Det har jag just nu.
I min telefonbok står han som "Martinträdgård", visst låter det fint.
Han ÄR fin, tror han ska få flytta in här faktiskt.
Han är här för att klippa buskar, fälla träd och allmänt snygga till den här djungeln jag bor i.
Det var ju bra nog men när han kom och jag ursäktade mig lite och sa att min gräsklippare är trasig och jag har inte hunnit laga den....(nej jag fiskade inte alls !!) så sa han "jag kommer hit i veckan och tar med mig en gräsklippare och ordnar det), då blev jag nästan kär.
Som sagt han ska få flytta in här om han vill.
Det känns så himla trevligt att gå omkring härinne och ha honom därute i trädgården, sådär som det ska vara, eller hur ?!
Har lust att sms:a mannen och tala om att jag nog låter Martinträdgård flytta in här om han inte skyndar sig att ordna upp sitt liv men då kommer jag ju på att han inte har telefonen på överhuvudtaget för att just inte riskera att få olämpliga sms eller telefonsamtal och då känns fan ingenting roligt längre.
Och jag vet, jag vet, ni behöver inte säga till mig att jag är lost in nåt hopplöst och att så många kvinnor före mig har försökt sig på samma omöjliga resa. JAG VET !! Promise.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fast jag drog faktiskt det längsta strået i just en sådan till synes klichéartad situation. Prognosen tycktes inte god - min flirt åkte hem på semester och hade ingen annanstans att bo än hos sin oavslutade flickvän. Men det var en högoddsare som gick in!
du hjärtat ... jag vill inte att du ska gråta. Ska vi göra något kul? Kan du hänga med på fest den 4 oktober? Till exempel ;) Garanterat skitkul. Garanterat utan ragg.
Cruella; tack för uppmuntran, det finns en slags beroendeställning här också som ligger i bakgrunden och skramlar.
Christina; tack snälla rara du för att du är så omtänksam !!
Men jag gråter inte nu, idag är det ljusare.
Åh, det där låter läskigt bekant - för *precis* så var det. En beroendeställning som låg och skramlade. Men på något underligt vis så...
Skicka en kommentar