Jag har skrivit mycket om barnens pappa.
Ofta argt och frustrerat, kallat honom alla möjliga hemska saker.
Ibland hellre önskat att han var död än den fruktansvärt dåliga pappa han varit för barnen.
Så många svek att de inte går att räkna ens i hundratal, en extremt dålig förebild i alla avseenden.
De har aldrig bott med honom, vi skilde oss när den yngste bara var några månader och sen dess har vi bott i olika städer. Han har ibland träffat dem lite mer än bara några timmar i månaden, ofta har det hängt ihop med att han haft en kvinna som också haft barn och då har det ju passat bra.
Nu har han varit sjuk länge, svårt sjuk, verkligheten har hunnit ikapp honom kan man säga.
Han är en skugga av den han var, en spillra och jag tycker inte illa om honom, jag känner en slags ömhet för honom nu när han mest har ångest över vad han gjort med sitt liv, vad han gjort mot sina barn.
Ja det är en syndare som vaknat.
För några veckor sedan flyttade han hit till vår stad.
Om han nu bara håller sig någorlunda frisk så har jag efter 15 år kanske äntligen en pappa till mina barn.
Det känns oerhört märkligt och stort samtidigt.
Livet vänder.
Kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Under galgen är det lätt att konvertera! Att det skall vara så jävla svårt....
Låter underbart, speciellt för dina barn. Hoppas det håller.. Hoppas att han får vara frisk.
Kanske mina barns pappa skulle behöva åka på en hälsosmäll. En rejäl, så han blev rejält omskakad. Men det kommer aldrig att hända. Har precis spytt på ulvarnas blogg.
Skicka en kommentar