Sonen har så mycket tvångstankar att livet börjar bli väldigt svårt, både för honom och för mig.
Dags att försöka få BUP att vakna till liv igen kanske.
Men nej, jag tror jag tar mina sista sparpengar och anlitar en privat psykolog istället för att stånga mig blodig mot ett system som är helt knäckande för en människa som redan är hårt prövad när man försöker få hjälp där.
Nu skulle jag nog orka men frågan är om jag vill.
Been there done that liksom.
I flera år dessutom.
Just nu slår han igen sitt fönster ungefär 10 ggr, det gör han varje kväll ungefär vid den här tiden.
Hur i helvete trodde jag att vi skulle kunna flytta till en lägenhet ?
Hör hur han gråter nu men vet också att han blir ännu mer förtvivlad om jag går upp till honom, han vill inte visa sitt gråtande, då blir allt bara värre.
Förra veckan ringde han mig när jag var borta och gråtande bad han mig komma hem.
Ikväll kramade han mig hårt hårt länge länge när jag sa att "jag ska inte vara borta nåt den här veckan, jag kommer hem till dig varje kväll...".
Och det är inte så att han blir lämnad ensam hemma, mormor som han är trygg med kommer hit istället.
Han är 15 år min son.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Vad händer om han utmanar sina tvångstankar och bara slår i fönstret .... 3 gånger? Eller ingen gång? Kan han stå ut med de obehagskänslor det ger så pass länge att han hinner märka att de kanske avtar? Det finns ju ett "bortom" för sådant också, även om det jobbiga stegras först.
Vi uppmanades tänka i sådana banor när vår Mellan hade tvångstankar och tics för sig i tioårsåldern. De jobbiga känslorna kring alltihop försvann gradvis, men han har fortfarande grejer för sig, lite odramatiskt så där. Och han kan prata om dem med ett litet flin när han blir påkommen med att knacka några gånger på vattenflaskan innan den åker ned i ryggsäcken... Till exempel.
Hoppas ni får trygg och handfast hjälp!
Det funkar inte så. Ett tvång är inte något man kan förhandla med. Det är sig självt nog. Tvånget regerar även om intellektet försöker överrösta. Man måste möta tankarna med att ta undan orsaken. Annars blir det bara som att måla över prickarna vid mässling. Om man är 15 år så är man fortfarande i barndomen. Känslig ålder då rop på hjälp är vanliga. Hur ser han egentligen på dina manliga bekanta Tricky.Jag menar egentligen. Hans relation till sin pappa? Jag har ju naturligtvis ingen aaaning,men detta är frågor som du säkert ställt dig själv. Gå till en privat psykolog. Lycka till!!
Om man kan förhandla med tvångstankar beror väl helt på hur starka och allvarliga de är.
Den som är drabbad av tvångstankar kan med handfast stöd faktiskt behöva hjälp att utmana sina grejer - obehagskänslor och ångest är inget statiskt tillstånd utan genomgår faser som man kan behöva hjälp med att komma igenom.
Ta undan orsaken förstår jag inte riktigt vad det ska betyda i det här sammanhanget. Det finns ju liksom inte MÅSTE med att stänga fönstret tio gånger. Eller knacka på en vattenflaska.
Det finns nog olika grader som alltid. Tvånget består i att om man inte öppnar och stänger fönstret 9 ggr så kommer mamma att bli överkörd av en lastbil imorgon. Oron som visserligen är obefogad för oss bygger på ett för patienten verkligen upplevt hot! Om jag bara kör 8 gånger händer något hemskt..... Tourettes syndrom kan i värsta fall utvecklas långt, som i Rain Man. Men visst kan man med rätt stöd komma runt, KBT eller DBT kan vara möjligheter, men att gå till botten med frågan, VARFÖR, man har denna oro är nog ändå målet.
Cruella; ja hjälp är på gång men problemet är ju förstås också att han inte riktigt ser det som jag gör, dvs absolut inte alls. Han slår i fönstret för att han måste punkt liksom, sen går det inte att prata mer om det.
Peter;"...hur ser han på dina manliga bekanta ?"
Men det var väl en riktig lågvattenkommentar, att blanda in det. Vad tror du ? Att männen på minsta vis rör sig i mitt hem ?
Jag vet inte hur du gör men jag blandar banne mig inte in barnen förrän det har gått lång tid. Den senaste som jag faktiskt känt i snart ett år har de inte ens träffat. Jag tycker du ska skämmas som smög in den kommentaren så försåtligt.
Ta och läs min kommentar en gång till. Hela! Där står att jag inte har en aaaning! Det är ta mej fasen inget lågvattenmärke alls. Kanske är det ett problem för sonen att han aldrig ser dig med någon man som han kan se upp till eller ha som förebild.
Jag ser ju att det var en öm tå jag trampade på, men du har inen anledning att reagera med taggar alls!
Min erfarenhet som hemma-hos-terapeut och coach är att det oftast saknas en malig förebild för pojkar med problem, en roll som jag fått ikäda mig som "vän till familjen" Men det är en professionell erfarenhet, inget lågvattenmärke.
Om du tycker att mitt inlägg var försåtligt så beror det på dig, inte på mig! Jag tycker du skall skämmas!
Peter Midas, det känns inte så himla professionellt det du säger faktiskt. Jag vet också vad tvångstankar är MEN grejen är ju att det INTE händer något hemskt om man stänger fönstret 8 gånger i stället för 10. Och det är i att utmana det tvånget man ska hjälpa personen. Men det ska man nog göra under professionell ledning om det är ett djupgående och långvarigt problem. Förstås.
Psykodynamisk terapi brukar väl inte ha så värst god effekt på den här sortens problem, har jag förstått. Och det här snacket om manliga förebilders vara eller inte vara. Hur i fasiken kan det vändas till MAMMANS brist på något enda sätt?
Du ser säkert inte att det är effekten av det du säger, men jag har hört det alldeles för många gånger, oftast av män som Vet Hur Det Är.
Håller helt med om att psykodynamisk terapi inte alltid är vägen. Men att bara använda KBT eller DBT är sällan lyckat när det gäller tvångstankar. Men om det är ett val mellan de två tror jag på KBT. Tyvärrär det ofta ett val i den offentliga vården. Därför kan det vara bra att som Tricky gå till den privata sektorn.
Jag har aldrig nämnt något om mammans eventuella brist, det tror jag inte alls på. Mamman kan vara 100 % på alla sätt, men om barnet har tvångstankar så har det ett orsakssamband med något. Det är bara barnet som på sitt vis kan ge förklaringen genom samtal eller andra tester. För små barn finns ju Erica-stiftelsen som har en lysande bra verksamhet, men för en 15-åring vet jag inte vart man vänder sig.
Visst måste man utmana tvånget, det är ju målet att på sikt bli av med det. Under resan dit måste man förstå skräcken i det barn som inte får stänga fönstret 10 ggr. Han VET att det händer något hemskt. Inte tror. VET!!! Vi andra säger att han har fel, men han har sin rätt att ha sin övertygelse. Vi andra måste, måste respektera detta. Om vi inte gör det har vi inte en chans att hjälpa.
Jag säger inte att jag vet hur det är, jag skriver t o m att jag inte har en aaaning. LÄS DET! Däremot känns det lite som att andra vet precis hur män tänker och har den omnipotenta kunskapen. Jag lovar att kunskap inte sitter i genitalierna. Så kommentarer som vad män vet eller inte vet.... känns inte så väl underbyggda.
Professionell eller inte.... Jag är man och vill inte bli ifrågasatt för att jag är man, men gärna för att någon kan tala om vad jag har för fel när jag tänker... Skärpning Cruella!
Peter; jag tycker din självgodhet har nått oanade höjder i kommentarerna till det här inlägget.
Du använder klassiska knep för att argumentera och det är extremt genomskinligt att gömma sig bakom uttryck som "jag har ingen aaaning" för att sen leverera en massa teorier och förslag om vad som är fel. Men du behöver ju inte stå till svars för nånting för du har ju börjat med att säga att du inte hade nån aaaning...
Och att påstå att du trampade på en öm tå för att jag gick i svaromål är ju också ett användbart sätt att argumentera.
Så det faktum att jag blir förbannad ger dig liksom indirekt rätt ?
Vad du säger är ju att hur fan jag än gör så gör jag sannolikt fel och k a n ha bidragit till min sons problem.
Dvs avsaknaden av manlig förebild är ett lika stort problem som den eventuella motsatsen, det är fan inte lätt att vara ensamstående mamma i Peter Midas värld !
Jag tror ingenstans att du har gjort något fel. "Vad du säger är ju att hur fan jag än gör så gör jag sannolikt fel och k a n ha bidragit till min sons problem." Visa en enda mening där jag sagt att du gjort fel! Det kan du inte! Om jag säger att din son kanske saknar manliga förebilder så är det ju inte ditt fel utan din mans fel, eller hur. Men som jag sa förut: Det har jag ingen aaaning om.
Hur kan min teori om manliga förebilder riva upp så otroligt mycket agressioner? Jag har en väninna som jag träffar ibland, inklusive hennes barn. Hon och jag har ingen erotisk relation och barnen uppskattar mig. Just för den jag är. Vi är vänner. Barnen pratar med mig som dom borde pratat med sin frånvarande pappa och jag vet att detta betyder mycket för dom. Vi talar om skolgång, fritid, musik, kläder... Bra! Om det är en lärare, scoutledare eller mammas kompis spelar mindre roll. Barn växer ofta upp i enkönade miljöer. Det kan, säger KAN, leda till obalans. Självklart skall du gå i svaromål. Men du skall inte känna dig angripen! Det finns ingen fokus på dig alls utan på din son som du berättat om att han har tvångstankar. Jag antar att du hade ett syfte med att berätta det, eller hur! Var det inte så att du faktiskt ville ha kommentarer och åsikter? Nu har du fått det.
Det är inte lätt att vara ensamstående pappa i Annikas värld, vilket jag är, särskilt om man per automatik blir klassad som idiot bara för att man är man!
Du blir säkert skiitarg för detta också, för jag upplever det som att det inte spelar någon roll vad jag skriver, du blir bara arg ändå!
Varför svarade du inte typ: Han har en jättebra relation med sin pappa så jag tror inte det är manlig förebild som är problemet. Om det nu är så.
Denna dialog handlar numera mera om dig än om din son, vilket ingen vinner på, framför allt inte din son. Men jag tycker din idé om att söka en privatpraktiserande psykolog är bra. I övrigt anser jag dialogen avslutad.
Kära Tricky! Har inte varit här i blogglandet på länge....Läser nu i kapp lite. Himmel, vilken korrespondens!
Jag blir nästan gråtfärdig när jag hör om din son. Mina barn har båda av och till lättare, ganska vanligt i tonåren, tvånghandlingar. Det hade jag också. Jag hade tics, något mina barn också har ibland. Dock en lättare form och helt isolerat från andra saker/diagnoser etc. Jag blir vansinnig när man nämner ordet Tourettes så fort man talar om tics eller tvångshandlingar i tonåren! Det är något helt annat.
Men jag vet känslan. Av att inte kunna stoppa, av när man bara måste för annars går någonting sönder....
Tricky. I din hemstad finns landets bästa experter på tics, tvångssyndrom etc. Se till att du får en remiss till barnkliniken på UAS, fast där har ni väl redan varit antar jag, via BUP? Men se till att ni får träffa en läkare som är specialiserad för guds skull. Inte bara en psykolog. Det finns läkemedel om det blir för jobbigt i en viss period t.ex.
Att gå till en privat psykolog tror jag inte på. Min mamma drog mig till en när jag var 13 och satt och utstötte små pip som jag inte kunde låta bli. Det var meningslöst och fick bara mig att känna det som att jag var ett psykfall. Det var jag inte. Det är säkert inte din son heller. Det är neurologiskt, kemiskt!
Psykologer löser saker genom att prata. Det finns andra vägar som jag tror är bättre.
Berätta hur det går.....
Först och främs så beror det på nivån av tvångstankarna! Man får oftast tvångstankar av en taumisk eller helt enkelt jobbig upplevelse och drabbade mig när jag var ungefär 9 år XD Jag var lite för ung för att va medveten vid det men jag kommer ihåg att jag t.ex unvek att gå i skuggor osv... Jag listade ut att tvångstankar är ofta baserad på dina rädslor! En gång när jag var 10 och var medveten om mina tvångstankar provade jag att utamana dom och se vad som faktist skulle hända! Det var jobbigt och efter effekten var jobbig men tillslut gick det över efter nån timme tror jag. Så du måste helt enkelt prova med att utmana dina tvång steg för steg! För mig tog det några år och nu vågar ja säga att jag har en stark vilja och kan kontrollera migsjälv bra! Har ibland fortfarande kvar tvångstankar men nivån är nu så låg att det inte stör mig längre. Jag förstår att ditt barn har det jobbigt ifall han är en tonåring men om han provar med att utmana dom så kommer dom efter en tid steg för steg försvinna! Det finns risker att hans tvångstankar symptom är värre men det låter som den jag hade! Jag är nu 14 och är en helt tvångsfri person! Jag är stolt över vad jag gjort och ville bara dela med mina ideer till andra människor x
Skicka en kommentar