Jag tar det största rummet

Planerar för vår flytt till lägenheten.

Jag ska ha det största rummet, det har liksom aldrig varit någon diskussion om det, barnen skulle aldrig ens fundera över något annat.

Funderar över varför det är så olika hur man tänker om det här med rum och familjemedlemmar.

Visst jag skulle kunna klämma in mig i ett litet rum men då skulle inte min dubbelsäng få plats och även när jag var singel så föll det mig aldrig in att jag skulle ha en enkelsäng. Jag är (var) den vuxna kvinnan i familjen och som sådan i störst behov av att ha en säng där man kan sova två.

Ok för ett litet rum om det nu var den enda lösningen men att jag skulle sova i vardagsrummet för att barnen skulle få varsitt rum, DET är det mest otänkbara någonsin.

Var skulle mitt privatliv finnas då ?

Ärligt talat jag får panik när jag tänker på att sova i ett rum som inte är mitt eget, där jag inte kan stänga dörren och signalera att "nu vill jag vara ifred och ni knackar bara på om det är något väldigt viktigt !!"

För att förtydliga för de som läst och ibland uppfattat mig som på gränsen (!) till promiskuös så menar jag inte något vidlyftigt sexliv (det har jag aldrig utövat på hemmaplan när barnen varit där) utan jag vill bara ha det privata rummet, det ostörda, mitt eget.

När barnen var mindre så delade de rum ganska länge och jag tyckte det var underbart, de var trygga tillsammans, jag läste saga för båda två samtidigt, trots att det ena nattvandrade så låg den andra kvar i sin säng på morgonen.
Jag delade också rum med min lillebror när jag var liten och minns inte att det var något problem, snarare ganska mysigt.

Så varför denna hysteri att små barn ska ha egna rum ?

Hos sin pappa har mina barn aldrig någonsin haft ett eget rum, de har inte haft något rum alls, vilket givetvis varit väldigt olyckligt och inte precis gjort att de velat vara hos honom.
Nu har de ett rum där som de delar och är överlyckliga för det.

Ja det är lite olika med det där.