Han ringer från krogen, klockan är bara 22, det låter så där slamrigt och roligt i bakgrunden, man hör folk skratta, det är liksom lite glammigt.
Han säger snälla gulliga saker i mitt öra men vad hjälper det....vad hjälper det när den fasansfulla svartsjukelavinen börjar gå i mitt inre, den där välbekanta känslan av att jag faller fritt och det finns inget förnuft, det finns bara känslor, känslor av att bli övergiven som med sån kraft rycker fram i mig, bränner och svider i magen.
Och jag tänker idag när jag är ute och går att "varför har jag inte stängt den där djävla dörren för gott....??"
Så tänker jag när jag går där med tårarna rinnande och sorgen klösande i bröstet.
VEM skulle kunna tro att där går en kvinna som har någon som säger att han älskar henne oändligt mycket, vem skulle kunna tro att den där kvinnan egentligen borde vara jättelycklig just nu.
Skulle kunna vara lycklig, ja, om hon inte var så rädd för att bli just det.
Varför ska jag utsätta mig, varför är jag aldrig lyckligt förälskad, varför är jag alltid alltid olyckligt förälskad, olycklig därför att sårbarheten gör mig olycklig.
Därför att rädslan är större, alltid denna förbannade rädsla.
Den där rädslan som den modiga Tricky trodde att hon hade fått lite grepp på, men nej så var det ju inte, för den slags rädslan får man inget grepp om.
Den rädslan har greppet om mig.
Och just nu vill jag bara stänga dörren och säga, "nej kärlek är inte för mig, inte längre, jag är för rädd helt enkelt"
Men jag vill inte vara rädd för att leva
Men det är jag ju.
Innerst inne är jag ju vettskrämd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det tar tid. Tid med någon som du kan bolla med, som förstår och som med tiden kan få dig att bli trygg. Förhoppningsvis har du träffat rätt person. Om inte så vet du att du klarar dig för jag tror att du har en otroligt stark kärna. Att det gör ont är inte ett svaghetstecken.
Du vet att jag själv skulle kunnat skriva det där du skrev......Jag är så "feg" att jag knappt kan gå till dejt nummer två, skyller på allt.
Tack Nike.
Försöker tänka att det gör ont för att jag är en människa som fortfarande har förmåga att älska och att det är något att glädjas åt i sig. Att vad som än händer ska ingen ta den förmågan ifrån mig, allra minst jag själv.
Förresten Nike, glömde säga; Gå på dejten !!
Skall, i kväll.
Vad var det Jocke B skrev: "livrädd för att leva, dödsrädd för att dö"
Och kanske nånstans är det just denna rädsla som gör oss levande, här och nu.
Utan rädslan, inget att utmana, inget att slåss emot.
Skicka en kommentar