lördag 26 januari 2008

Minnen av en familj som aldrig fanns

Läser i Christinas blogg om vemodet efter den tid som inte kommer tillbaka.

Hon beskriver familjen som är på utflykt tillsammans och mitt vemod består i att jag aldrig någonsin levt i familjen som bestått av mamma, pappa, barn.

Mina småbarnsår var en sörja av svek, ångest, otrohet och slutade med skilsmässa när den yngste bara var några månader.

Det var inte vackert.

I backspegeln ser jag ju hur jag kämpat för att få vara en familj, hur jag så gärna ville ha den där lyckan av att höra samman och jag fick ju en annan slags familj, en familj med dina och mina barn men hur gärna man än vill så blir det aldrig samma sak.

Därför kan jag inte längta tillbaka till de där åren, de är så ångestfyllda för mig, så utan minnen.

Sommaren -94 minns alla för att det var så varmt och för att Sverige tog brons i fotbolls-vm.

Jag minns ingenting av den sommaren förutom att jag en kväll hade en sovande 2-åring och en bebis som var sjuk och måste till sjukhus och att jag var ensammast på jorden just då.

Å andra sidan var jag kanske ännu mer ensam några månader tidigare när den nyfödda bebisen då blev sjuk och vi blev inlagda på sjukhus.

Hemma fanns storasyster som inte ens fyllt två, en pappa som var helt oförmögen att ens stanna hemma en enda dag för att ta hand om sitt barn så mormor fick ta ledigt från sitt jobb och rycka in.

Där ligger jag på sjukhuset så full av oro och ångest över min sjuka bebis när pappan ringer och säger att eftersom mormor är där så passar han på att åka och spela tennis på kvällen.

Han åker och spelar tennis.

Det var hans prioritering, han kom inte till sjukhuset överhuvudtaget, varken för att stötta mig eller för att träffa sin två veckor gamla son, han stannade inte hemma hos sin knappt tvååriga dotter heller.

När går man sönder ?

När inser man att det inte finns något som helst hopp och varför är man den sista som förstår.

4 kommentarer:

resan mot ljuset sa...

Den frågan ställer jag mig också. Jag gick sönder. Den konstiga/underbara var att då kom ngt in i mitt hjärta, in i mig. Vet ännu inte riktigt vad det är. Men jag slipper i alla fall ångest. Ledsenheten är där. Den är nog nödvändig är leva med, hantera eller vad man ska säga. Men ångesten, paniken den har inget i oss att göra. Så jag är tacksam för "ljusstrimman" som kom.

Christina sa...

"När går man sönder ? När inser man att det inte finns något som helst hopp ... "

Käraste Tricky ... det är mycket smärta i både ditt minne och i mitt. Men ändå så olika.
Vad som är lika är kanske det där du avslutar inlägget med ... "när inser man att det inte finns något som helst hopp ..?"
Tänk att det tog så lång tid för mig att inse det. För jag är envis ... och tror alltid att det finns hopp.
Är det vi som är envisa och hoppfulla som tappar hoppet allra sist ...

Stoooor kram :)

Anonym sa...

Ett så vemodigt inlägg.
"Ensammast på jorden" och "varför är man den sista som förstår"

Så har jag känt, undrat och förbannat! Och sörjt!!
Kram Ankan

nike sa...

Att höra att man inte är ensam (tja, du vet ju min historia...) tröstar och hjälper visserligen men jag kan nog hålla med så här, rätt många år senare. Sorgen över den där illusionen om hur det skulle bli, drömmen om familjelyckan, är värst. Sveket, att jag/vi inte var värda mer än så. Som ensamstående blir man ju påmind varenda jävla dag.
Jag är också en sån där envis, hoppfull "idiot". Men i längden tror jag att det snarare är en tillgång. Vi får tillbaka....det kommer, det kommer.
(Säger den där hopplöst hoppfulla människan!!)