Vänskap och ensamhet

Det har varit mycket prat lite här och där på olika bloggar om ensamhet och vänskap.

Står de två orden i ett motsatsförhållande till varann ?

Funderar mycket över min egen relativa ensamhet och varför det har blivit så.

Jag känner inget behov av att förklara eller rättfärdiga det inför någon annan men eftersom jag grubblat över det väldigt mycket så känner jag ett behov av att försöka se på det utifrån för min egen skull.

JAG behöver en förklaring själv, ja så känns det.

Jag som från första början alltid varit en typisk ledargestalt, som nästan alltid varit den självklara centralgestalten i alla sociala sammanhang, hur kan det komma sig att jag faktiskt är ganska ensam i dag ?

Vad har hänt på vägen ?

Har jag valt själv eller har livet bara blivit ?

Har jag kanske haft för lätt att knyta kontakter, träffa nya människor, finna mig tillrätta i nya sociala sammanhang ?

Så lätt att jag helt enkelt inte vårdat det gamla, de som fanns där sen tidigare ?

Nej, jag har nog försökt, faktiskt också velat ha en vänkrets från förr men det har inte varit så enkelt.

Jag har inte levt mitt liv så där alldeles rätlinjigt, jag har hoppat lite hit och dit.

Pojkvännen från gymnasietiden, ett gäng kompisar som åkte till fjällen varje vinter och seglade på sommaren, härliga roliga människor som jag inte alls ville lämna men...som så ofta var det ju i första hand hans vänner.

Och de fortsatte ju åka till fjällen på vintern och ha kul, knyta nära band med varandra, kanske de idag är såna där människor som umgås med "sina gamla vänner" och tycker att livet är riktigt vänskapshärligt.

Men som sagt, inte mina gamla vänner längre.


Universitetet - där alla andra tycks ha grundlagt all den där livslånga vänskapen - men inte för mig alls, inte min typ av människor, läste förmodligen helt fel utbildning eftersom jag ständigt kände mig utanför.

Bytt jobb några gånger, umgåtts en hel del med jobbarkompisar och det är svårt att bibehålla när man byter sammanhang.

Separerat rejält två gånger, först från barnens pappa, då försvann alla de människorna eftersom jag dessutom flyttade från stan och verkligen inte ville umgås mer med någon av dom.

Nyaste separationen har ju också ryckt bort en massa vänner eller bekanta snarare, vissa fester man inte blir bjuden på. Och allt "famijeumgänge", inte parmiddagar utan fester med barnens kompisars föräldrar, där platsar man ju uppenbart inte längre.

Och just den biten blir ju så arbetsamt också, man måste hitta nya traditioner hela tiden.

Men jag känner mig inte ensam, jag har människor att ringa till om jag vill prata, jag har människor att umgås med men ändå skaver det någonstans.

Har just tillbringat en långhelg i fjällen med ett gäng från jobbet, hur kul som helst, kändes verkligen som om jag var omgiven av -just det- vänner eller bekanta ?

Jag vet bara att jag reagerar med lite avundsjuka och en känsla av att något är fel i mitt liv när jag hör andra berätta om att de bjudit sådär en hundra personer på fest, JAG kan ju inte ens skrapa ihop ett tiotal.


---------