Så var vi där igen.
JAG har ett förhållande och det har inte HON.
Alltså kan inte min egen mamma vara glad för min skull.
Det är långt ifrån första gången.
Det har hon inte klarat av att vara sen jag var 16 år.
Hon har träffat honom och lyckades sen med konststycket att inte säga ett enda positivt ord.
Så djävla trött och less.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Struntit, som ungarna säger när de chattar.
Jag håller med cruella. Har man en mor som inte kan vara glad för någonting för ens egen del får man låta det vara hennes problem, även om man blir less, ledsen, och sörjer sin miserabla barndom.
Jag tycker dessutom att det är jävligt lågt att avundas sina barn istället för att vilja allt väl och våga nånting själv. Vi har troligen en helt annan inställning till våra ungar än dom hade, men skillnaden verkar vara att ungarna har det så himla bra hemma, jämfört med hur världen är funtad.
Det är väl just den där ofattbara avundsjukan som är så svår att förstå. Det gick faktiskt bättre förr innan jag själv fick barn för nu förstår jag det bara inte. Har alltid bara känt glädje när barnen varit glada och det har inte ändrat sig för att de blivit tonåringar och lever sina egna liv.
Skicka en kommentar