail vad det är jag gjort som jag sannerligen inte skulle vilja att somliga fick veta om mig.

Tänker att om jag ska berätta så kan jag ju lika gärna göra det i bloggen eftersom det bara är hon och en till som vet vem jag är i verkligheten* och bloggväninna nr 2 blir nog inte särskilt chockad hon heller, hon är ju en cool tjej som dessutom varit med vid ett av de tillfällen jag tänkte berätta om.


Jag har tagit ut svängarna ganska rejält ibland.

Jag har vågat mig på sånt som mammor (och somliga väninnor också för den delen) varnar för.

En lördagnatt för några månader sen pratade jag med en kille på msn, vi hade aldrig träffats, vi hade bara mailat och chattat på nätet. Han skämtade med mig och frågade om han fick komma hem till mig om han tog med sig riktigt fin champagne. Javisst sa jag och skrattade. Då ringer jag efter taxi sa han. Menar du NU, sa jag...??

Ja herregud tänkte jag, varför inte.

Det fullkomligt slirade i huvudet och jag sa, ja kom hit då.

Och hur han tänkte kan man ju fundera på som hoppar in i en taxi utan att ha min adress, den får du efter vägen sa jag.

Vi bor väldigt långt från varann, minst 1000:- taxiresa ifrån.

Så han åker taxi till mig för 1000:- och har med sig superdyr champagne, han är hur trevlig som helst, han stannar här några timmar och åker taxi hem också, för han skulle spela match, japp så ung var han.

Det var en helt angenäm upplevelse, jag skäms inte för det men jag kan ju i efterhand tänka på allt som hade kunnat hända och ja jag vet att man bara inte får göra sånt.

Och ändå gör jag sånt, liknande händelser har hänt ett antal gånger, inte fullt så extrema som den här men ändå.

Och ärligt talat, inte en enda gång har jag träffat på nån idiot, allvarligt, jag har faktiskt bara träffat mycket charmiga och trevliga killar.

Saknar jag omdöme totalt ?

Som den gången när det var lite kallt och av en händelse kom det ett gulligt sms från en kille som jag inte heller träffat nån gång i verkligheten, vi sms:ade lite hit och dit, han ringde upp mig och frågade om han skulle komma och hämta mig, och jag kände att det skulle vara mysigt och sa ja.

Mitt i natten hämtade han upp mig vid Mariatorget med bil.

Förstår ni att jag borde vara glad för att jag lever.

På ytan kan det tyckas att jag är helt ömdömeslös men faktum är ju att jag ratat massor av killar som känts helt fel också, dom har aldrig fått mitt mobilnummer, ja förutom nåt enstaka misstag då.

Ibland har det varit möten som lämnat starka minnen, som den gången vid sjön, möten som inte bara stannat vid en enda gång utan som snarare varit inledningen på något. Något som kanske ännu inte har slutat.

Ja det var ett litet urval det.

*) inte riktigt sant, det finns fler...

3 kommentarer:

Rutan sa...

Haha... helt underbart! Sånt har jag också gjort och det har varit hellyckat. Jag intalar mig att jag har intuition... En gång for en man 140 mil med bil från långt upp i Norge för att träffa mig. Jag startade en annan blogg för just de berättelserna, men nu har nånting hänt så jag kommer inte in där. Synd.

TrickyTricky sa...

Vad kul att höra !!
Jag har faktiskt funderat på en blogg till där jag bara skulle berätta om sånt för hur det än är så cencurerar jag mig själv här.

Manchester sa...

Hmm... Det later ju alltid sa illa det dar - att folja med okanda man som man aldrig traffat irl, men egentligen ar det val inte varre an att dra hem (till) en okand man man traffat ute och kankse inte sa nykter? Och hur manga ganger har man inte varit dum nog att gora det?! ;)