Så efter den underbara kvällen som var en milstolpe så kom då helveteskvällen.
Son och dotter har slagits, saker har gått sönder.
Barn har gått sönder både inombords och på utsidan.
Sonen låter sig inte tröstas, däremot har han parkerat sig i soffan utanför mitt sovrum där han ligger och gråter och berättar högt att han är den misslyckade i familjen.
Så fort jag närmar mig honom så skriker han bara att jag ska försvinna.
Gissa vem som känner sig som den misslyckade i den här familjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jo, man tar det på sig. På något sätt så lyckas man alltid få till det så att det är man själv som är den mest misslyckade. Orsaken till allt. Om man bara hade, om man bara inte hade och sånt.
Åhhh, jag känner verkligen med dej.
När det blir sådär kan man inte tänka på de andra tillfällena - milstolpen - men det kommer fler och så vill man ha det så hela tiden och blir så ledsen och besviken när utbrotten kommer.
Jag vill inte vara självömkande men jag har gråtit så mycket genom åren, levt ett stundtals fullständigt ovärdigt liv där allt bara handlat om en dag i taget och kanske kanske överlever vi den också. I många år var mitt liv ett sånt här inferno varje dag, hela tiden faktiskt med små korta ögonblick av lugn och lycka. Men allt är så mycket bättre nu, sonen kämpar ju på och det var länge sen det var så hemskt som igår.
Det slutade i alla fall med att jag fick trösta honom, han kom och kramade mig länge länge och sa att jag var världens bästa mamma och jag upprepade hundra gånger att han är världens bästa kille så till slut kunde vi båda somna med lite lugn i kroppen.
Skicka en kommentar