Har skrivit om det här förut.
Jag har alltså en chef från helvetet men med tiden har jag lärt mig hantera henne, dvs jag har så lite som möjligt med henne att göra.
Det funkar rätt bra, vi ses ungefär en gång i veckan, resten av tiden gör jag ungefär som jag vill.
Bara så ni vet så är jag väldigt duktig på jobbet (duktig flicka, ni vet), jag är klart högpresterande i förhållande till min position.
Jag har mycket ansvar, mycket pengar i budgeten osv, bara så ni förstår nivån.
Igår kväll jobbade jag hela kvällen med en viktig affär som jag var angelägen att jobba igenom ur alla aspekter, kände mig väldigt nöjd med det.
Idag var jag och min chef på samma ställe, jag redogjorde lite för affären, hon var klart nöjd.
Sen.
Vid halvtre ca drar jag på mig kläderna och säger att jag måste åka för att följa med ett av barnen på en grej i skolan.
Då blir hon helt stirrig och börjar yra om att jag inte kan komma och gå som jag vill och att det verkar vara lite väl mycket nu och att man måste kunna kräva att man är på jobbet senast vid 9 (apropå att jag kom vid 9.30 i måndags, ähhmm var det någon annan som kom sent i måndags, minns ni snökaoset ?)
Hon är tamejfan helt oslagbart dålig som chef.
Nu har jag noll lust att prestera, funderar allvarligt på att gå i träda nån vecka eller så.
Checka in på kontoret men inte få något ur händerna, låtsasjobba helt enkelt.
Jag kan ju sitta och titta ut genom fönstret, tänka på livet i största allmänhet och ytterst lite på affärerna.
Djävla idiotiskt.
Mest idiotiskt är det ju att jag låter henne komma åt mig på det sätt hon gör.
Att jag inte kan stänga henne ute.
För när jag satt på tåget så blev jag så ledsen, tänkte på hur fruktansvärt jag kämpar med allt för att få ihop mitt liv och hur absolut inte ett dugg förståelse hon visar för min situation.
Hon med sin fina man och sin fina villa i fina fina dj-a förorten och de fina välartade framgångsrika barnen, hon har ingen aning om hur livet kan vara, absolut ingen aning.
Nu är jag som sagt mer kräkfärdig än kränkt.
Känns lite bättre redan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Såna chefer är tyvärr inte sällsynta. Usch och fy fan. Jag hade konfronterat henne. Sagt att det inte är okej att hon inte tror att du har kontroll över ditt arbete.
Bra att det känns bättre efter spyan! Krasm
oj.
Jag vet att jag måste säga ifrån, jag har tagit upp det men hon förstår ju inte, dessutom är hon en slags stålhäxa som inte tar åt sig av någonting alls. Vi är så helt motsatta personligheter och tyvärr så "vinner" hon över mig.
Som i att spela sten, sax och påse.
Vissa vinner alltid över andra just där och då.
Dåliga chefer finns överallt. Det gemensamma draget är just att de inte litar på att deras underställda gör sitt jobb vilket är helt åt pipan. Om man som anställd känner att arbetsgivaren litar på en så blir man extra lojal. Om man känner sig övervakad, ja då börjar man tänka som du Tricky, att nu ska jag fan mygla, om det ändå är det som de tror mo mig.
Ja det bekräftar onekligen att du valt rätt strategi: Att ha så lite som möjligt med henne att göra.
Men ibland åker man dit och det handlar ju om att spy, torka sig om munnen och gå vidare. Utan att tänka på kräket man lämnar bakom sig.
Kämpa vidare och låt inte chefen från helvetet komma åt dig, Tricky!! För du är bäst, såklart!!
Kram
Ibland funkar även min kompis, fd hovmästarens, metod Bjud-ihjäl-gästen. Alltså bjud (extra omtänksam, bjud på kaffe, dessert, drink...) tills de är tvungna att bli trevliga tillbaka.
Ta med en latte, var extra trevlig och omtänksam, var lite mer personlig.
Jag är konsult och därför i sitsen att oavsett hur fel min chef har så är det ändå rätt eftersom hon är anställd.
Vi har en bättre relation sen jag övergått till att aldrig låta henne göra mig till barn och alltid bemöta henne på ett vuxet sätt. För en tid sen blev det ändå en liten kontrovers så dan efter tog jag med en latte till henne och bad om ursäkt (trots att jag tyckte hon var den som felat) och hon smalt som smör och allt var bra igen.
Ett bra sätt att knäcka sådana är att använda retoritk: Tactful honesty! "Jag hör vad du säger, men vill gärna att du utvecklar detta." Hon kommer att pladdra en stund, bli osäker och tystnar så småningom och väntar på din kommentar. Då skall du bara säga "Jag lyssnar" och vänta. I 9 fall av 10 inser då idiotchefen att hon har fel och taggar ner och tar aldrig upp det igen. Det finns alltid en metod att ta över initiativet och behålla det. Jag som ledare har alltid gjort tvärtom, lämnat utrymme. Det funkar.
Midas har en poäng. Tystnad är ofta en riktigt bra dos motgift.
Jag har en liknande situation med morgonmänniskor och vanemänniskor som utan problem gör allt i god tid och enligt vad de tror är det enda normala sättet. Skillnaden är nog att min närmsta chef i grunden både är omtänksam och har humor, men för mycket press på att visa resultat, och vill att alla ska ha att göra varenda minut och aldrig vara sysslolösa, och det vill hon se på plats.
Jag trotsar detta varje dag.
Vi får fortsätta kämpa för att få bli betraktade som vuxna i arbetslivet, även om vi inte är chefer. Även cheferna måste ju minnas att de ville bli betraktade som vuxna människor innan de blev chef. En del mår inte bra av att vara chefer, men kommer kanske aldrig på att det är så.
Om jobbet tillåter borde man kunna jobba precis var som helst i dessa internettider.
Att det sen finns folk som faktiskt inte gör något alls om de inte får arbetsuppgifter tilldelade och en instruktion, och bara gör saker snabbt utan att ens försöka göra saker bra, så är det där chefen ska lägga krafterna, så att de oengagerade och osäkra kan bli mer självgående och motiverade.
Att bli ifrågasatt när man kämpat som fan med en uppgift eller projekt som också lyckas kan verkligen få en att tappa lusten och lojaliteten för en arbetsgivare.
Evidee har rätt. En ledare skall leda loppet, gå före och visa vägen. Man skall inspirera sina medarbetare och ge både ansvar OCH befogenheter. På de företag där jag varit VD har vi aldrig frågat hur mcket folk arbetar, bara vilka resultat man når. Var och en lägger sin egen ribba.En tjej frågade på en anställningsintervju hur mycket semester vi har. Eh... semester... sa jag med ett leende, det har vi inte. VA? Har ni inte semester. Nej! Antingen arbetar vi eller så arbetar vi inte, men semester nej det får var och en avgöra själv! Detta kan bara fungera i ett virtuellt kunskapsföretag, skitkul är det i alla fall! Frihet ger ansvar och LUST!!!! Då kommer vinsten som en ren biprodukt. Någon som vågar söka jobb hos mig???
Skicka en kommentar