Har jag tyvärr alltid lidit av, mer eller mindre.
Jag skulle kunna skylla på hur barnens far, den notoriskt otrogne mannen, totalt raderade ut min självkänsla under flera år men det är inte alls hela sanningen.
Svartsjuk var jag tidigare, möjligtvis tog han ifrån mig tilliten men jag är inte tillräckligt mycket psykolog för att reda ut det där.
Jag vet vad jag känner och jag känner igen den där lömska lilla tanken när den dyker upp, jag vet numera att jag inte ska säga direkt vad jag tänker utan låta det vila en stund, vända och vrida lite innan jag säger något.
För ingen orkar i längden med att bli anklagad och misstänkliggjord, faktiskt vare sig det finns skäl eller inte, givetvis särskilt inte om det inte finns någon grund.
Svartsjuka - självkänsla -osäkerhet - beroende .... finns många ord man kan lägga in i den raden och rent intellektuellt vet jag allt om svartsjukans uppkomst.
Jag vet att den väldigt sällan har något att göra med den andra utan till 99 % ligger hos mig själv.
Alldeles nyss drabbades jag och det var tur att telefonlinjen var lite skrapig så jag kunde skylla på det och avsluta samtalet innan det märktes alltför tydligt.
Han, kärleken, ska åka på en resa en vecka med sina barn och jag tycker det var en jättebra idé, jag som rest hur mycket som helst med mina barn har verkligen uppmuntrat honom att komma iväg nu när han har lite större valfrihet i sitt liv än han haft på många år.
Jag var med och hjälpte honom välja hotell och jag lovar, allt kändes bara superbra, jag var glad för hans skull, absolut inget annat.
Men så ringer han idag och säger att hans brorsa funderar på att hänga med. Hans brorsa som är singel,10 år yngre och en riktig partykille.
DÅ slog svartsjukan till och plötsligt är det inte en resa med barnen utan en partyresa med hans brorsa och jag får hemska bilder av de två vilt festande bland en massa unga lättklädda brunbrända tjejer..... och allt detta är ju bara bilder i mitt eget huvud men jag kan inte värja mig och jag hatar allt, hatar att vara sårbar, hatar att det finns någon som får mig att känna så här.
söndag 23 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar