Egentligen har jag bara flyttat men det är så otroligt mycket mer än en ny adress.
Det är verkligen ett nytt liv.
Tidigare har jag bott i ett stort hus i två plan där vi för längesen liksom tappat kontakten och skickar sms istället för att gå uppför eller nedför trappan för att prata.
Nu är vi nära varann, vi pratar, byter några ord helt lättsamt.
Sonen springer ner till affären och handlar lite. Så himla enkelt.
Vi behöver inte storhandla, vi har en stor affär ca 200 meter bort, vi har allt inom 2-3 minuters gångavstånd.
Jag tvättar i tvättstugan, kommer upp med en kasse till sonen och en kasse till dottern, in i deras rum och så var det klart.
Förut i den stora supereffektiva tvättstugan stod jag med ett tvättberg jämt och tjatade på att de skulle ta hand om sina egna kläder vilket ju inte hände.
Allt är nära och enkelt, jag gillar den här lilla ytan, längtar inte efter mer förvaring, längtar efter färre saker, vill inte ha mer än vad som ryms här, känns så skönt att återta kontrollen över våra tillhörigheter.
Och inget mera läsa av fjärrvärme eller vatten eller...ja alltid var det nåt, och inget mer skotta snö eller klippa gräs eller rensa ogräs eller fönster som inte går att öppna eller fasader som måste målas, panel som måste bytas...klart det är ett nytt liv.
Mitt nya liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Precis, så är det att bo i lägis i stan:-) Vill inget annat! Och jag har faktiskt funderat på det där du skriver om hur man försvinner från varandra i ett hus...
Just detta funderar jag på, att släppa stora huset med alla förbannade fönsterbågar, rabatter, plankor och annat som tar ens tid. Det finns ett hinder för mig... mina barn snickrar och bygger lådbilar, hunden springer lös på tomten, kattorna går ut och in som dom vill etc.
Skicka en kommentar