Vi tycker olika om så mycket

Vet inte om jag orkar med det här igen.

Och tänker man så kanske man inte ska anstränga sig mer.

Eller ?

Vill känna mig fri, vill inte behöva anpassa mig efter någon annan och ändå letar jag kärlek hela tiden.

Nu när jag hittat den så är jag ändå inte nöjd.

Aldrig nöjd.

Jag vill inte ha någon annan, det är inte det men jag tycker det är så arbetsamt.

Man kan inte komma och gå som man vill.

Det där fria förhållandet är en myt, jag förstår i alla fall inte hur det skulle kunna fungera.

Vi ska inte flytta ihop, vi har inte särskilt mkt ihop alls, vaga semesterplaner, kanske en vecka tillsammans, kanske midsommar men inte mer planerat än så.

Och ändå känner jag mig instängd.

Snärjd när det i själva verket ju var jag som snärjde honom, eller ?

Sen är det ju det där med att vi tycker så olika, jag har bara så svårt att få fatt i vad jag tycker är viktigast.

Hans annorlunda tankar, hans varma leende, hans glada kärleksfulla ögon, hans skratt i telefonen som gör mig glad och lycklig.

Han är impulsiv och jag planerar, den rollen har jag haft många gånger och det brukar sluta med att jag blir den där tråkiga som ropar efter ordning men när jag haft någon som hållt ordning så har jag blivit helt uttråkad.

Jag blir så lätt uttråkad, så ointresserad, trivs oftast bäst med mig själv, en ensamvarg helt enkelt.

Passar inte i en relation men blir ju galen av längtan när jag inte har någon att älska och krama.

Förvirrad ?

Jag ?