Plötsligt kände jag att det bara inte kunde vara slut redan, för mycket känslor som finns kvar eller så är det bara jag som är svag och ynklig och hatar uppbrott.
Impulsiv som alltid så skickade jag ett sms för en stund sen där jag kort bara skrev att "Herregud ring nån gång då" och så var det lite puss och älskling om vartannat och nån käck dj-a rad om att "det finns inte att vi kan tappa bort allt underbart vi haft".
Är nöjd med hur det lät för det andades ingen ledsamhet och var absolut inget bedjande utan mer ett konstaterande att vi är idioter om vi slarvar bort varann.
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag håller på med.
Just nu handlar det nog mest om att jag vill ha kontakt, kanske vill jag bara ha sista ordet.
Jag vet verkligen inte.
Han svarade att han ringer mig efter lunch.
Två timmar kvar.
Uppdatering;
nej han ringde inte, jag väntade tålmodigt till klockan var 15, då tyckte jag att "efter lunch" var passerat och ringde själv. Hans telefon var upptagen i en timme, nej jag ringde inte oavbrutet men ungefär var 10:e minut. Nej då, jag är inte på minsta vis desperat. Skickade ett sms till och skrev att om han inte kunde ringa så fick han säga när han kunde ringa. Det kom ett långt sms efter en stund om hur tuff dagen varit och fortfarande var men han "pussades" tillbaka och plötsligt var jag så dj-a förvirrad att jag skrev nåt långt värre än puss och älskling och nu vet jag inte på vilken dj-a planet jag befinner mig längre.
För om vi fortfarande trots mina påhopp är ihop, ja då har han uppfört sig rätt illa så då börjar jag bli lite irriterad över det och tjaa åtminstone jag är tillbaka på ruta 1.
Gud ge mig en personlig ständigt närvarande terapeut, NU !
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Tricky: Den brutala sanningen är, om jag får tolka dina inlägg om hockeykillen, att han inte vill vara ihop längre men eftersom han inte pallar att säga det så undviker han dig för att hoppas att det bara rinner ut i sanden. Sen kan han säga att "vi var ändå inte ihop på riktigt".
släpp taget. Du är ju förresten med i våran klubb nu. Vi är roligare än en hockeyklubba. Tro mig.
Jag tror tyvärr att du har rätt och det var ju den känslan som fick mig att mer eller mindre be honom fara åt h-e i fredagssms:et.
Men som sagt, sen veknar och längtar jag mig svag och ynklig.
Han är ju inte ens singel, herregud jag är ju dum i huvudet det tar bara ett tag för mig att inse det.
Eftersom du är dum i huvudet så tar det lite längre tid att fatta helt enkelt ;-)
Fast om jag var skitsmart så skulle jag inte få ligga ens hälften så mycket...;-)
Jodå, Josh fick ju det!
Josh var nog ungefär lika osmart som jag när det kom till relationer, där var han inte på banan alls.
Precis exakt som jag.
Ajdå, det har du rätt i. Vem låg egentligen mest i Vita Huset?
Nu ska jag skriva nåt som stör mig nåt alldeles oerhört.
Jag tror nämligen att det var någon av dem som hade riktiga relationer, typ var gifta, kanske t o m Mr Bartlet himself.
Av singlarna tror jag CJ låg (!) bra till.
Ja, el Presidente lär väl ha fått till det ibland, CJ tror jag tre ggr, minst.
Du har ju terapeuterna här på nätet. Ta det lugnt, antingen funkar det för att han vill eller så funkar det inte för att han inte vill. Vi män är svaga, riktigt svaga när det kommer till att bryta upp från en invand relation, typ hans äktenskap. Vi behöver ju mamma...:)
Vad är det för klubb mr c nämner?? Skitkul kommentar från Mr C!!! I löv it!
Peter du har helt rätt, jag har ju mina terapueter här på nätet, thank god.
Behöver ju höra det där om att ta det lugnt om och om igen.
Jag är absolut usel på att ta det lugnt och det ser ju t o m jag själv när jag läser min egen blogg.
Påminner mig om att han gjort så här flera gånger tidigare och sen varit helt oförstående inför hur upprörd jag blir av att inte ha kontakt HELA TIDEN.
Och antingen kan jag ta det som tröst eller så kan jag på ett vuxet konstruktivt sätt inse att han ju inte är en man för mig när han gång på gång får mig att må dåligt.
Så vad är det jag får av honom egentligen ?
OJ; Jo, jag tror att du har stort behov av bekräftelse och att du därför har kontrollbehov. Om det fanns en mätare på din mobil som visade när "han" tänker på dig eller hur mycket han älskar dig, så skulle du sitta naglad vid den heladagarna. SOm en bieffekt får du separationsångest inför verkliga eller inbillade separationer. För att ha kontroll blir DU destruktiv och kör relationen i botten. Inte han! Det där är jättesvårt att komma till rätta med men KBT är en metod man ibalnd använder. Eller DBT, Dialektisk beteendeterapi. Jag har fördjupat mig lite i detta. Skriver mycket om sådant på min andra blogg: Manskligamoten.blogspot.com
Tricky: vi läsare vet inget om dig nästan. Men jag tror såhär: Du är bra på att ta hand om andra men inte dig själv. Det är gott om oss som funkar så. Det gäller helt enkelt att komma fram till att man själv är värd att må bra och att man kan må alldeles utmärkt även om man inte blir bekräftad av andra. Vi kan inte hänga upp vår lycka på att andra tycker om oss, vi måste tycka om oss själva ändå.
Det är inte alls säker att terapi är det rätta och inte alls säkert att KBT eller DBT är den bästa terapin. Det är omöjligt att säga. Herrejösses, det är ju verkligen inte självklart att du behöver det. Fortsätt reflektera över hur du hanterar relationer och försök kila in en tanke då och då om att det är du som ska må bra.
Just det, glömde en sak. Vi i klubben rekommenderar: ligg mer!
Peter; det blev ett helt nytt inlägg
Mr C Tack tack för att du fick mig att skratta...oj vad jag behövde det !!!
Tricky: skratta är också bra, eller hur?
Skratta och ligga, det borde man kunna få på recept.
Fast inte skratta åt ligget...
Skratta är nästan bäst av allt.
Det är nog därför jag längtar så mycket till jobbet för där skrattar jag ofta och mår så bra med mina fina kollegor.
Där finns så många som bryr sig, som kommer och viskande frågar hur det är med han hockeymannen eller med barnen eller nåt. Och vi går ut och tar en kopp kaffe och pratar en stund och jag tänker att jag har världens bästa jobb faktiskt.
Hockeymannen...haha...bara det namnet är ju skitroligt!
Visst har mr C rätt i att det inte är självklart att ta en terapirunda. Ibland kan man behöva en samtalspartner som kan ställa frågor som man själv besvarar. Får man sedan lite verktyg att möta sina tankar med kan det vara bra. Man är ju inte mer än människa, typ.... Håller också med om att vi vet väldigt lite om varandra här i bloggosfären. Jag ser det i alla fall som ett sätt att BÖRJA förstå varandra. Den gången man sedan träffas IRL är man inte totala främlingar. Som Olof Lagercrantz skrev för några decennier sedan så har vi gått från krets nr 7 till kanske nr 5 eller rentav 4. Jag har har träffat ca 8 personer live efter att ha bloggat ihop ett tag och det har varit mycket, mycket lyckat. Har kontakt med 5 av dem fortfarande. Vi har blivit kompisar. Går och fikar, middagar, en öl men absolut absolut inga relationer i horisontalplanet.:)
Skicka en kommentar