Har tappat greppet lite tror jag.
Hela vägen hem i bilen satt jag och pratade högt med mig själv.
Påminde mig om allt som han, hockeymannen, gjort fel.
Men allt har två sidor och jag känner att jag glider emellan, hittar förklaringar, tänker att livet inte alltid är så rätlinjigt men faktum kvarstår nog ändå att hans beteende inte är ok.
Vi pratade i telefon, jag var låg och dämpad eftersom jag tyckte att han betett sig lite konstigt de senaste dagarna. Det blir tyst en stund, sen säger han "jag längtar så mycket efter dig". Jag svarar att jag inte tycker att det märks så mycket på hans beteende men kan inte låta bli att säga att jag gör detsamma. Vi har en nära stund i telefon där det känns att det är vi, vad som än händer så finns det ett band som inte går av så lätt.
"-En sak vill jag be dig om, gör dig inte onåbar för mig i helgen"
" Men nej, jag lovar, jag vill inte vara onåbar för dig alls"
Detta är på fredageftermiddag, jag skickar ett sms på fredagkväll och ett på lördagkväll.
Inget svar.
Sen bestämmer jag mig för att leka tysta leken, eller nej jag fick faktiskt bara nog och tänkte att nu är du borta för alltid, jag uthärdar inte den här dj-a kattoråttaleken eller vafan det är du håller på mig så jag har inte heller hört av mig förrän idag när jag tänkte att nej det tar för mkt energi att fundera över varför han är en sån dj-a skitstövel så jag skickade ett kort sms "Vad hände ?"
Inte för att jag har något hopp kvar och jag vill ju inte ens ha något hopp kvar, vad skulle han rimligtvis kunna säga som skulle förklara ?
Nej jag ville bara inte att det skulle vara för enkelt för honom att bara glida undan.
Men det kom ett långt svar med en massa förklaringar och nej det duger inte, det är inte ok.
Det finns alltid två minuter över för att skicka ett kort meddelande om man inte själv ligger på akuten nedsövd eller nåt sånt.
"Jag lovar att ringa dig ikväll !"
Ursäkta vem fan tror han att han är ?
Han är inte ok.
Han är inte ok.
Han är inte ok.
Så varför sitter jag här och skriver om honom då ?
Varför är det något som rör sig i mitt inre, varför finns min längtan kvar ?
Eller finns det någon enkel psykologisk förklaring ?
Pls skynda er att säga den till mig så att jag hinner rusta mig för ikväll.
Men i huvudet ringer frasen "He´s not all that into you" som ett svar på varför han inte hör av sig tillräckligt ofta.
Det är klart att det är så, eller ?
torsdag 20 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Klart som korvspad, måste jag nog säga. Tyvärr. Eller så får du tacka din lyckliga stjärna (och dina onlineterapeuter) att du märker det nu och inte sen.
Japp...sorry to say.
Men du, toppen med Göteborgshunken. Grattis! Kropp behöver man ibland är den dessutom trevlig att prata med är det ju ett riktigt plus.
Jag läste hur djävla klämkäck jag lät, ledsen. Förstår att du inte är på topp när det gäller hockeymannen. Jag undrar också varför jag dras till skitstövlarna, som värsta självplågaren. Livnär en terapeut bigtime för att få reda på det. Går sådär kan jag meddela...
Maja; det är ok, men visst är jag låg, mest för att jag inte riktigt förstår. Det är det som är jobbigast, när man faktiskt inte får ihop det.
Jag skulle nog också behöva börja i terapi igen men kanske tar en liten shiatsumassage istället.
Usch, det är ju det där "ibland"et som skapar så starka bindningar, att man IBLAND får det man vill. Du vet att det inte är okay i huvudet, nu börjar det mödosamma arbetet att få ner den vetskapen i hjärtat också. Så att det slutar att göra så ont.
Kram
Skicka en kommentar