Hade bestämt mig för att nu fick det vara slut.
Nog med dumheter.
2009 ska vara ett år där jag bara ska ge den något som också ger tillbaka till mig.
Och det ska väga någorlunda jämt.
Vilket fullständigt diskvalificerade hockeymannen från listan över tänkbara män i mitt liv.
Så när jag kom hem från Paris så lät jag helt enkelt bara bli att höra av mig, precis som han gjort så många gånger. Det gick bra för att jag hade makten på något konstigt sätt, dvs han var den som tog kontakt senast. Jag trodde nog inom mig att han skulle undra och fråga men nej då, i hans värld är ju det ett helt normalt beteende. Han kan prata och sms:a kanske 10 gånger per dag under en tid och sen kan han ha noll kontakt i 3-4 dagar utan att det bekymrar honom.
Det har ju bekymrat mig, eller rättare sagt det har nästan knäckt mig med denna inkonsekventa förmåga att hålla kontakt från hans sida.
Men igår kväll kunde jag inte hålla mig längre utan skickade en bild jag sparat på blommorna jag fick av honom före jul och skrev något om vemod och sorg.
Och han svarade direkt, oförstående inför mitt vemod och frågade när jag kommit hem från Paris.
Jag skrev tillbaka, det gick några sms fram och tillbaka, tyvärr spårade det ur och jag skrev massvis med dumma saker och nu har han makten igen, för nu var det jag som hörde av mig sist och han svarar varken på sms eller i telefon.
Så den där sköra lilla känslan av balans ligger nu i diket och kvider över min eviga svaghet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Känner igen, intressant formulering om makten. Det är så de är så länge man är inne i en mindre sund relation. Det handlar väl egentligen om makten över sitt eget liv men innan man når dit får man försöka ta makten över samspelet. Tills känslorna avklingorna och den nya vanan - att inte umgås med energivampyren i fråga - etablerats. Fortsätt kämpa. Misstag lär man sig alltid nåt av, det är sånt som händer. Kram
Men du!! HAr du bestämt dig för att spola hockeybanan(en) så var då konsekvant. Du skadar ju bara dig själv! Du vill ha kontrollen men ger bortden hela tiden. För att han skall kunna tvåla till dig för att du trivs med att vara tilltvålad och undergiven. Tystnad är bra. Om han inte hör av sig på 4 dagar så måste juvilken tölt som helst förstå att han har någon annan på planen och du sitter i avbytarbåset! SLuuuuta, innan du säljer dig själv föer en puck(o)!!!
Min pappa har en kul dikt son han ofta refererar till:
Fader vår som är i TV:n
se till mig som sitter breve´n
Låt mig vara klar i bollen
aldrig tappa fjärrkontrollen!
Ha! Den du!
Du behöver inte maktspel, du är OK som du är och skall inte nedlåta dig till sådant. Han håller dig på lite svag glöd så att han kan komma tillbaka när lusten/lustan faller på. Var inte så himla naiv!!!! Hoppas du förstår bad jag menar och att det är av omtanke jag skriver detta.
Tjillevipp!
Visst är det märkligt..det där med smsandets baksida..och framför allt känner jag igen mig själv det du beskriver om "makten". Det måste vara på lika villkor i en sådan relation..annars barkar det åt fel håll..o man hamnar i diket.var rädd om dig och ha en bra helg.
Kanske det bara är hjärnspöken, det där med makten. Du hörde av dig eftersom ni uppenbarligen har en oavslutad relation. Han svarade inte som du kanske hoppats eller tänkt. Lägg bort honom helt. Om du känner det som en maktförlust (fast det är ju inte det som är det viktiga, antingen funkar det eller så funkar det inte) så ta tillbaka den då. Sms:a att du bestämt dig för att inte höra av dig igen. Och att han inte får höra av sig till dig, inte nu och inte om 3 år. Släpp det och gå vidare. Sträck på dig!
Det där med makten är ju inget spel mellan oss på något sätt.
Vi är ju som jag skrev så helt olika, jag vill ha kontakt, gensvar hela tiden och han fungerar inte riktigt så.
Känslan av makt är ju något som ligger helt hos mig själv, man kanske snarare skulle säga att jag genom att inte svara inte heller utsätter mig för att inte få något svar och då kan jag hålla mig lugn istället.
Vi träffades i fredags, bara på dagen och åt lunch, pratade, kramades lite.
Jag känner inte lika mycket för honom längre och det är väl säkert sunt och riktigt men samtidigt så otroligt sorgligt att tappa bort den ljuvliga känslan det var.
Peter; du har säkert rätt i mycket du skriver men naiv är jag inte, snarare alldeles för cynisk alldeles för ofta. Jag tvivlar faktiskt inte på att han har starka känlsor för mig och vad som hindrar är något som jag inte tänker skriva om eftersom det är för privat och känsligt. Men du kan faktiskt lita på att naiv är jag inte.
Att du inte bara sk-ter i det. Skriva dumma saker är ännu dummare än att säga dem. Sluta med det. Vad är det du tror att du vill ha/kan få av en sådan mansperson?
Skicka en kommentar