Kärlek och gapskratt

För ca 30 år sen träffade jag en man som för första gången lockade fram gapskrattet i mig.
Vi pratade i telefon i timmar, vi kunde aldrig sluta och ofta låg jag på golvet och skrattade helt hysteriskt. Jag hade aldrig tidigare mött någon som han. Han fick mig att prata om sånt jag aldrig ens tidigare tänkt högt. Det kändes som om han gav mig livet i gåva. Han gjorde mig så oerhört lycklig.
Åtminstone en kort tid.
Sen hände sorgliga saker ganska snabbt men jag levde kvar i känslan av att han var unik och höll mig fast trots de mörka molnen.
Till slut blev han mina barns far och det var ju inte alldeles lyckat.
Efter honom träffade jag en man som jag visste aldrig skulle kunna såra mig och det gjorde han inte heller men vi skrattade inte särskilt mycket heller och till slut sårade jag honom.
Ytterligare en sån man kom in i mitt liv och vi hade det fint ihop men inget gapskratt.
Och längtan efter det där befriande skrattet fanns där och en dag för 7 år sen träffade jag återigen en man som gav mig den där fantastiska känslan igen, skratt, glädje, igenkänning...och sen mer sorg än en människa kan bära.
Så nu undrar jag ju vad det är jag vill ha ?
Nu när jag träffat en man som är som jag, lite allvarlig med stort behov av egen tid.
Då känner jag att jag inte skrattar tillräckligt mycket.
Men tidigare har ju det där skrattet liksom fastnat i halsen.
Tur att jag börjat i terapi igen.