Funderat mycket på mitt flyktbeteende, eller vet inte vad jag ska kalla det.
Ser mitt mönster.
Hur jag vill bort, vill vidare men börjar mer och mer se att det är "vill bort" snarare än "vill vidare" som gäller för mig.
Beskrev mig själv en gång som någon "som inte vill fastna som vill vidare, ständigt på väg..." när jag skrev så kändes det bra, som en bra egenskap i motsats till alla som stannar kvar i olika sammanhang.
För mig var det skrämmande, allt detta "stanna kvar", vare sig i en relation, på ett jobb, på en plats.
Nu ifrågasätter jag mig själv, ser ett livslångt mönster av flykt.
Pötsligt känns det som om jag varit på flykt från mitt eget liv så länge jag kan minns.
När jag uttalar den tanken så börjar tårarna rinna och jag stänger av den snabbt.
Smärtan i insikten om ett liv på flykt, hur jag lämnat allt bakom mig, lämnat relationer, vänner, platser är för tung att ta in och kanske överdriver jag en smula också.
Men jag har alltid velat vara "den där unga nya som ingen har några förväntningar på", hon som alltså bara kan överraska, vara bättre än väntat, hon som kan glänsa och överträffa.
Nu kan jag inte längre vara ung men jag kan fortsätta vara ny och slippa tyngden av förväntningar, vill aldrig vara den där som varit med så länge att hon sitter inne med alla svar.
Vill inte vara andras trygghet, vill vara deras vitamininjektion snarare, den som ser med nya ögon, som rör om lite, som får dem att skratta, det är jag, ett barn alltså...eller ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Jag har tänkt att jag måste lära mig att leva med känslan av rastlöshet, men också lära mig att hantera den utan att fly. Jag tycker det går lite bättre nu. Har inte riktigt samma akuta behov av att förändra saker (flytta, byta jobb, resa bort etc) som förut.
Jag känner igen vissa delar, men inte allt. Jag vill gärna ha långa relationer och har många vänner sedan jag var 15 år kvar. Gamla studentkamrater är ju toppen, man blev ju till som individ tillsammans och känner varandra rätt bra genom ett flöde av gemensamma uppplevelser. Alla har nog behov av att förändra och man kanske inte skall fundera så mycket på det, framför allt inte bli ledsen. Många tankar kan dyka upp, varför gjorde jag ..... Det är väl bra att du hittat detta i dig själv, då kan du jobba på det.
Skicka en kommentar