Springsteen med massor av kärlek.
Jag med massor av kärlek.
Han med massor av kärlek.
Och ändå kändes det kallt och sorgligt i bröstet.
Tårarna rann när Bruce spelade "The river" och när han gjorde "Fade away" visste jag knappt var jag skulle ta vägen.
Funderade ett tag på att bara gå min väg.
För vi stod där intill varann men inte för nära, inte med armarna runt den andre utan snarare med händer som snuddade vid varandra då och då, en blick, ett leende. Men mer vågade inte han som ju inte har klarat ut sitt förflutna ännu och tankarna slog volter i huvudet på mig och landade hela tiden i den förhatliga dj-a slutsatsen "han älskar mig inte tillräckligt för att våga göra det han måste göra".
Och då grät jag lite till.
måndag 8 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar