Igår kändes det som om jag drunknade i ensamhet.
Tidigare har jag känt mig fri och stark t ex när jag besökt det stora köpcentrat och iakttagit alla par som sett allmänt missnöjda och irriterade ut.
Då har jag kryssat fram på egen hand, fullt nöjd med att inte behöva ta hänsyn till någon annans önskningar och behov.
Men igår så kände jag bara ledsen ensamhet när jag såg alla andra som var i par eller grupper.
När jag sen körde hem genom villaområdet så tänkte jag på alla de som bor här runtomkring och som tidigare ingick i nån slags naturlig umgängeskrets. Den där kretsen som jag trillade ur när exet flyttade.
Städade bland gamla papper och hittade en almanacka från 2004 där det en lördagkväll stod "hem till J och H" och jag får panik när jag absolut inte kan komma ihåg vilka de var. Så stort och spretigt var umgänget på den tiden att jag inte ens minns vilka alla var.
Och nu består mitt sociala liv nästan bara av att gå ut på stan med mina singelkompisar nån enstaka gång när de har pengar eller hundvakt eller vad som nu ska till.
Kanske att jag hade tänkt mig livet lite lättare när barnen blev större, mer frihet att röra sig men snarare att jag tycker att mitt liv var mycket rikare när de var små.
Dagarna tillbringades i idrottshallar och i ridhus, kvällarna var en jakt på att liva upp tillvaron med ständiga besök, middagar, fester med andra småbarnsföräldrar.
Och nu bara tystnad.
Jag har skrivit om det här många gånger och jag känner inte så här hela tiden men jag märker att det kommer oftare nu än för ett år sen och det skrämmer mig att ensamhet är något som kan drabba även mig.
Jag har nog alltid trott att jag varit en ensamvarg, en som njuter av frihet och tystnad mer än något annat men det kanske bara varit omständigheterna som gjort att det alltid saknats i mitt liv och att jag därför alltid strävat dit.
Nu när det tycks vara inom räckhåll så blir det plötsligt inte det jag mest av allt önskar längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ofta när jagträffar på par, precis som du gjorde i Centrum, funderar jag över vilka glädjor och smärtor DOM har, om dom är samma som mina. Alla har sin ensamhet, sin gemenskap etc. Ylva Eggerhorn har skrivit så fint. Hotn talar till GUD och säger: Gud, jag drömde att jag såg mina spår i sanden genom lyckan. Men när jag kommer till den plats som gav mig olycka ser jag bara ett spår, varför svek du mig då, när jag bäst behövde dig? Det var då jag bar dig, svarade Gud!
Vi har olika delar i våraliv, en del är byggande, en del är rivande, en del är att så, en del är skörda. Du kanske måste så lite ett tag och träffa lite nya människor, eller ta kontakt med de f.d. vänner som du tror bara är exxets vänner. Gå ut och sök vänner, men sök inte älskare, dom kommer ändå! Dom finns där ute, kanske inte vid en hockeyrink eller i en båt i Sandhamn. Jag har följt dig länge och ibland varit tuff mot dig. Men du måste bygga, ingen annan kan bygga DITT liv. Det var ett fantastiskt inlägg från dig som grep mitt hjärta hårt!Jättebamsekram till dig!
Jag håller med Peter Midas om att ditt inlägg var fantastiskt!! Jag funderar om inte alla känner av ensamheten då o då...fast alla kanske inte vill erkänna.
Jag flyttade för ca 1år sedan till en annan del utav sthlm. Lämnade mina vänner o bekanta...det är jobbigt men man har fått lära sig o leva med det. Det krävs mer planering nu bara för att göra ngt så enkelt som att fika o umgås. Som tur är har jag börjat på en ny arbetsplats o hoppas att jag ska hitta lite nya vänner på rätt sida utav stan.
Men jag blir lite nyfiken på om du bor i stockholm eller inte?? Umgås du ngt med arbetskamraterna?? Tack ännu en för inlägget!! Håll ut det blir bättre...
Glömde få med "gång"....i näst sista meningen. :)
Ensamheten kan ibland vara självvald och faktiskt undermedvetet vald. Om man blockerar vissa uppenbara möjligheter, kan det bero på att man inte är färdig eller att man inte har känslor på lager. Ensamhet kan vara kvalitetstid, det är en stor tillgång. Ett knep är att du bestämer dig för att på söndag skall jag inte träffanågon, inte snacka en massa i telefon, inte blogga, inte... inte... Du kommer att se att du fyller din dag ändå med något. Läsa bok, se ett bra program på TV eller stryka all tvätt som antagligen som hos mig, bara väntar.
Skicka en kommentar