Dotterns pojkvän som är det raraste man kan tänka sig har det lite jobbigt.
Båda hans föräldrar har med kort mellanrum drabbats av cancer. Mamman har fått behandling och är väl just för stunden förbi det allra värsta men pappan mår inte alls bra.
Nu ringer dottern från bussen (de har varit iväg och åkt skidor idag) och frågar om de kan sova här istället för pojkvännens pappa orkar inte.
Ja men självklart går det bra men pojkvännen är så rädd för att vara till besvär eftersom de var här igår också, åt mat och så.
Jag erbjuder mig att fixa mat och han säger "nejtack det behövs inte", det är klart att det behövs tänker jag och funderar samtidigt på hur han känner sig inuti.
Hur känner sig en tonåring inuti vars båda föräldrar just för stunden är drabbade av cancer och där pappan mår så dåligt att han bara vill vara ensam ?
Och jag tänker på hur livet är, hur skört allt är och svårt ibland och hur dj-a tacksamma vi ska vara för att vi får vara med, får uppleva saker, både gott och ont, för vi lever ändå och det är alltid bättre än det motsatta.
Och jag tänker på min underbara dotter som finns där för sin pojkvän, som bryr sig och är snäll och hur hon finns för sin pappa som inte heller mår så bra och jag tänker att jag lyckats förmedla någonting alldeles väldigt bra till henne och att hon är värd all min uppskattning och respekt och kärlek förstås.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tricky! Fint skrivet. Du måste krama honom hårt och länge. Tala om att ditt hem alltid står öppet för honom och att ditt skafferi är hans skafferi. Han behöver säkert en förankring utanför hemmet. Du kan var det ankaret!
Jag som med inte jättejättemånga år från tonåren tror det är jätteviktigt att han känner att ert hus kan vara hans fristad. Det betyder säkert allt att ni finns där för honom. Sen tänker jag på din dotter. Tonåren är hormoner och känslor i omlopp. Det är inte alltid så lätt att hantera bekymmer då. Säkert behöver hon också stöd från dig och sin pappa för att i sin tur orka stötta sin pojkvän. Det tvivlar jag dock inte på att hon får. Hoppas allt ordnar sig!
Mycket mat, mycket omtanke är vad barn till sjuka föräldrar behöver! Även när de påstår att "det är lugnt". De behöver inte minst andrum och normalt vardagsliv, det är oerhört pressande för barn i alla åldrar att leva i ett hem som präglas av sjukdom. Hemsjukvård är kanske ofta bäst för den sjuke (jag är inte tvärsäker!) och absolut billigast för vårdapparaten, men man tar sällan hänsyn till de hemmaboende barnen som får sitta emellan när hemmet förvandlas till en sjukvårdsinrättning. Ja, jag har ju erfarenhet av det själv!
Är säker på att du är en fantastisk mamma och "flickvänsmamma" (svärmor känns lite gammalt) - dina tankar är fina. Kram
Skicka en kommentar