tisdag 3 juli 2007

Min helvetesdag

Igår var en dag att INTE minnas någonsin mer, TACK !!

Mannen som inte var mogen för en relation skulle ju komma hit på kvällen och b e r ä t t a .

Jag var helt manisk hela dagen, for runt och städade, bytte lakan i sängen (ja ja säg inget, snälla, konstigare saker har väl hänt ?)

Inga barn hemma, dotter på språkresa, sonen hos sin pappa.

Klockan 4 på eftermiddagen ringer barnens pappas fd sambo och talar om att hon sitter på psykakuten med barnens pappa som tydligen klappat ihop fullständigt och t o m tappat talförmågan, hon grät och var förtvivlad, sa att hon skulle hämta sonen när lägret han är på var slut för dagen.

Efter en stund ringer hon igen och säger att en annan släkting får rycka in och hämta sonen för hon kan inte lämna sjukhuset.

Jag ringer sonen som irrar runt och oroligt undrar varför inte pappa kommit och hämtat honom.
Jag har hysteriskt ont i magen nu, det sitter en stor cementklump där och så mycket gråt inom mig att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Tänker på min lilla pojke, alltid så orolig för allt, hur ska det gå ?

Ja så här höll det på några timmar, samtal hit och dit, uppdateringar på vad som händer.

Jag fick prata med pappan i telefon och han var helt osammanhängande, blev riktigt orolig.

Sonen hamnade hos sina kusiner som han inte känner så jättebra men han verkade rätt nöjd med det, ingen sa nåt till honom om vad som verkligen hänt utan bara att pappa varit tvungen att åka på ett möte. Det händer ju sånt jämt annars så för honom var det sannerligen inget konstigt.

Och detta inferno bryter alltså ut några timmar innan min älskade (ja så känns det fortfarande) skulle komma hit och berätta varför han inte älskar mig längre.

Jag som ville vara snygg och INTE rödgråten.

Det gick faktiskt, allt går ju, jag grät inte så mycket, jag bara ordnade.

Sen när han kom så grät jag ju desto mer.

Just ja, absolut ingen bisats men för mig personligen ett något mindre trauma eftersom jag inte kände flickan men dottern ringde från resan och berättade att en av hennes klasskompisar här hemma dog i en trafikolycka i helgen.
Jag ville ju bara hålla om dottern men hon är ju där borta, åhh så svårt det kändes.

Allt var bara tungt omkring mig och mest av allt längtade jag efter mina barn.

Jag förstår inte riktigt att jag stod på benen.

Somnade kanske vid 02, vaknade sen vid 04 och kunde inte somna om.

Ja det var en dag att INTE minnas.

Uppdatering:
Barnens pappa är ute från sjukhuset, stressreaktion säger läkarna, ok säger jag.
Sonen tycks vara rätt nöjd med att bo hos kusinerna.
Lite att vara nöjd med trots allt.

4 kommentarer:

Christina sa...

Minns då endast detta: Du klarade av ett inferno som få vill hamna i. Lilla gumman, allt på en gång. Livet är knöligt och oerhört orättvist ibland. Håll ut. Tillsammans med mig. Det blir bättre.

TrickyTricky sa...

Tack Christina.

Ja jag minns och jag minns så många infernon i mitt liv som jag klarat av men jag är lite trött på att leva mig igenom dem.
Jag vill faktiskt vara lycklig mer än några veckor nån gång också.

Visionary Soul sa...

Åh HERREGUD vilken dag! Men jösses, att du orkade alls... kors, en del drabbas verkligen bara för mycket på en gång, helt klart... Och som Christina säger, du klarade det... det är mäktigt!

TrickyTricky sa...

Ändå kan jag ärligt säga att det långt ifrån är den värsta dagen jag upplevt.
Det som gör mig så sorgsen just nu är att jag trodde att vinden hade vänt lite, att det faktiskt äntligen var min tur att vara lycklig, men fan det var det ju alltså inte.