måndag 18 juni 2007

Min son - en alldeles vanlig morgon

Ett exempel på hur sonen lyckas med att få mig på dåligt humör och ge mig en cementklump i magen.
Jag sitter vid köksbordet, äter frukost och läser tidningen.
Han slänger sig ner på en stol och säger "frukost".

"Det står framme, det går bra att ta själv"
"NEEJ, du ska"

Jag ignorerar. Då börjar han ta kort på mig med en digitalkamera och fyrar av blixtar i mitt ansikte, jag låter honom ta två kort och säger sen att det räcker.
Det är som att släcka eld med bensin att säga till honom att det räcker, vet inte varför jag alltid glömmer det.
Ett ställningskrig utbryter nu, han klickar och jag blir argare och argare.
Han byter strategi och vill lägga in bilderna i datorn NU, nej inte nu säger jag, jag äter frukost, du får vänta.
Då går han och börjar göra smörgås.
"Aj aj aj" skriker han och låtsas skära sig i fingrarna, när jag inte reagerar säger han "oj nu ramlar allt ner på golvet" osv osv osv.

Förstår ni upplägget ?

Jag ignorerar honom och han blir arg för att han inte får uppmärksamhet och driver allt längre och längre.

Det här är min son, han är 14 år, han har diagnosen adhd.

Det här är mitt liv.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vet hur uppgivet och ledsen man kan bli. Du skulle verkligen behöva ordentlig avlastning. Vet folk som tycker att de gjort sitt livs offerinsats genom att ta hand om en *frisk* och glad 13-åring i Grekland på semester i tre hela dar.
Folk förstår inte att man som ensamstående heltidsförälder har ansvaret dygnet runt, år efter år, och får vara den som ser till sina egna behov sist. Och som sen också får stå till svars för det ev barnen gör eller inte gör.

Christina sa...

Det vrider sig i hjärtat på mig.

Det är jobbigt nog utan en diagnos kan jag tänka mig. Med en diagnos har du än mer.

Och jag som bara klagar ibland inne hos mig. Förlåt. Skickar en jättekram till dig.

TrickyTricky sa...

Det är en slags bergodalbana.
Det ÄR jobbigt, tänker inte ens förneka det men det ÄR mitt liv, min son och så är det.
Men visst, jag kan HATA när t ex min bror som ju borde veta bättre ringer och säger "oj nu har jag haft min son i två veckor...gud så skönt med lite barnledig tid" men YES, tack för det vill jag säga.