Jag absolut avskyr det här.
Jag vill inte.
Nej jag vill inte fira jul, jag vill bara bort bort.
Har panik och hur ska jag kunna dölja det för barnen, det går inte.
Rejält osams med dottern som vanligt. Jag har bett henne i flera dagar så snällt och vänligt jag bara kan att städa på övervåningen, har medvetet inte gått upp där för att ge henne tid att ordna upp det.
Idag frågade jag "är det ok, kan jag gå upp utan att bli galen".
Det tyckte hon och det tyckte nu inte jag utan blev riktigt ledsen över kaoset vilket slutade i ett gräl där jag slutgiltigt tappade energin och lusten att försöka se till att julen blir bra och trevlig.
Så när vi ska klä granen och pynta så dyker plötsligt hennes pojkvän upp och hon har inte tid med nånting annat, jag blir skitsur eftersom jag tycker att det här är en typisk familjekväll och hon kunde åtminstone ha sagt något.
Så nu surar vi i varsitt rum, sonen gör sitt bästa för att fixa allt och jag, jag bara hatar mig själv och tänker att det är bättre för dem att fira jul på annat sätt för det här blir ju bara nåt slags dj-a livslångt trauma de tar med sig.
Hela dagen har jag gråtit, inte så att de har sett det men ändå, sorgen ligger som en dj-a tung våt filt över mig.
Sorgen över alla jular som jag inte vill minnas längre, sorgen över att jag inte kan minnas en enda lycklig jul någonsin och jag förstår varför människor går bort sig till jul för just nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen.
I morgon ska jag promenera till kyrkogården och tända ljus på min pappas grav och säga till honom att han är den ende som någonsin har älskat mig helt villkorslöst och "varför varför pappa var du tvungen att dö så tidigt ?".
Och jag försöker tänka att det finns så många som har det värre än jag, som sörjer lika mycket men inte har allt det jag ändå har men det hjälper inte, det hjälper inte idag för gråten går inte att hejda och hur ska jag kunna gå ut till mina barn ikväll och se ut så här ?
Och barnens sjuka pappa som vi inte vet om han kommer i morgon, vet inte ens om jag vill att han ska komma i det tillstånd han är, är orolig för att han spårar ur helt.
Och jag gråter över att aldrig ha fått vara en familj med mamma, pappa, barn.
Att faktiskt aldrig ha fått upplevt den lyckan och nu är det försent.
Jag kommer aldrig att få uppleva det heller.
Julen 2008.
Hur det än blir så inte blir det bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Uff.... Jag tror att det har med förväntningar att göra. Det kan ta tid men det går att göra sig av med. Du gör ditt bästa, du kan inte mer än så. Se till att ni har lite gott att äta och duka lite mysigt. Klappar och en gran. Det räcker. Ingen minns ändå en ostädat hall...(Du skall bara veta vad jag jobbat med bilden av den "perfekta julen", speciellt den med mamma-pappa-barn, men nu är det bra. Jag tror faktiskt inte att den existerar på riktigt, egentligen....Ärligt talat???)
Var lite snäll mot dig själv nu. Du är bra och du finns där för dina barn! Kram och få en bra jul nu Tricky!!
Tricky! Julen fetstinker för så många. Du gör ett skitbra jobb! Var inte för hård mot dig själv. Julen kommer till er hursom, och snart är den över.
Jag måste sammanföra dig med SDB som roddar jul själv med sin dotter och son. Ni är lika starka kvinnor. I mellandagarna gör vi något!
God jul! Det blir en god jul!
Tack snällaste vänner.
Nej den perfekta julen existerar inte, jag vet det men jag har liksom ingen energi att ens ordna den allra minsta jul.
Nu har vi ändå klätt granen och fixat lite pynt, det ser ut som jul även om det inte känns så men mina känslor ser inte barnen.
De ser en vacker gran i guld och rött, massor av paket under, ljus som brinner och en lugn mamma om än inte strålande lycklig.
Men som du skrivit om Maja, det finns så mkt värre.
Undrar om jag vågar titta på engelsk Austenfilm nu eller om jag hellre skulle se nåt töntigt som lättar upp.
Nä det blir nog Austen i allafall.
TrickyTricky: Åh jag känner din förtvivlan när jag läser. Sorg, oro, ensamhet, känslan av att inte duga. Skulle så gärna vilja vara hos dig en stund, ge dig en varm kram och låta dig vila en liten stund. Jag tror det är oron som fäller dig, oron för hur det blir med barnafadern, oron för att inte räcka till, att skapa barndomstrauman osv osv. Oroa dig inte! Du duger alldeles utmärkt som den du är och det du i dagsläget orkar göra! Du är världens bästa mamma! För just DINA barn! Tonåringar med kärlekar är fruktansvärt hänsynslösa, det är jättejobbigt. Det går över så småningom men det tar tid.
Hoppas du har kunnat sova gott i natt och kan möta julafton med en smula mer hopp och lugn. Kanske inte glädje, men med lugn... Stor kram
Många tål inte när man säger att man inte står ut med julen, och att man tycker att den bästa stunden är när den "äntligen" är över. Och att det är en bonus om man hunnit städa och för en stund kan ha ett lugnt städat hem.
Men det är bara att glömma, för min del i alla fall.
Som Nike skriver, man får försöka tagga ner, och inte drivas med i hetsen kring nån slags perfekt jul med tindrande ungar.
Här blev det inte städat, det blev ingen gran i år heller, och skinkan var slutsåld när jag dan före julafton sprang till Konsum precis före stängning.
Skicka en kommentar