Önskar att jag någon gång skulle kunna närma mig någon med helt öppna ögon och inte blunda alls.
Blundar jag nu ?
Finns det något jag inte vill se ?
Har alltid varit en "blundamänniska", eller är det bara så att jag i efterhand sett exakt när det där lilla tecknet dök upp första gången, det där lilla tecknet som borde signalerat att det här nu inte var en människa för mig.
Men finns det inte alltid lite tvivel, små små stick av tvivel ?
Och eftersom alla mina relationer faktiskt tagit slut.... (DET lät ju sorgligt)
så känns det nästan fånigt att ännu en gång tänka att "nu, nu är det på riktigt", det har det ju faktiskt varit förut också men inte för hela livet uppenbarligen.
Har jag blivit cynisk eller är jag realist ?
Inte blunda bara, inte blunda.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Är det inte så att vi går in i relationer med den erfarenhet och vetskap, om oss själva och andra, som vi har idag.
Varje relation lär oss något nytt, inte minst om oss själva.
Därför hade vi gjort samma val igen, om vi kunnat dra tillbaka tiden.
Det här är på riktigt just nu, kanske för alltid, eller i alla fall så länge det känns ärligt och rätt.
Jezz !
Det är en bra och trösterik tanke att vi inte hade gjort annorlunda även om vi inte blundat.
Skicka en kommentar